Det känns inte bra längre...

Jag tycker så mycket om att skriva, att pussla ihop ord till finurliga meningar, att låta fingrarna dansa över tangentbordet. Jag älskar att kunna beröra med texter jag skapar, att vara kreativ, att hjälpa.

Men det är någonting som inte riktigt känns bra längre. Jag tycker inte om det jag skriver, inte så mycket som jag gjorde tidigare. Det känns som om jag lämnat efter. Som om jag ligger några steg bakom den nivå jag upplever att jag borde ligga på, den nivå jag vill ligga på. Jag känner att jag inte har någonting vettigt att komma med.

Efter många långa funderingar har jag bestämt mig för att ta en bloggpaus. Jag vill inte skriva halvhjärtade texter så som jag upplever att jag har gjort ett tag nu. Jag vill komma vidare. Jag vill ta nästa steg, men för att göra det behöver jag stanna upp och fundera vad det är jag verkligen vill och vart jag vill komma. Det låter kanske dramatiskt det jag skriver nu, men det här är någonting som ligger mig närmare hjärtat än många kanske tror.

Jag återkommer inom oviss tid. Tills dess kan du ta del av de texter som publiceras på nykarlebyung.fi där jag nu för tiden agerar författare.

Allt gott!


Rebecca

En aning förvirrad

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Jag har stora drömmar och ambitioner, men det känns som om jag står stilla. Jag vet inte hur jag ska få en början. Jag vet inte ens vad jag ska börja på. Om jag ska börja överhuvudtaget. Det är mycket som känns oklart för tillfället, men jag vet inte riktigt vad det är, så det är väldigt svårt att sätta ord på allt det här.

Är det någon som känner igen sig?


Rebecca

Untitled Hymn

I livets alla skeden, oberoende hur du mår eller vad du gör: Kom till Jesus!

Rebecca

Någonting helt random, bara för att...

Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

– Någon spännande fantasy-serie. Typ Shadowhunters.

Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

– Bondi Beach i Australien. 

Vilket är ditt favoritverktyg?

– Min skruvdragare!

Vilket är ditt bästa recept och varför?

– Flygande Jakob, för det är det enda jag är riktigt bra på att laga.

Är du beroende av något?

– Alla är beroende av någonting. Jag blir lätt beroende och har många beroenden.

Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?

– Toto, för det lyssnade vi ofta på i pappas Saratoga.

Vad gör dig riktigt förbannad?

– Lögnare.

Tycker du om att kramas?

– O, ja!

Godis eller chips?

– Jag tycker det är dags att göra en godis-chips-påse nu.

Vilken är din favoritattraktion på ett nöjesfält?

– Spökhuset, helt klart.

Rebecca 

Kryphål

Jag surfade runt och sökte en ny telefon. Jag fastnade givetvis för den guldfärgade Iphone 6s, appleanvändare som jag är. Jag jämförde lite priser, hittade lite olika ställen där de säljer telefonen i fråga och avslutade sen mitt letande.
    Sen loggar jag in på Facebook på en annan apparat och vad är det första jag ser? Jo, en reklamannons om en Iphone 6s, guldfärgad förstås. Sen loggar jag in på Instagram och scrollar genom flödet och möts av samma annons. Visst, det är Facebook som äger Instagram nu för tiden, men ändå.
    Det är inte första gången jag råkar ut för detta fenomen, men jag blir lika irriterad varenda gång. Det känns som om någon har hittat ett kryphål in till mina handlingar, min plats och mitt liv. Jag kan inte göra någonting på nätet utan att senare påminnas om vad jag har gjort.
    Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen inser varför mina föräldrar var noggranna med åldersgränser på nätet. Där och då var jag lite snopen över att den ena efter den andra skaffade sig en profil på Facebook medan jag snällt fick vänta tills jag var tretton. Då är det dessutom länge sedan jag var tretton. Tänk hur mycket Internet har utvecklats sedan dess!
    Vi tror ofta att vi kan hålla oss helt anonyma på Internet, men jag slår vad om att varje litet klick vi vardagliga internetanvändare gör kan spåras. Mycket lite är anonymt numera och jag vet inte riktigt vad jag ska ha för tankar om den saken...

Rebecca

Påskfastan 2017

I onsdags påbörjade den 40 dagar långa fastetiden. Jag brukar alltid försöka ha någonting att fasta ifrån, men i år hade jag problem att hitta någonting passligt. Jag vände mig därför till mina fina studiekamrater Miriam och Rebecca, vilket resulterade i att jag stal Miriams fasteidé (det var okej).

I år fastar jag på två olika sätt:

1. Jag köper inget godis, chips eller dylikt åt mig själv. Jag fastar inte på så att jag inte äter sötsaker, om jag blir bjuden eller om jag är på kalas så äter jag, men jag köper inget eget godis "bara för att jag är snål".

2. Jag försöker hålla koll på mitt internetsurfande. Jag ska inte använda telefon/dator efter kl 22 om jag inte har en bra orsak.

Jag är ganska nöjd med den här planen. Den känns hälsosam och nyttig och fullt möjlig även om det säkert inte blir en dans på rosor, vilket det ju inte ska vara heller. Jag fastar inte bara för att fasta. Jag fastar med Jesus i tanken.


Rebecca

Hipp hipp hurra!

Jag hade aldrig kunnat tänka mig hur fantastiskt det skulle vara att bli storasyster igen – som (nästan) tjugoåring! Av någon anledning hade jag trott att det skulle bli besvärligt. Jag vet egentligen inte varför.

Idag – ett år efter hans ankomst till världen – har jag en nyfiken, energisk och sockersöt liten bror som för tillfället kan spendera långa stunder på att sätta locket på en burk, ta av det, sätta på det, ta av det och sätta på det. En bror som hinner från det ena "nej-stället" till det andra på två röda sekunder, som delar med sig av sin mat och biter en i näsan om man kommer för nära. En bror som skrattar när han får dra storasyster i håret, som redan älskar musik och som tycker att tvättmaskinen är mer intressant än TV:n. En bror som älskar att utforska, plocka och fundera vad som passar ihop. En bror som brummar när han kör med sina bilar (bilar är för övrigt inget måste, man kan köra med fjärrkontroller och leksaksdjur också).

Han är något av det bästa som har hänt mig och jag kan knappt fatta att han funnits i mitt liv ett helt år. Han gör det så mycket ljusare och han skulle bara veta hur många gånger han har fått mitt hjärta att slå volter. En dag ska jag berätta det för honom.

Din stolta storasyster önskar dig en fin första födelsedag!

Becca

Tankar kring kärlek...

Regnet smattrar med ojämna mellanrum på fönstret bredvid mig. Ur högtalarna strömmar toner av Beethoven; Piano Sonata No.14 In G Sharp Minor. Allting jag håller på med är halvfärdigt: Det ligger fortfarande pappersrester kvar på golvet av mitt pysslande tidigare idag, jag har diskat den första omgången av disk men inte den andra, ett paket av två är inslagna, en tvättmaskin är igång och resväskan ligger öppen på sängen.

Jag behövde en paus från allting, satte mig ner i soffan och började naturligtvis tänka. Den här gången tänkte jag på känslor. Kärlek framför allt, och inte vilken kärlek som helst. Jag tänkte på förälskelser. Det är ingen hemlighet att jag aldrig haft en pojkvän, men det betyder givetvis inte att jag aldrig varit "småkär" eller förälskad.
    Många gillar den där känslan av att vara förälskad i någon, att hjärtat slår en volt eller två när man får syn på personen i fråga eller när någon nämner hens namn. Känslan av att gå på rosa moln. De gånger jag tagit mod till mig och berättat för en väninna om en ny förälskelse har hon ofta sagt något i stil med Oj, vad roligt! Men jag tycker inte alls det är roligt. Faktum är att jag tycker det är rätt jobbigt. Kanske det beror på att mina känslor aldrig har varit besvarade, eller så kanske det beror på att jag inte vet vad jag ska göra med så starka känslor som väller över mig. För mig kan en förälskelse bli ett helt projekt som jag inte kan släppa taget om.
    Är det här någonting udda, eller finns det människor som känner igen sig? Finns det någon vänlig själ som vill dela med sig av sina tankar kring ämnet? Jag diskuterar gärna.


Rebecca

Min lilla syster

Jag tycker om filmer med klara budskap, eller snarare teman som vi är vana att blunda för, men som vi verkligen borde uppmärksamma. Den svenska dramafilmen Min lilla syster (2015) – med Rebecka Josephson och Amy Deasismont (känd som Amy Diamond) som huvudrollsinnehavare – handlar om lillasyster Stella som ser sin storasyster Katja utveckla en svår ätstörning. Stella vill hjälpa sin syster, men Katja hotar att avslöja Stellas förälskelse på Katjas konståkningstränare, vilket får Stella att bevara Katjas hemlighet.
    Filmen utspelar sig ur Stellas synvinkel, vilket jag tycker är väldigt intressant och viktigt. Det är trots allt inte bara den sjuke som lider av en ätstörning. Sjukdomen påverkar hela familjen och det tror jag är väldigt viktigt att påpeka. Stella hamnar automatiskt i andra hand och tvingas lida i tystnad och ensamhet. Hon lider av att se sin storasyster behandla sig själv så illa och eftersom hon inte kan berätta det för någon börjar hon uttrycka sina känslor på skadliga sätt hon också.
    Jag är vanligtvis inte så förtjust i svenska filmer, men jag blev verkligen positivt överraskad och imponerad, speciellt av de unga huvudrollsinnehavarnas prestationer. Josephson som bara är 13 år gammal fick mig nästan att tro att hon har suttit i samma sits som den karaktär hon spelar, även om jag visste att fallet inte är så. Hon spelar så övertygande och även om hon antagligen fått en hel del hjälp och stöd med sin roll tror jag att hon besitter en hel del naturbegåvning. Amy Deasismont gav mig samma tankar och känslor. Henne har jag sett i andra produktioner tidigare, men i denna långfilmsdebut upplever jag att hon verkligen visar vad hon går för. Ångesten, kroppsspråket och förmedlingen av alla känslor är (ursäkta, jag måste använda ett engelskt uttryck) spot-on!
    Jag har personligen erfarenheter av ätstörningar på olika plan och rekommenderar verkligen alla att ta sig tid att se Min lilla syster. Jag tycker att den ger en verklig bild av hur anorexi/bulimi påverkar inte bara den insjuknade, utan även nära och kära till den drabbade.


Rebecca

Är det månne möjligt att aldrig lämna sitt hem?

"Om den här förkylningen bryter ut kommer den att knocka ut mig totalt" sade jag i fredags. Jag kunde säga så eftersom jag känner min kropp ganska bra vid det här laget. Jag känner ofta på förväg vilka smittor som kommer att påverka mig. 

    Det började med småkänningar i halsen och lite snuva på fredagsmorgonen. På kvällen låg jag däckad på soffan och där har jag legat i stort sett hela helgen. Febertermometern har visat allt mellan 36 och 43 grader, vilket betyder att jag alltså inte kan lita på den, men någon form av feber har jag nog haft. Täppt näsa, huvudvärk, sjuka käkar, styv nacke och rinnande ögon är resten av symptomen. En lite annorlund sort mot vad jag brukar drabbas av.

