Inträdesprov

På måndag och tisdag är det inträdesprov som gäller och på grund av detta kommer bloggen att stå stilla några dagar. 

Jag uppskattar alla varma tankar och hållna tummar av hela mitt hjärta. 

Rebecca

Favorit just nu

Rebecca

Alla dessa förändringar

Nu och då slår det mig var jag står i mitt liv just nu. Jag har klarat mig genom gymnasiet och står nu med en hel massa öppna dörrar framför mig. Jag har hunnit välja en del redan, men eftersom en del dörrar kräver ett lösenord (som i detta fall är inträdesprov) så kan jag inte vara säker på att jag slipper genom den dörr jag har tänkt mig. Oavsett vilken dörr jag sedan går igenom så kommer tillvaron att förändras avsevärt:

~ Alla mina vänner som jag i stort sätt har umgåtts med varje dag i skolan väljer sina egna studier och studieorter och vi kommer inte alls att kunna hålla kontakten på samma sätt som vi har gjort nu i så många år. En del av oss har följts åt ända sedan dagis och förskola, så det kommer minsann att vara svårt att anpassa sig till den förändringen.

~ Vi är inte längre bundna till skolämnen på samma sätt. Nu får vi själv välja ett eller flera ämnen att fördjupa oss i och så småningom skaffa oss ett yrke. Jag själv behöver inte längre oroa mig för fysik, kemi och matematik, medan mina "mattevänner" äntligen får fördjupa sig i matematikens värld. Vi får alltså ägna oss åt det ämne eller den yrkesutbildning vi brinner för och strunta i det som inte hör dit.

~ Flytta hemifrån. Det som en del av oss har längtat efter i flera år redan och det som en annan del av oss har bävat för. Nu blir det så småningom verklighet för de flesta av oss.

Jag och mina vänner, som tillsammans ska få studentmössan placerad på våra huvuden om bara några veckor, har en hel del förändringar framför oss. För mig ger tanken på det en mycket bitterljuv känsla, men jag får gå på det som mina vänner brukar säga: He bliir noo braa!

Rebecca

Mamma + dotter = sju

För ett x-antal år sedan funderade jag tillsammans med min mor varför den så kallade "kärleksakten" kallas för sex. Jag tyckte det var förunderligt att någonting sådant hade fått samma namn som en siffra. Vi funderade kring detta en stund tills jag plötsligt slogs av en snilleblixt. Jag ville kalla mamma-dottermys för sju. Därmed fick våra riktigt långa stunder av kramar namnet sju.
    Idag när jag ser tillbaka på dessa funderingar slås jag av ett sting av pinsamhet, samtidigt som jag fascineras av mitt finurliga påhitt. Jag ville ju benämna mina och mammas gemensamma mysstunder för att göra dem mera viktiga och betydelsefulla.
    En mor och dotter-relation är speciell, unik och givande för båda parterna. Jag önskar att jag någon gång ska få uppleva mammasidan av en sådan vacker relation, men i dagens läge, nu och för alltid, har jag privilegiet att få vara dotter till min fantastiska mor.
    Jag tror att det är dags att återuppliva begreppet sju idag, morsdagen till ära. Jag vill krama min mor en lång stund och känna mig lyckligt lottad över att få ha henne nära.

Mamma, jag är så glad över att få vara nära dig hela dagen idag, men även de dagar vi spenderar ifrån varandra så finns du hos mig och det kommer du alltid att göra. Jag älskar dig!


Rebecca

Att dansa i regnet

Usch, vill jag bara säga. Usch!
    Jag har inte alls varit i form de senaste dagarna. Jag har inte direkt varit sjuk, men jag har varit trött redan från morgnarna, haft ytterst lite energi om dagarna och varit väldigt nedstämd, slut och rastlös på kvällarna. På kvällarna har jag dessutom varit för trött för att orka med någonting och för pigg för att sova. Jag har inte haft tålamod till att göra någon lugn aktivitet, så som pyssel eller tv-tittande, men jag har varit alldeles för slutkörd för att göra någonting större än det. Vad gör jag då? Jag överlever dagarna snarare än lever dagarna. Jag vet att det är farligt, men hittills har jag inte lyckats finna ett sätt att vända på situationen.
    Idag har jag däremot haft finbesök hemma hos mig. Jag har en hel del vänner som heter Sofia eller Sofie och av någon mystisk anledning så brukar jag tycka att jag och dessa Sofior passar väldigt bra tillsammans. Jag brukar säga att jag dras till Sofior, för ibland verkar det faktiskt vara så. Idag har jag alltså haft en av mina Sofior på besök och hon har, som vanligt, med någon magisk kraft och en utstrålande trygghet lyckats få mig att må lite bättre. Jag är dig evigt tacksam, du som vet vem du är!

Jag vet att det är så gott som omöjligt att må bra hela tiden. Det är inte ens mänskligt att hela tiden vandra i nedförsbacke. Motgångar stöter vi alla på, ibland så ofta att vi funderar om det någonsin kommer att vara lite lättare att leva. Det är klyschigt att säga att regnet alltid följs utav solsken, så jag tänker inte ens säga det. Jag tror visserligen att det är sant, men jag tror inte att vi automatiskt kan räkna bort alla regniga dagar. Det finns ett välkänt citat som lyder "Life isn't about waiting for the storm to pass. It's about learning to dance in the rain" (Livet ska inte levas i väntan på att stormen ska passera. Livet handlar om att lära sig att dansa i regnet) och det är precis det jag menar; vi måste lära oss att leva även i de mörkaste av dagar.
    Jag må vara en "klok flicka" som skriver detta, men sanningen är att jag emellanåt är urusel på att leva som jag lär. Just nu kan jag inte dansa i regnet. Just nu går jag på sparlåga och bara överlever. Det enda jag kan hoppas på är att det kanske kan vara okej det också, dvs. att bara finnas och andas. Jag kan hoppas på att det finns en mening med allt och att jag kanske kan lära mig någonting av dessa dagar. Tack vare dagens finbesök växte hoppet lite större.

Ta hand om varandra och ta hand om dig själv!


Rebecca

etc.

etc. = end of thinking capacity


Rebecca

Första hjälpare

Jag har alltid ansett mig vara ganska kunnig på första hjälp, mycket tack vare min mor, men eftersom jag aldrig deltagit i någon riktigt första hjälp-kurs har jag inte haft något konkret bevis på min kunskap. Därför valde jag att efter studentskrivningarna anmäla mig till en grundkurs i första hjälp och därmed få det där konkreta kortet, dvs. ett bevis på att jag faktiskt suttit på kurs och lärt mig det man behöver veta som första hjälpare. Idag har jag därav suttit på kurs hela dagen och fräschat upp många av de kunskaper jag redan besitter. Jag är fruktansvärt trött. Det känns lite som om min kropp inte var beredd att återvända till "skolbänken". Även torsdag är kursdag, sedan får jag kortet och kan förhoppningsvis agera som en kunnig första hjälpare vid behov.

Många gånger krävs det bara små och enkla handlingar för att rädda liv. Lär dig dem! Man kan aldrig veta när de kan komma till hands.

