Självporträtt

Tacklar kvällen med hög musik i öronen. Redan när jag vaknade klockan sju i morse kände jag hur utmattad jag var i både kropp och själ. Nu har jag långledigt från jobbet och ska försöka ta det lugnt, återfå krafter och samla ihop de förlorade sömntimmarna. Ett självporträtt på det.

Rebecca

Kan själv! Eller?

Idag har jag inlett min troligtvis mest intensiva sommarvecka för i år. Klockan sju ringde väckarklockan och en halv timme senare var jag påväg till sommarens första hela dag på jobbet. I morgon ska jag prova på kvällsskifte, men före det har jag ett samtal inbokat. På onsdag blir det återigen tidig väckning och sedan avfärd mot halkbanan för bilskolans andra skede. (Jag känner på mig att ni kommer att få läsa en och annan kommentar om det senare). På torsdag är jag återigen tillbaka i jobbet och har då min sista inskolningsdag. Efter det är det meningen att jag ska klara mig på egen hand på jobbet.

Som tidigare nämnt fungerar vi människor på olika sätt när det kommer till att be om hjälp och att klara sig själv. Jag är en sådan person som helst skulle vilja klara av allting på egen hand, gärna så fort som möjligt. Om det är någonting jag inte klarar av att göra på egen hand eller om det är någonting jag inte kan lära mig på kort tid så tappar jag ganska snabbt intresse för det. Jag har ett ganska dåligt tålamod med en del saker.
    För ett tag sedan satt jag mitt emot min vän vid hennes köksbord. Vi hade diskuterat någonting som jag då för tillfället höll på med och jag hade sagt att jag vill klara mig själv utan hjälp. Min vän lyssnade lugnt på det jag hade att säga och böjde sig sedan fram mot mig, tittade mig i ögonen och sade: Rebecca, du kommer inte att klara det där utan hjälp. Det finns ingen som klarar det där utan hjälp. Innerst inne visste jag att hon talade sanning, men jag kontrade ändå med att det alltid finns en första person som klarar av saker och ting. Jag hänvisade till Guinness rekord-bok och sade att jag kan bli den första människan som klarar det och sedan stå listad i boken. Min vän log och sade: Inte för att vara elak, men du kommer inte att hamna i Guinness rekord-bok, Rebecca. Inte för det där i alla fall, för det går inte.
   
Idag efter min första inskolningsdag så känner jag att jag kommer att klara av att vara på jobbet på egen hand, vilket är en stor lättnad för mig och alla andra. Men vissa saker kan man inte klara av på egen hand och vi som gärna skulle vilja göra det tvingas gång på gång att inse detta. Jag har fortfarande inte lärt mig det, inte till fullo i alla fall, men jag jobbar på det och det är det som räknas. Tacka vettja min vän som vänligt men bestämt tillrättavisade mig där vid köksbordet. Hon hjälpte mig en bit på vägen.

Rebecca

Ett andetag i gången

Det finns så mycket att säga, men så lite som formas till ord. 

Ett andetag.

Usch, vad jag är mätt. Usch, vad äckligt att stinka av lukten av hämtmat. 

Ett andetag. 

Jag mår illa.

Ett andetag. 

Jag är trött i både kropp och själ. 

Ett andetag. 

Jag kanske skulle ta och skicka ett meddelande till en kompis.

Ett andetag.

Kanske vi kunde hitta på någonting att göra tillsammans.

Ett andetag.

Ja just det, jag väntar ju redan på ett meddelande.

Ett andetag. 

Det kliar.

Ett andetag. 

Usch, vad jag är trött. 

Ett andetag. 

Det finns så lite att säga, men så mycket att skriva om.

Rebecca

Skyddsängel

Jag bär en ängel på min färd

i vackert silverband

Den skänker tröst i otrygg värld

när allting står i brand

Den skyddar mig från mörkret här

och säger mig därtill:

Du är så fin så som du är

och värd att finnas till

Rebecca

De överlägset mest lästa inläggen

Mamma + dotter = sju
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2015/05/mamma-dotter-sju.html

Min röst blir hörd trots tystnaden

http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2015/01/min-rost-blir-hord-trots-tystnaden.html

Livet har sin gång

http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2014/05/livet-har-sin-gang.html

Ett vänligt ord kan göra under
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/10/ett-vanligt-ord-kan-gora-under.html

Tacksam
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/11/tacksam.html

Stark nog att visa sig svag
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/11/stark-nog-att-visa-sig-svag.html

Det är när man har tråkigt som man hittar på de mest kreativa idéerna, eller hur var det? I kväll har jag i alla fall kollat igenom mina blogginlägg och valt att länka några av de överlägset mest lästa i ett enda inlägg. Klicka, läs om du inte har läst eller läs det en gång till. Någonting gott borde det väl ändå finnas i dem, eftersom de är så flitigt lästa. 

Rebecca

När det stormar...

Rebecca

Psykologen

Varje onsdag lyssnar jag på tolvslaget från Åbo domkyrka i radion. Det har blivit lite av en vana, eftersom jag för tillfället alltid befinner mig på samma ställe klockan tolv på onsdagar. Jag sitter i en korridor vid hälsocentralen, skummar genom en veckotidning och väntar på klockslaget i radion som alltid är påslagen. När klockorna har slutat ringa vet jag att det inte är länge kvar innan det bekanta ansiktet kommer att dyka upp samtidigt som dörren slås upp till rummet som jag både älskar och hatar.
    Det är många som skäms när de tvingas berätta att de regelbundet besöker en psykolog. Jag kan ibland tycka att det är jobbigt att till exempel meddela frånvaro på grund av en tid till psykologen, men egentligen är det inte någonting att skämmas över. Alla behöver få prata om sina tankar, funderingar och problem ibland. Människan är ju trots allt skapad till att leva tillsammans med andra.     Genom att besöka en psykolog eller kurator så tar man hand om sig själv. Då jobbar man aktivt för att psykiskt börja må bättre. Det finns ingen som mår psykiskt bra hela tiden. Nu som då drabbas vi alla av motgångar i livet som vi kan behöva bearbeta genom att prata om det, så varför ska vi skämmas över någonting så mänskligt som att prata?
    Vi människor fungerar på olika sätt. En del av oss är duktiga på att visa sina egna känslor och erkänna sina problem, medan andra tycker det är fruktansvärt svårt. Hur man än fungerar så är det okej, men jag tycker inte att det ska vara skämmigt att gå till en psykolog. Därför ställer jag mig i fören och berättar om hur mina onsdagsförmiddagar ser ut för tillfället.

Rebecca
   

En stund i taget

Ibland går det många dagar utan att jag överhuvudtaget tänker på bloggen. Nu som då går det flera dagar utan att jag ens har datorn påslagen. Jag unnar mig att inte tänka på att ständigt vara uppkopplad, att inte ständigt vara nåbar via internet. Jag tror att vi alla mår bra av sådana dagar, speciellt nu när sommaren står för dörren.
    Jag har aldrig varit en regelbunden bloggare. Redan när jag startade upp den här bloggen så hade jag som regel att inte skriva "onödiga inlägg", sådana som egentligen inte är så intressanta att läsa och sådana som jag skriver för att jag tycker att jag borde. Jag skriver när jag skriver och när jag har någonting jag vill berätta. Jag försöker lämna bort allt annat. Därför bloggar jag sporadiskt.
    Lovet är i full gång och jag pustar ut efter tre intensiva år i gymnasiet. Ännu har jag inget jobb att gå till och ännu har jag ingen studieplats. Jag har ärenden och "måsten" varje vecka för att inte bara lämna och sitta, men annars är jag ledig på riktigt nu. Tröttheten har kommit i kapp och jag sover mycket och länge. Jag tränar och äter gott efter den dryga månaden av godisstrejk. Jag försöker unna mig vila och jag försöker att inte tänka så mycket. Jag tar en stund i taget.

Rebecca

Tusen tack!

En trött men nöjd och glad student försöker ta igen sig efter helgens festligheter. Nu står rosorna i stora glasburkar runt om i huset och jag blir så glad av att titta på dem. Sakerna som kommer till hands när jag flyttar hemifrån är sorterade i lådor. Alla kort är samlade på ett ställe. Runt halsen hänger en skyddsängel och i bokhyllan finns nu ett flertal nya böcker. Jag är alldeles överväldigad och rörd av alla lyckönskningar, kramar och tankar som jag har fått. Jag hade en underbar studenthelg och jag bara fortsätter att tacka alla underbara människor som förgyllt dessa dagar på ett eller annat sätt – tusen tack!

Rebecca

Bär varandras bördor

Ni vet de där dagarna då det känns som om precis allting skiter sig? Om inte ska ni skatta er lyckliga. Jag hade en riktigt dålig dag igår. Nästan allting gick snett. Jag ska inte gå in på detaljer, men när kvällen kom kunde jag inte hålla tårarna borta. Till råga på allt sov jag väldigt oroligt och vaknade i genomsnitt varenda halvtimme. Idag känner jag mig riktigt mör och nästan lite likgiltig till världen runt omkring mig. Det har varit en tuff vecka med mycket program.
    Redan igår bestämde jag mig för att gå på skolornas vårgudstjänst som ägde rum idag. Jag kände att det skulle kunna göra mig gott. Temat för gudstjänsten kunde inte ha varit mera passande för mig. "Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag". En liten lättnad infann sig inuti mig när prästen yttrade orden. Vi behöver inte vara ensamma, eller rättare sagt, vi ska inte vara ensamma med våra bördor. Under gårkvällen hade jag nämligen bett en god vän om hjälp, men jag hade haft väldigt dåligt samvete över att jag hade öst mitt elände över henne. Samma god vän till mig befann sig också i kyrkan idag, men när jag skulle be om förlåtelse för kvällen så sade hon att det inte finns någonting att be om förlåtelse för. Jag fick därmed dubbel bekräftelse över att jag inte hade agerat felaktigt. Människor finns till för varandra, i både vått och torrt.