    Trots mitt soffliggande har jag både lärt mig och fått saker gjorda. Än en gång tackar jag tekniken. Jag har letat födelsedagspresenter, betalat räkningar, pratat med familjen, lekt tittut med lillebror via FaceTime igen, blivit nostalgisk av att se The Flying Doctors och till och med gjort skolarbeten. Jag antar att jag tillhör så gott som den sista generationen som fascineras över detta. Jag kanske rent utav är en eftersläntare. Men jag tycker fortfarande det är häftigt att tänka på hur mycket vi kan göra via Internet. På gott och ont i och för sig. I princip skulle man aldrig behöva lämna sitt eget hem idag. Redan igår kunde jag inte hålla mig från att gå ut en liten stund, så jag planerar nog inte att anpassa mitt liv till ett liv med totalt internetberoende. Men det skulle kunna göras, eller hur?

Rebecca

Livet som högkänslig

Det börjar vara ett tag sedan jag skrev inlägget Knäpp eller högkänslig? som du hittar här. Då hade jag nyligen lärt mig vad högkänslighet innebär. Sedan dess har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv, hur jag fungerar och vad jag klarar av. I mitt tidigare inlägg var jag fortfarande en aning osäker, men idag tvekar jag inte en sekund på att jag hör till de 15-20 procenten av världens befolkning som klassas som högkänsliga, eller särskilt sensitiva.

Snabbkurs i vad högkänslighet innebär:

En högkänslig person är/blir ofta...
...extra mottagliga för sin omgivning
...lättpåverkade av andras humör och sinnesstämningar
...lättpåverkade av stress, koffein, skarpa ljud
...överstimulerade av olika situationer
...i behov av ensamhet och vila efter intensiva dagar
...analyserande, grubblande och ältande
...personer med ett rikt inre liv

Alla ovanstående påståenden passar in på mig. En del kanske tänker att det låter väldigt negativt att vara högkänslig, men så behöver fallet inte vara. Även om jag blir lättpåverkad av saker och ting och även om jag analyserar och grubblar mycket skulle jag inte byta bort min högkänslighet. Högkänsligheten tar en hel del, men den ger minst lika mycket tillbaka.

Positiva egenskaper hos en högkänslig:

En högkänslig person är/blir ofta...
...väldigt kreativ
...omtänksam och empatisk
...mer uppmärksam och lägger ofta märke till sådant som andra missar
...väldigt förstående och lättlärda människor
...eftertänksamma
...euforiska av småsaker
...självständiga

Dessa positiva saker utgör en viktig del av den jag är som person och jag skulle inte vilja mista dessa egenskaper. Det gäller att hitta en balans i sin vardag, lära sig vad man orkar och när man behöver vila. Visst kan det vara jobbigt att vara så lättpåverkad av andra människors dåliga humör, men det går att lära sig att hantera det. Och just den egenskapen kan ge en så mycket positivt också.

Jag kommer att återkomma till högkänslighet. Våga fråga om du funderar på någonting. Tills dess rekommenderar jag än en gång Ilse Sands Älska dig själv – en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar (2015).


Rebecca

Stor eller liten bokstav?

Tidigare i veckan höll jag en presentation om finlandssvenska skrivregler med Mikael Reuters bok Så här ska det låta (2015) som bas. Jag gick bland annat igenom regler för när man ska använda stor eller liten begynnelsebokstav. Det här var förvånansvärt intressant, så därför har jag här sammanfattat en del regler som vi kanske inte har reflekterat så mycket över förut. Alla exempel är tagen ur Reuters bok. Läs och begrunda:

Stor eller liten bokstav?

– Han är en äkta helsingforsare och hon är en äkta Vasabo.

Invånarbeteckningar som slutar på -bo ska skrivas med stor bokstav. Liten bokstav accepteras, men rekommenderas ej. Avledningar med -are skrivs däremot med liten bostav. 

– Peter Östman är ordförande för Kristdemokraterna. Han är alltså en kristdemokrat.

Politiska partier skrivs med stor bokstav, men en person som tillhör partiet (i detta fall en kristdemokrat) skrivs med liten bokstav. 

– Han jobbar på Institutet för de inhemska språken som är en språkmyndighet i staten Finland.

Centrala myndigheter och andra offentliga organ/institutioner skrivs med stor bokstav, medan beskrivande substantiv (ex. staten, regeringen, riksdagen) skrivs med liten begynnelsebokstav. 