Rebecca

Berättelsen om skruff, del 3/3

Epilog

En skruff är en liten livnjutare till varelse och lever tillsammans med världens alla skruffar i Skrufflandet. Ingen människa har någonsin hittat skruffarnas land, men skruffar gör regelbunda resor till människans värld. Skruffars uppgift är att i hemlighet hjälpa människor. Alla människor slarvar bort saker och ting ibland, men har du någon gång funderat över hur du en lång tid senare finner det som du en gång tappat? Det kan mycket väl vara en liten skruff som hittat ditt förmål och placerat det på ett ställe där du senare kommer att hitta det. Därför är det också så att skruffarna tvingas hitta ett magiskt föremål som ska öppna vägen hem till Skrufflandet. I den här berättelsen var det en silverberlock som var nyckeln till friheten.
   En skruff föds ur obebodda öar runt om i världen. De växer upp ur marken och tar sitt första andetag i det ögonblick som fötterna frigörs från marken. Tiden innan detta finns inte i skruffars medvetande. Under tiden de befinner sig på ön besitter de en längtan som ingen annan levande varelse tvingas stå ut med. Längtan leder till en ökad nyfikenhet och på så sätt finner alla skruffar tillslut det föremål som vid skruffens beröring framkallar den magiska isvägen som leder till Skrufflandet.
   En skruffs födelse har inte alltid varit så här invecklad. För tusentals år sedan kastades en förbannelse över skruffarnas födelse av gnomerna som var väldigt avundsjuka på skruffarnas fria och glädjefyllda liv. Tanken bakom förbannelsen var att skruffarna inte skulle stå ut med ensamheten på de obebodda öarna, men vad gnomerna inte räknade med var skruffarnas enormt starka hopp och längtan.
    En skruffs födsel är obehaglig, men tack vare hoppet som aldrig dör kommer de tillslut till sitt glädjefyllda land och kan därmed leva fria och lyckliga i alla sina dagar.

Rebecca

Berättelsen om skruff, del 2/3

Plötsligt, som från ingenstans, hörde skruff ett dovt ljud. Åter igen kunde skruff inte tro sina ögon när han fick bevittna någonting så fantastiskt. Framför honom såg han hur vattnet rörde sig på ett sätt som han aldrig sett förut. Det såg ut som om vattnet kämpade mot sig själv, som om vattnen kämpade mot vatten. Det såg nästan ut som om vattnet försökte klämma ihop sig till ett er kompakt ämne. Snart insåg skruff att det var precis det som hände. Framför honom bildades en väg av is, lika blank som silverberlocken. Skruff placerade en darrande fot på isen. Han lutade sig mot den för att ta reda på om isen höll att stå på. Till skruffs stora förvåning höll isen hans egen tyngd och skruff placerade prövande den andra foten på isen. Vid det här laget hade isvägen blivit så lång att skruff inte längre kunde se om vägen ledde någonstans. Utan att tänka började skruff springa. Han sprang så fort han egna små ben bar. Aldrig hade han varit så ivrig. Han sprang och sprang och sprang.
    Mitt i allt, när skruff hade sprungit väldigt länge, bromsade han hastigt upp. Han hade fått syn på någonting som han aldrig hade vågat drömma om. Vägen av is hade lett honom till Skrufflandet. Han såg hundratals skruffar stå längs stranden och alla stirrade på honom med förväntande blickar. Plötsligt kunde skruff höra någon utbrista: Han är här! Han är äntligen här!

Fortsättning följer.

Rebecca

Livet som glutenallergiker

När man lever ett liv där man måste avstå från gluten, dvs. de inhemska sädeslagen vete, råg och korn (och i mitt fall även (ren)havre) lär man sig lätt att inte förvänta sig så mycket när det kommer till livsmedel. Låt mig förklara med ett exempel. Du går på en födelsedagsmiddag med ett gäng vänner. Du har på förhand meddelat om din allergi, så kökspersonalen vet att en av matgästerna bör få glutenfri kost. När det kommer till efterrätten, i detta fall födelsedagstårtan, meddelar kocken att du med glutenallergi kommer att få en portion glass istället, eftersom tårtan inte har bakats med tanke på din glutenallergi. Tänk dig att detta upprepar sig regelbundet. Varje gång får du den där portionen med glass istället för tårta. Tänk dig att du är som jag, dvs. inte gillar glass så mycket men älskar tårta. Du blir så klart besviken, gång på gång.

    Jag skriver inte detta för att hacka ner på någon, läxa upp någon eller för att få människor att sluta servera mig glass. Jag skriver bara om hur det faktiskt är, vare sig man som glutenallergiker gillar glass eller inte. Det här har fått mig att uppskatta de gången någon har tagit sig tid att verkligen baka glutenfritt. Och jag vill meddela er en sak: Glutenfria bakverk är inte alls så jobbiga att baka som du tror och de smakar inte heller så annorlunda. Tro mig, jag har inte ätit glutenfritt hela mitt liv, jag vet hur "vanliga" bakverk smakar. 

Med detta vill jag be er att släppa de fördomar ni har om glutenfri kost. Våga prova och bilda inte en åsikt av bara ett enda test. Det finns absolut dåliga glutenfria produkter som bara faller sönder och smakar som papper, men de är långt i från alla. Ni som inte har vågat baka glutenfritt, testa! Det är minsann inte hela världen om det misslyckas. Alla misslyckas med bakning ibland, vare sig det är glutenfritt eller inte. Jag kan med 100-procentig säkerhet säga att vi glutenallergiker uppskattar era försök, vare sig det blir bra eller inte. 

Rebecca

P.S: Det är lika enkelt att baka en tårtbotten med potatismjöl som med vetemjöl. Den blir minst lika god och dessutom en pytteliten smula hälsosammare. 

Berättelsen om skruff, del 1/3

Det var en gång en liten skruff som bodde på en avlägsen ö ute i det stora havet. Skruff var väldigt ensam eftersom ön var obebodd bortsätt från honom själv. Skruff kunde inte heller ta sig bort från ön, eftersom han inte var händig nog att bygga sig en flotte.
   Dag ut och dag in satt skruff och tittade ut över havet med ögon som utstrålade en längtan likt ingen annan. Han brukade fantisera om stora fartyg fyllda med skruffar som honom själv och drömde om att ett sådant fartyg skulle plocka upp honom och föra honom bort från den avlägsna ön. Skruff hade dock aldrig fått fånga ett enda fartyg med blicken. Trots detta besatt skruff ett evigt hopp om att framtiden skulle vara ljus. Hoppet var någonting han aldrig någonsin hade tappat.
    En kväll när skruff som vanligt satt på stranden och blickade ut över det oändliga havet fick han syn på någonting blänkande på havsbotten ett par meter bort från stranden. Skruff, som var en mycket försiktig och ängslig liten varelse, steg upp och kikade försiktigt mot det som blänkte i havet. Han tog små och försiktiga steg framåt tills han bara var några centimeter från vattnet. Då sträckte han på sig, gnuggade sig i ögonen och stirrade på blänket.
    Skruff kunde inte tro sina ögon. Blänket kom från en öppen mussla, men musslan bar inte på en pärla som andra musslor. Den här musslan bar på en glänsande silverberlock. Skruff vadade ut i vattnet tills han stod framför den öppna musslan. Han böjde sig ner och sträckte sig efter berlocken. Precis när hans lilla finger nuddade den glänsande silverberlocken sken hela havet upp i ett silverblått sken. Skruff blev så rädd att han genast släppte berlocken och med ens blev vattnet lika mörkt som innan. Nyfikenheten hos skruff övervann den annars väldigt vardagliga rädsla han bar på och han sträckte sig efter berlocken en gång till. När han hade fått tag på berlocken igen sken vattnet upp i samma silverblåa sken. Den här gången tog skruff ett fastare tag om berlocken och lyfte upp den ovanför vattenytan. Han tittade på den med stora ögon. Berlocken var det vackraste föremål som någonsin legat i skruffs hand. Försiktigt tog han tag i berlockens silverband och hängde det om nacken.
   
Fortsättning följer. 

Rebecca

Post-trip blues

Först av allt vill jag be om ursäkt för min oväntade frånvaro. Jag har varit på semester i Spaniens härliga värme och tog därför en ordentlig paus från verkligheten – dit även bloggen tillhör. Nu är jag hemkommen och har landat med en duns tillbaka i min verklighet och min vardag.
   Jag har legat i sängen i princip hela dagen. Jag har känt mig trött, orkeslös och nedstämd. Jag vände mig till internet, googlade lite och insåg att det faktiskt finns någonting som heter "post-trip blues" eller "post travel depression" (PTD). Även om min semester bara pågick i en vecka så har jag väldigt starka symptom av just PTD. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte och resan är värd lite PTD, men det var verkligen mycket tyngre än jag trodde att komma hem. Redan under någon av de första dagarna i Spanien skrev jag till en vän att det är så mycket enklare att vara glad och uppåt i sol och värme. Det är säkert en bidragande orsak till den starka nedstämdhet jag känner av nu här hemma i kalla Finland.

