All I wanna say is that...

Jag är inte tillräckligt gammal för att minnas skandalerna som kretsade kring den avlidne kungen av pop, Michael Jackson. Jag var inte ens tillräckligt gammal för att minnas hur stor och populär han var innan han dog. Jag hade hört namnet många gånger. Jag visste att han var en sångare och jag hade hört ett fåtal av hans sånger, men ärligt talat hade jag fått för mig att han var en "Elvis Presley", dvs. en stor artist som för "länge sedan" lämnat denna värld. Ändå minns jag den där stunden så väl. Stunden när nyheten att han avlidit nådde mig. Efter den dagen har Michael Jackson varit så mycket mer än bara ett namn på en sångare för mig.

  Jag sitter och lyssnar igenom mina personliga favoriter av Michaels sånger. Jag har ännu inte slutat förundra mig över musiken. Ständigt beundras jag av hans mästerverk. Han var verkligen en konstnär när det kom till musik. Han kände den, kunde den, levde ut den. Det är antagligen därför jag, som inte kände till honom innan hans död, ännu idag kan sitta och lyssna på den utan att tröttna. Det är fantastiskt och sorgligt på samma gång. Fantastiskt att hans musik lever vidare, sorgligt att det krävde hans död till att få tillbaka kändisskapet och berömmelsen. 

  Idag är det fem år sedan Michael Jackson avled. Idag är det fem år sedan jag började titulera mig som ett MJ-fan. Fem år sedan jag hittade en ny inspirationskälla.

Rebecca