– Jag älskar Ålandspannkaka, men jag gillar verkligen inte falukorv.

Sammansättningar med ett namn som förled skrivs med stor bokstav, men om förledet är ett geografiskt namn eller ett försvagat personnamn skriv det med liten bokstav. 

– På våren infaller palmsöndagen, annandag påsk och valborgsmässoafton. Det gör även Runebergsdagen, Kalevaladagen och Kristi himmelsfärdsdag.

Helgdagar skrivs för det mesta med små bokstäver om det inte finns en klar anknytning till namnet på en känd person eller motsvarande.



Om det här hade varit ett test, skulle du har klarat det?


Rebecca

Tittut! via FaceTime

Tacka vetja dagens teknik!
    Som från ingenstans började jag sjunga Baka baka liten kaka, en barnsång som lillkillen gillar, vilket resulterade i en ökad saknad efter honom. Jag saknar honom alltid när jag är här i Helsingfors, men ibland är längtan nästan olidlig. Senare på kvällen ringde min telefon. Pappa vill starta FaceTime stod det på skärmen. Det brukar betyda att lillkillen dyker upp på skärmen när jag tycker på den gröna luren, så jag skyndade mig att svara. Och där var han!
    Lillkillen orkar vanligtvis inte facetimea mycket mer än fem minuter, vilket är helt förståeligt. Jag är ju egentligen inte där, jag är bara en person i skärmen som pratar som Becca. Men igår kändes det nästan som om jag var där med honom, för mitt i allt gömde han sig bakom en fåtölj. Jag frågade vart han försvann och när han kikade fram spelade jag glatt överraskad: Där är du ju! Och vad han skrattade! Han gömde sig igen och så fortsatte vi. Vi kunde alltså leka tittut tillsammans, jag i Helsingfors och han hemma i Österbotten. Hur fantastiskt är inte det?

Rebecca

För jag är glutenallergiker

Det är många som har frågat mig om min glutenallergi den senaste tiden och jag har än en gång blivit påmind om hur få det är som verkligen vet skillnaden på glutenallergi och glutenintolerans. Det var inte så länge sen jag skrev ett inlägg om spannmålsallergi, men jag tänkte sammanfatta min version av allergin:

– Jsg är alltså allergisk, inte intolerant, vilket betyder att jag drabbas av allergiska reaktioner när jag får i mig inhemska spannmål (även renhavre som glutenintoleranta tål).

– Mina mest förekommande reaktioner är ihållande illamående eller halsbränna, öm och extra känslig mage, klåda på olika delar av kroppen, rådnad, diarré, gaser och förlust av matlust.

– Jag är inte hyperkänslig. Jag kan fuska ibland, enstaka gånger. Dock inte med havre.

Det här är även de mest vanliga reaktionerna och förhållandesätt för glutenallergiker. Glutenintoleranta reagerar på lite andra sätt och för dem är det väldigt allvarligt att få i sig gluten, eftersom det förstör tarmens tarmludd.

Det är många som går omkring med oupptäckt glutenallergi ellee intolerans. Om du misstänker att du  är en av dem lönar det sig att testa, antingen genom ett blodprov eller att helt enkelt leva glutenfritt en tid.

