Äntligen påväg!

"Har du gått ner i vikt?" frågade hon.
Frågan kom plötsligt och jag småskrattade av chocken.
"Ja" svarade jag. 
Jag talade sanning, men jag såg det inte själv och kände inte så stor skillnad. Jag hade kanske lite smalare midja och jag hade börjat känna mig starkare, men eftersom jag inte såg mycket mer än det så trodde jag inte att någon annan gjorde det heller. 
"Jag såg det på dig redan förra gången vi träffades" berättade hon. 
Oj, tänkte jag med både förvåning och glädje. 

I samband med att jag fick en medicin mot min ångestproblematik började jag sakta men säkert gå upp i vikt. Nu i efterhand har jag fått höra att medicinen jag åt har en sådan biverkning. Nästan alla som äter den går upp i vikt. Jag var inget undantag. Sanningen är att jag gick upp drygt 15 kilo, vilket jag mådde fruktansvärt dåligt över. Det hjälpte inte att träna eller banta, vikten var den samma.
   För fyra månader sedan fick jag sluta med medicinen i fråga. I samma väva skaffade jag ett eget gymkort och började regelbundet styrketräna. Då började äntligen vikten minska. Sedan dess har jag gått ner 10 kilo. Det här berättar jag inte alls för att skryta. Jag vill inte stoltsera framför någon. Men jag vill berätta min historia, för den är viktig för mig.
   Jag strävar inte till att bli smal. Jag kommer aldrig ens bli smal. Min kropp är inte skapad så. Det är jag helt och hållet okej med. Jag vill däremot känna mig bekväm i den kropp jag har. Jag vill vara frisk och stark. Det är dit jag äntligen är påväg. Det är någonting jag vill känna mig stolt över.

Rebecca