Vittnesbörd

"Jag tycker inte om obehagliga känslor som jag inte kan sätta fingret på. Jag tycker de är konstiga, helt enkelt obehagliga. Speciellt om det är ett ihopsläng av en massa olika känslor. Känslor man inte får grepp om. Känslor man inte vet var de uppstod eller kom ifrån. Obehagligt, det är vad jag vill säga om dem."

Jag har varit sjuk, rättare sagt deprimerad. Under många år gick jag omkring med tvångstankar och ångest. Jag hade inte många vänner, mest på grund av att jag inte hade orken att umgås med dem. Under den här tiden var obehagliga känslor min vardag. En dag utan dessa känslor var som en dag utdragen ur en sagobok, så kändes det i alla fall. Dagarna handlade i princip om att försöka orka med skolarbetet, vilket var det ända min energi räckte till. Detta resulterade i sin tur att jag stressade sönder mig på skolarbeten. Jag trodde att jag behövde vara bäst i allt för att folk överhuvudtaget skulle se mig. 

  Idag låter det här konstigt, även i mina öron ibland. Idag är jag nämligen en helt annan människa. Jag är glad, social och mer eller mindre ett litet busfrö med energi som jag ibland inte vet vart jag ska lägga. Det känns som om jag har hittat mig själv. Det här är den Rebecca jag verkligen är. 

  Trots detta kommer de jobbiga känslorna tillbaka ibland. Jobbiga stunder och ibland till och med dagar med tvångstankar och ångest. Min ork tar slut och det känns som om jag inte vore värt någonting. Då är jag otroligt tacksam för de vänner jag har. Vänner som jag ännu har svårt att tro på när de säger att de bryr sig om mig. Vänner som sitter vid min sida när jag mår som sämst och som erbjuder sin hjälp. Vänner som lär mig att jag får vara svag när jag tror att jag borde vara stark. Vänner som helt enkelt tycker om mig för den jag är. Dessa vänner är guldvärda. Jag är evigt tacksam för att de har blivit sända till mig. Det gör mig ännu mer övertygad om att det finns en högre makt att tro på, en som hör våra böner.

  Hur vi än försöker kommer vi alltid att stöta på gropar i våra liv. Dagar då allting känns jobbigt och ingenting går som man vill. Jag har alltid trott att jag måste vara stark. Jag har alltid trott att jag måste klara mig igenom dessa gropar på egen hand. Detta visade sig vara fel. Jag har lärt mig att man inte alltid behöver vara stark. Jag får vara svag och jag får söka hjälp utan att känna mig som en förlorare. När jag mår som sämst kommer jag inte alltid ihåg detta, det är någonting jag tvingas lära mig ännu bättre.

  Med detta vill jag alltså säga att hur djup eller grund grop du än fallit i ska du inte behöva klara dig ur den på egen hand. Det är okej att vara svag ibland. Det är okej att ha en dålig dag. Var bara inte rädd att söka hjälp. Antingen hos en vän, familjemedlem, en annan människa du litar på eller Gud. De finns vid din sida, både när du mår dåligt och när du mår bra. 

Rebecca