Rebecca

Halvårsdag

Vid den här tiden, precis ett halvt år sedan, låg jag på uppvaket. Jag var alldeles dåsig av narkosen och kämpade för att hålla upp ögonlocken längre än en minut i taget. Varje gång jag vaknade tittade jag på klockan och tänkte att jag måste vara vaken klockan sex så att jag hinner träffa mamma innan besökstiden tar slut. Hon skulle antagligen ha fått sitta med mig oberoende, men att hinna träffa henne var det enda jag kunde tänka på. När klockan slog sex kom en sköterska och frågade om jag kände mig beredd att förflytta mig till avdelningen, vilket jag gjorde och där fick jag äntligen träffa mamma.
   En dryg vecka senare åkte jag ner till Helsingfors. Idag när jag ser tillbaka kan jag inte förstå att jag orkade flytta och påbörja mina studier så tidigt efter operationen. Där och då tyckte jag inte att det var så jobbigt, men nu när jag är fullt återställd inser jag hur tungt det verkligen var. Det är också svårt att ta in det faktum att det faktiskt har gått ett helt halvår redan. När jag däremot ser på bilderna jag tog dagen före operationen kan jag inte fatta att jag faktiskt gick omkring med så mycket framtyngd för ett halvt år sen. Det är klart att jag kände skillnad direkt, men med bilderna framför ögonen får jag ett helt nytt perspektiv.
    Innan jag opererades läste jag väldigt många "det var det bästa beslutet jag någonsin tagit", "jag ångrar det inte en sekund" och "jag skulle aldrig gå tillbaka"-kommentarer. Ska jag vara helt ärlig så förstod jag mig inte på dem. Jag var så rädd för förändringen. Men idag kan jag med 100% säkerhet säga att operationen verkligen var ett av de bästa besluten jag någonsin tagit, att jag inte ångrar det för en enda sekund och att jag aldrig skulle gå tillbaka.

Ni kan inte förstå hur skönt det var att skriva den där sista meningen.


Rebecca

Vändagen

Dagen till ära kom solen och våren på besök till Hufvudstaden. Det otroligt härliga vädret jagade iväg orosmoln och ångest. 

Många skratt och trevliga människor har förgyllt dagen och jag tackar Gud för alla fina människor jag har privilegiet att ha i mitt liv. De är alla värda den här dagen. Vändagen.

Tack för att ni finns!

Rebecca

Locket på burken

Sätta på locket på burken, ta av det. Sätta på det, ta av det, sätta på det, ta av det, sätta på det, ta av det...

Jag iakttar min yngre lillebror när han sitter på köksbänken med burken och locket framför sig. Han tar tag i locket, för det sakta till bruken, placerar och släpper försiktigt. Locket hålls på burken. Han tittar en stund på det han åstadkommit – sätta locket på burken – och greppar tag om locket och lägger det bredvid burken på bänken. Sedan upprepar han. Jag kan nästan se hur hjärncell möter hjärncell och skapar nya banor i tänkandet. Han är nyfiken och koncentrerad på rörelser och händelser. Locket passar på burken. De hör ihop. 1 + 1 = 2.
   Det är otroligt fascinerande att följa ett barns utveckling från födseln och framåt. De tar det ena utvecklingssprånget efter det andra, alla lika fantastiska på sitt sätt. Det händer mycket med lillebror nu igen och eftersom jag bor så långt borta har jag svårt att hänga med. Under en helg hemma i Österbotten försöker jag ta in så mycket jag bara kan av honom. Jag vill vara närvarande även om jag ofta är frånvarande. Nu är ett sådant tillfälle. Jag iakttar och känner hur värmen sprider sig i kroppen. Kärlek.
 
Sätta på locket på burken, ta av det. Sätta på det, ta av det, sätta på det, ta av det, sätta på det, ta av det... Klappa händerna, gör ett ljud för att tillkalla uppmärksamhet och fortsätt... Tills jag hittar någonting ännu mer spännande att pyssla med.


Rebecca

Ännu finns det hopp för jouren i Vasa

https://www.kansalaisaloite.fi/sv/initiativ/2343#support-statement-pdf
Skriv under för att komma ett steg närmare!

