Nu har ni fått ta del av min resa till bröstförminskning. Jag ville dela den eftersom det kändes som om jag kunde göra skillnad. Det finns många "bröstförminskningsbloggar". De flesta av dem berättar väldigt mycket positivt och lämnar ofta bort en stor del av den där rädslan och velandet före operationen. Jag ville lägga fram den på bordet för att visa att det är okej att vela och fundera. Det är trots allt en ganska stor operation vi pratar om.
Jag velade nästan ända fram tills dess att jag lade mig ner på operationsbordet. Men på något plan visste jag ändå att det var någonting jag behövde göra för att förbättra min hälsa. Och sanningen är att min rygg, nacke och mina axlar tackade mig redan dagen efter operationen.
Återhämtningen går snabbt framåt. De första dagarna kunde jag varken klä på mig själv eller duscha på egen hand, men redan den fjärde dagen efter operationen kunde jag tvätta mig och klä på mig på egen hand. Den femte dagen kunde jag tvätta håret på egen hand. Den sjätte dagen kunde jag gå på picknick med mina kompisar. Den sjunde dagen kunde jag dra på mig en tröja över huvudet och sedan dess har det bara fortsatt framåt.
Tio dagar efter operationen fick jag mina stygn borttagna. Operationssåren hade läkt bra och det var skönt att slippa stygnen. Samma dag åkte jag ner till hufvudstaden. Eftersom jag fortfarande inte får bära mer än två kilo hade jag och en vän kommit överens om att vi skulle åka ner tillsammans så att hon kunde hjälpa mig med väskan. Den elfte dagen gick jag till skolan. Den tolfte dagen blev jag tvungen att stanna hemma, p.g.a att jag hade varit lite naiv och slösat lite väl på mina krafter, men jag kunde återvända till skolan dagen därpå.
Idag är det precis två veckor sedan jag blev opererad. Jag blir mer och mer rörlig för varje dag, men måste ständigt lyssna på min kropp för att se vad jag orkar och inte orkar. Jag åt full dos värkmedicin, dvs. 1 g och 330 mg Panadol + 600 mg Burana tre gånger om dagen i en dryg vecka. Nu tar jag ca 330 mg Panadol och 600 mg Burana två gånger om dagen. Den 23.9 har jag återbesök hos kirurgen och då får jag veta om jag slipper stöd-bh:n på nätterna och ifall jag får klartecken till att börja träna.
Det var ett väldigt stort beslut att genomgå en bröstförminskning. Jag har velat och haft hemsk ångest över det, men jag är fruktansvärt glad över att jag gjorde det (och lite stolt också, måste jag säga). Även om jag fortfarande inte kan göra allt jag vill så har jag på känn att det här kommer att bli riktigt bra.
Jag kommer att fortsätta att uppdatera läget här på bloggen med jämna mellanrum. Om du har frågor får du gärna ta kontakt!
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar