Att dansa i regnet

Usch, vill jag bara säga. Usch!
    Jag har inte alls varit i form de senaste dagarna. Jag har inte direkt varit sjuk, men jag har varit trött redan från morgnarna, haft ytterst lite energi om dagarna och varit väldigt nedstämd, slut och rastlös på kvällarna. På kvällarna har jag dessutom varit för trött för att orka med någonting och för pigg för att sova. Jag har inte haft tålamod till att göra någon lugn aktivitet, så som pyssel eller tv-tittande, men jag har varit alldeles för slutkörd för att göra någonting större än det. Vad gör jag då? Jag överlever dagarna snarare än lever dagarna. Jag vet att det är farligt, men hittills har jag inte lyckats finna ett sätt att vända på situationen.
    Idag har jag däremot haft finbesök hemma hos mig. Jag har en hel del vänner som heter Sofia eller Sofie och av någon mystisk anledning så brukar jag tycka att jag och dessa Sofior passar väldigt bra tillsammans. Jag brukar säga att jag dras till Sofior, för ibland verkar det faktiskt vara så. Idag har jag alltså haft en av mina Sofior på besök och hon har, som vanligt, med någon magisk kraft och en utstrålande trygghet lyckats få mig att må lite bättre. Jag är dig evigt tacksam, du som vet vem du är!

Jag vet att det är så gott som omöjligt att må bra hela tiden. Det är inte ens mänskligt att hela tiden vandra i nedförsbacke. Motgångar stöter vi alla på, ibland så ofta att vi funderar om det någonsin kommer att vara lite lättare att leva. Det är klyschigt att säga att regnet alltid följs utav solsken, så jag tänker inte ens säga det. Jag tror visserligen att det är sant, men jag tror inte att vi automatiskt kan räkna bort alla regniga dagar. Det finns ett välkänt citat som lyder "Life isn't about waiting for the storm to pass. It's about learning to dance in the rain" (Livet ska inte levas i väntan på att stormen ska passera. Livet handlar om att lära sig att dansa i regnet) och det är precis det jag menar; vi måste lära oss att leva även i de mörkaste av dagar.
    Jag må vara en "klok flicka" som skriver detta, men sanningen är att jag emellanåt är urusel på att leva som jag lär. Just nu kan jag inte dansa i regnet. Just nu går jag på sparlåga och bara överlever. Det enda jag kan hoppas på är att det kanske kan vara okej det också, dvs. att bara finnas och andas. Jag kan hoppas på att det finns en mening med allt och att jag kanske kan lära mig någonting av dessa dagar. Tack vare dagens finbesök växte hoppet lite större.

Ta hand om varandra och ta hand om dig själv!


Rebecca