Rebeccas flummerier

Du behärskar skrivandet, brukar mina lärare säga. Men du har tendens att bli väldigt flummig. Jag vet. Jag är fullt medveten om att jag har lätt för att flumma iväg, använda metaforer och ibland bara skrapa på ytan utan att direkt dyka ner i ämnet. Jag jobbar på det, men ibland tillåter jag mig själv att skriva och låta folk läsa mellan raderna. Jag tillåter mig själv att inte konkretisera. Det gör jag speciellt här på bloggen. 

    Jag tycker det är fantastiskt hur en riktigt hemsk stund plötsligt kan förvandlas till en underbar stund som man minns livet ut. Jag har varit med om några sådana. Jag upplevde en sådan stund så sent som idag. OBS! Det är nu jag inte kommer att konkretisera. Jag tänker inte berätta mer än att jag fick hjälp av en fin person i en tung stund och att den tunga stunden så småningom förvandlades till en fin stund. Den här stunden kom att betyda så mycket för mig och jag är säker på att den kommer att etsa sig fast i mitt minne. 

     På det här sättet kommer jag än en gång in på temat hur en så liten och "obetydlig" händelse eller god gärning kan betyda så mycket för en själv och samtidigt vara så självklar eller obetydlig för den andra parten. Jag kan bara inte låta bli att återkomma till detta tema. Jag tycker det är ett så otroligt fascinerande fenomen. Ändå skrapar jag det bara på ytan. Jag är ju trots allt bra på att göra så. Men jag har kommit fram till att det kanske inte gör någonting. Kanske mina flummerier får er läsare att tänka vidare. I så fall har jag nått ett av mina mål. 

Rebecca