Rebecca

Bortglömd rubrik?

Jag har så fruktansvärt mycket i tankarna för tillfället och har svårt att hinna med och komma ihåg allting. Jag skriver upp det som ska göras i kalendern, men glömmer bort att titta i den med jämna mellanrum. Min lediga tid går ut på att grubbla över allt som borde göras, så även om jag har ett par lediga timmar mellan mina ärenden så känns det inte som om jag är ledig. Även om jag har varit ledig sedan studentskrivningarna var över så känns det som om jag åter igen kommer att slänga mig över mållinjen när vi får sommarlov på riktigt. Har jag rätt att känna så, eller överdramatiserar jag? Jag vet inte. Jag berättar bara hur det känns inuti.

Rebecca

Ha lite tråkigt!

Här hos mig är vädret allt annat än stabilt. Från mitt rum hör jag vinden som tjutar utanför, träden som dansar med blåsten och regnet som i perioder smattrar på fönsterrutan. Med ljudet av bilarna som kör förbi huset emellanåt kan jag konstatera att gatan är ordentligt våt. Jag blir trött av att titta ut på det dystra vädret och har därför inte dragit upp mörkläggningsgardinen. Jag sitter i ett dunkelt rum där bara läslampan lyser upp hålan. Jag trivs. Det är en riktig mysdag. Ingen förväntar sig att man ska ge sig ut i stormen. Det är okej att bara sitta hemma med mjuka och säckiga kläder och göra sådant man tycker om att göra; pyssla, göra fotoalbum, baka, skriva, läsa eller varför inte ta en liten tupplur på eftermiddagen om man så vill. Låt tiden stå stilla, ha lite tråkigt och vila upp dig själv. Idag behöver ingen ha dåligt samvete över det.

Rebecca

Projekt på gång

När jag påbörjar ett projekt, litet som stort, så blir jag så ivrig och vill göra allting på samma gång. Det går så klart inte, men det är den känslan jag får.
   För en vecka sedan fick jag en idé. Den idén har jag börjat förverkliga idag. Jag är så exalterad, för jag tror det här kan bli riktigt bra. Jag tänker dock inte avslöja vad det är jag håller på med, utan säger bara klyschigt: Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge. To be continued.

Rebecca

Nostalgisk vandring

Som barn var Gamla Vasa en magisk plats för mig. Jag tror att min fantasi aldrig har varit så livlig som när jag tillbringat några sommardagar i den lilla stadsdelen. Tidigare i veckan gick jag en väldigt nostalgisk vandring genom Gamla Vasa. Jag besökte många av de platser jag tyckte om som barn och jag kunde ingenting annat än att le åt alla minnen som flöt upp till ytan när jag strosade omkring. 

    Jag gick genom den mäktiga hovrättsallén och tittade upp på de präktiga lindarna och mindes regnbågsaporna som jag och min faster brukade besöka. Regnbågsaporna var osynliga apor i olika färger som bodde i lindarnas hålor. 

    Jag fortsatte min vandring med riktning mot den lilla lekparken en bit bort. Tyvärr var det inte alls lika roligt att komma fram dit, för hela parken hade förändrats. Jag möttes av nya lekställningar, utbytta gungor en hel del andra nya saker. Visst är det bra att de har restaurerat och utvidgat den mysiga lekplatsen, men för mig var det inte längre det samma. 

    Nästa mål var ruinerna av trivialskolan och Helga Marias kyrka. När jag var riktigt liten orkade jag inte riktigt gå så långt som till ruinerna, men när jag blev äldre så tyckte jag om att besöka dem. Jag tror dock att ruinerna aldrig har varit så intressanta som nu med mitt lilla intresse för historia. De är minsann fascinerande och jag tycker att de verkligen är en viktig del av Vasas historia. 

    När jag hade fascinerats av ruinerna en god stund styrde jag stegen tillbaka med ett stort leende på läpparna. Luften var vårfräsch och jag passade på att ta några riktigt stora andetag. Ett ställe lämnade jag obesökt och det var skogen bakom prästgården, men någonting måste jag ju spara till nästa nostalgitripp. 

Rebecca

Student

Jag är så fruktansvärt trött och skulle bara vilja slänga mig ner på golvet och gråta, men alla mina inträdesprov är härmed skrivna. Fyra prov på två dagar är ingen barnlek. Jag måste ha all rätt att vara trött och vilja gråta. Som pricken på i:et kom beskedet om studentexamen igår och där bland alla namn stod även mitt. Jag är student!

Nu kan jag ingenting annat än vänta och det känns helt okej.

Rebecca