Rebecca

Trumps USA

Jag vet att Trump inte är den enda token i den här världen, men det går inte att bortse från det faktum att han blivit ansiktet utåt för sådant som kan kallas islamofobiskt, rasistiskt och orättvisa. Speciellt inte nu när han fått en - enligt mig - alldeles för stor makt och använder den på det sätt han gör.
   Det är givetvis inreseförbudet jag pratar om. I nuläget är det alltså förbjudet för människor från Irak, Iran, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien och Jemen att resa till USA inom de tre kommande månaderna. Detta på grund av att länderna i fråga har stora problem med terrorism för tillfället. Visst, inget land vill ta emot terrorister, men jag slår vad om att inte ens hälften av t.ex Somalias befolkning är terrorister. Det är som att förbjuda alla finländare att åka till Sverige, för "alla dricker så mycket öl och blir våldsamma" eller för att "alla är blonda med blå ögon". Det strömmar in nyheter om personer med green cards eller personer med dubbla medborgarskap som inte slipper in till USA längre. Tänk dig att du en dag blir nekad att åka tillbaka till din familj eller till ditt jobb/studier bara för att du föddes i Syrien.
   Frågar du mig så är jag inte så säker på att Trump gör det här för att "make America great again". Jag tror att han håller på att bli rädd. Han har så många motståndare och får en hel del anklagelser och hot riktat emot sig. Jag skulle vara rädd om jag skulle vara i hans sits, men jag har fruktansvärt svårt att tycka synd om honom. Han har ju trots allt placerat sig själv i den sits han befinner i.
   Om det är så att han inte är rädd så vet jag inte vad jag ska säga. Det är någonting skumt med den där mannen och hans ageranden. Jag hoppas bara att världen inte skadas så mycket som den ser ut att göra i längden med Trump som Amerikas president.

Rebecca

Klarhet i det trygga

En sak är säker. När dagen kommer då jag ska börja skriva min bok så kan jag inte befinna mig i Helsingfors. Redan på tåget hem skrev jag en låttext, vilket jag inte har gjort på länge. När jag senare anlände till Österbotten fick jag inspiration till blogginlägg igen. Så sent som ikväll har tankar på att skriva en andakt börjat dyka upp.
   Jag vet inte om det här är en slump eller ej, men jag skulle inte var förvånad om det faktiskt skulle ligga nånting i det här. Som jag tidigare skrivit så är Österbotten fortfarande min trygghet. Det är inte konstigt att jag finner inspiration av att återvända till min trygghet och befinna mig i en miljö som jag verkligen älskar. Inget illa om Helsingfors, men do kan ta pojtchin ur byin men itt byin ur pojtchin som KAJ så riktigt uttrycker det. I mitt fall kanske det skulle bli do kan ta flickon ur småstaan men itt småstaan ut flickon.

Rebecca

Vad säger bilen?

"Jag tror inte E har en enda bil som han inte fått av Becca"

Ända sedan jag var liten har jag varit fascinerad och intresserad av bilar. När jag var riktigt liten satt jag på gräset bredvid bilen som pappa fixade. Ibland när jag och mina kusiner var till butiken med mommo gick vi till leksaksavdelningen och tittade på Hotwheels-bilarna. Jag minns en gång när jag fick lov att köpa en. Den var guldfärgad och jag tog väl hand om den. Jag hade även en röd Chrysler PT Cruiser och en lila Mercedes-Benz, möjligtvis W168. Senare väcktes ett intresse för radiostyrda fordon, också det tack vare pappa.

   Nu låter det som om jag vore ett bil-freak eller att jag skulle vara väldigt kunnig när det kommer till fordon. Så är tyvärr inte fallet, men jag gillar dem. Därför tycker jag att det är så roligt med en ny liten lillebror som jag kan ge bilar åt. Han har nyss lärt sig hur bilen låter och är duktig på att köra dem på golvet. Idag när jag skulle komma hem från studiestaden kunde jag inte låta bli att ha med mig en charmig liten polisbil åt honom. Det var spännade tyckte vi båda två. 

   E's mamma står för citatet ovan och jag tror faktiskt också att det är helt sant. Det gör mig lite smått stolt. Vem vet när han får sin första bil av någon annan än sin storasyster, men oberoende när den dagen kommer så lär jag inte sluta förse honom med coola bilar.

Rebecca

Uppdatering x3

Innan natten kommer vill jag uppdatera läget.

