En bit i taget

Det är svårare att stänga av och starta om än vad man skulle kunna tro. Det skrev jag i mitt senaste inlägg. Det är fortfarande sant och precis det som jag skrev har blivit verklighet: När jag väl saktade ner så kraschade jag ordentligt. Jag har inte riktigt pusslat ihop bitarna av mig själv ännu. Jag tvingas vara tålmodig och ta en bit i taget. Det mest problematiska är att en del bitar är nya. Efter kraschen ska en del bitar bytas ut mot nya, eftersom en del av mitt liv har förändrats. Efter tolv år går inte i skolan längre. Jag har i princip fått sommarlov redan i mars. Jag har påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv. Nu ska jag lista ut vad jag ska göra av framtiden. Vilken väg ska jag gå? Valmöjligheterna är otaliga och det är lite skrämmande. Inte så lite skrämmande heller. Jag får ständigt påminna mig själv om att bara ta den där ena biten i taget, även om det inte heller är så lätt.

Rebecca