Rebecca

Att skriva är en gåva

Då ja gick hem från hvc så så ja en katt som sku spy å då tänkte ja att de säkert e en hårboll an kämpar me. Men ja hadd fel å de va så synd men sen så ja en katt igen å då lockade ja på den å saa kss kss å sträckte fram handen å när ja va nästan hemma igen så så ja då postiljonen tryckte ner posten i postlådan å så tänkte ja att hoppas min bok ha komi.

När du läser ovanstående text tänker du säkert att det är en ensidig konversation på någon blanddialekt. När vi pratar så pratar vi ofta utan punkter som vi säkert skulle sätta ut ifall vi skulle skriva ner vår konversation. Sanningen är att det här är en berättelse. Men är den inte lite osammanhängande? Känns det inte som om någonting fattas? Vad hände till exempel med den första katten? Vågade den andra katten komma fram och nosa på min utsträckta hand? Fick jag boken som jag hoppades på?
   Jag älskar att sitta och fundera på ord, meningar och uppbyggnad av berättelser. Jag älskar att sitta och fundera ut hur jag i mina texter uttrycker mig på bästa sätt. Sanningen är att jag är mycket bättre på att skriva än att prata. Jag har märkt att jag blir bättre förstådd i textform än när jag klumpigt försöker få fram meningar i sociala situationer. Det sägs att texter är opålitliga, eftersom de är så lätta att tolka. Jag tycker dock att det är fruktansvärt fel att säga så och inkludera all text. Det finns faktiskt människor som har betydligt lättare för att bli förstådda i text än i tal. Jag är en av dem.
    Jag tror på riktigt att det är mer sannolikt att jag hoppar från en sak till en annan när jag pratar än när jag skriver. Berättelsen här ovan är nedskriven så som jag berättade den, muntligt då alltså. Jag skulle antagligen inte glömma bort slutklämmen på alla händelser om jag fick skriva istället för att berätta. I text skulle min berättelse se ut så här:

Jag såg en katt när jag vandrade hemåt från hälsovårdscentralen. 
Katten stirrade ner i marken och kämpade med kväljningar.
Hårboll, tänkte jag men insåg att jag gissade fel.
Katten spydde upp vätska och jag kunde inte låta bli att tycka synd om den.

Jag såg en till katt lite längre fram på min väg hemåt.
Katten vände sig om och stirrade på mig innan jag hann passera.
Kss kss, lockade jag och sträckte fram handen.
Katten var sällskapssjuk. Hon strök sig mot min hand och njöt av uppmärksamheten.

När jag närmade mitt hem fick jag syn på postiljonen.
Postiljonen tryckte ner dagens post i vår postlåda.
Hoppas min bok kom nu, tänkte jag och ökade takten.
Mitt hoppfulla ansiktsuttryck byttes ut till besvikelse när jag öppnade postlådan och inte fann det paket jag hade hoppats på.

Jag tycker personligen att det finns betydligt mera känslor i den skrivna berättelsen. Sammanhanget är betydligt lättare att hänga med i och jag glömmer inte bort att avsluta en mening innan jag börjar på en ny. Så förbanna inte texten utan att tänka dig för. Den skrivna texten är en gåva.

Rebecca

Jag har en dröm...

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal."

Utdrag ur Martin Luther King's tal "I have a dream"

Rebecca

Natten är ännu ung

Tårarna tryckte på bakom ögonlocken, dels för att jag visste vad som komma skulle, dels för att det var så fruktansvärt känsloladdat. Sedan grät han och då svämmade tårarna över. Egentligen hade jag velat ropa ut min gråt, men jag kunde ju inte göra så. Jag applåderade med de andra, för de andra, lite starkare än alla andra. Bara för att släppa ut känslorna så diskret som möjligt.

Det är sant som det sägs.

Natten är ännu ung.

Rebecca