Post-op:

Innan jag åkte ner till studiestaden sprang jag för första gången post-op. Det var en underlig känsla. Jag har inte kunnat springa på så länge och nu var det plötsligt ingenting som tog emot, förutom konditionen som försämrats avsevärt under mina träningsfria månader.
   I fredags var jag för första gången post-op på gym. Det var också en spännande upplevelse. Det blev kanske inte ett riktigt effektivt pass, eftersom jag mest fjollade omkring mellan maskinerna för att testa mig fram och se vad min kropp klarar av efter en fem månader lång gympaus. Idag har jag sjukt sjuka armar, men det är trots allt en positiv smärta. Det är ju träningsvärk!

Studiestaden:

Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig med saker och ting. Jag har flera dagar tänkt på ett gammalt inlägg som jag skrev i höstas. Jag listade upp saker och ting som jag hade lärt mig om huvudstaden. En av lärdomarna var att jag inte kunde sitta i varken metro eller spårvagn med ryggen mot färdmålet. Det här stämmer inte längre. Jag har blivit van med att åka baklänges. Jag föredrar det inte, men jag klarar det bra.
   Jag hade extrem ångest över att åka tillbaka hit efter jul, men det har gått över förväntat bra. Jag kom snabbt in i rullorna igen. Jag ser däremot väldigt mycket fram emot att få åka hem en sväng snart. Det är en viss liten kille jag saknar något otroligt.

Studierna:

Om jag är på rätt har jag ingen aning om. Men än så länge trivs jag väldigt bra och har inga större tankar på att byta studieinriktning. Vad jag däremot ser fram emot är att välja biämne. Biämnesstudierna påbörjas högst antaligen i höst, vilket ger mig ännu lite tid att fundera över det. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill "bli", därför har jag lite svårt att välja biämne. Men jag ser som sagt ändå fram emot det.


Rebecca

Jag återvänder

Den 15 december åkte jag från studieorten. Den 15 januari återvänder jag. Snart stiger jag alltså ut ur bekvämlighetszonen igen. Jag känner mig allt annat än beredd, men det beror högst antagligen på att jag varit hemhemma så länge. Helsingfors är inte en trygghet på samma sätt som Österbotten. Jag tvivlar på att det någonsin kommer att ändra fullt ut, men jag hoppas att storstaden med tiden ska kunna erbjuda mig lite mer trygghetskänsla. När jag kom hem inför jul och människor frågade om jag trivs på ny ort med nya studier kunde jag glatt berätta att jag trivs bra. Jag tror nog jag gör det fortfarande, men jag ser faktiskt inte fram emot att åka tillbaka. Studierna ska väl nog gå bra, jag gillar min lägenhet och har fina studiekompisar, men ändå lyckas jag inte fly från ensamhetskänslan som hemsöker mig. Jag vet att jag återvänder till en tom lägenhet och för tillfället känns det inte alls trevligt.

I mitt huvud hör jag nära och kära säga: He bliir noo braa.
Låt oss hoppas på det!

Rebecca

2017

Jag har haft ordentligt problem med sömnen ett bra tag nu. Eller, när jag väl somnar sover jag ofta bra. Det är vid insomningen som problemet ligger. Jag somnar inte. Det spelar ingen roll om jag känner mig trött eller inte. Det spelar ingen roll när jag går och lägger mig. Det spelar ingen roll vad jag gör på dagarna. Somnar jag före kl 2 är jag nöjd, men många nätter ser jag klockan slå 2, 2:30, 3, 3:30, 4:00 och till och med 4:30.
   Jag avlägger inte nyårslöften, men jag har börjat lista saker och ting som jag önskar att jag uppnår under det kommande året. Jag önskar att 2017 ska innehålla bättre sömn, bättre politik och mer fred i världen. Jag hoppas att jag ska lära känna mig själv ännu bättre och jag önskar att jag ska få må bra både psykiskt och fysiskt. Jag önskar att jag ska få vara med om nya spännande saker.
   Jag önskar mig och alla andra ett riktigt gott nytt år!

Rebecca