Än en gång konstaterar jag att den normala människan inte är gjord för att sitta instängd i en tyst skrivsal i sex timmar och skriva. Det är otroligt hur mycket energi det går åt till att försöka vara koncentrerad så länge. Så fort jag stiger ut ur salen drabbas jag av en enorm fysisk och psykisk trötthet som växer sig större och större i takt med att dygnets timmar går. Nu, halv sju på kvällen, kan jag ingenting annat än längta till läggdags. Jag tänker inte ens ställa in väckning inför morgonen. Jag tänker sova tills jag vaknar och ta en lugn förmiddag. Det låter ljuvligt i mina öron.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar