Mitt fysiska jag – Del 1

Jag följde osynligt med debatterna kring skönhetsoperationerna som pågick för ett tag sedan. Jag läste folks åsikter och funderade på mina egna utan att lägga mig i, även om jag ville göra det ibland. I det skedet stod jag nämligen i en korsning på livets väg och visste varken ut eller in. Jag väntade på en undersökning och ett beslut. Jag väntade på en tid till en plastikkirurg.

  Min kropp började utvecklas väldigt tidigt. Jag minns fortfarande att jag ville börja använda bh redan i lågstadiet, för redan då var mina bröst i vägen. I början av tonåren jämförde jag min bh-storlek med min åtta år äldre faster och insåg att vi hade samma storlek. Jag såg upp till min faster och ville vara som hon och att ha samma storlek på bh:n tyckte jag var häftigt då. Men jag fortsatte att växa. Ett tag kunde jag och min mor använda samma bh, men även dem växte jag ur. 

  Någon gång i högstadiet frågade jag mamma när jag skulle få göra en bröstförminskning. Redan då hade jag blivit trött på att inte kunna göra allt jag ville göra, hitta passliga bh eller kläder i rätt storlek. När du blir 18, fick jag till svar. Man ska inte förminska brösten innan de växt färdigt. 

  Min bröst fortsatte att växa och snart började de orsaka ytterligare problem. Jag fick regelbundna ryggskott. Jag hade jämt spänd nacke och spända axlar. Jag kunde inte springa. Jag tvingades träna 3-5 gånger i veckan föra att hålla kroppen i skick, men det fanns ändå mycket jag inte kunde göra på gymemt. Jag tvingades köpa två storlekar större kläder bara för att få dem runt bysten. Jag tvingades köpa dyra bh via nätet, eftersom "vanliga butiker" inte säljer så stora storlekar som jag behövde. 

  Efter mitt femte ryggskott fick jag nog och tog beslutet att genomgå en bröstförminskning. Jag hade försökt göra allt för att må bra. Jag hade varit till massör, naprapat, läkare och fysioterapeut. Jag hade tränat och inte tränat. Jag hade vilat och hållit igång. Jag hade stretchat och inte stretchat. Jag hade använt värkmedicin, muskelavslappnande tabletter och krämer. Ingenting gav önskat resultat. 

  Jag tog kontakt med läkare på närmaste hälsovårdscentral och via henne och en fysioterapeut fick jag remiss till en kirurg för att se om jag överhuvudtaget skulle bli godkänd för en bröstförminskning. Vid det här laget hade jag – Rebecca, 19 år, 163 cm lång – en bh med måtten 85H/I. Jag tränade för att inte få ryggskott, men hade ändå dagligen smärtor i antingen rygg, axlar eller huvud.
  Det tog en dryg månad innan jag blev beviljad en remiss till en plastikkirurg och ytterligare fyra och en halv månad innan jag fick en tid till kirurgiska polikliniken i Vasa. Då hade jag turen att få en tid på kort varsel. I vanliga fall skulle jag antagligen ha väntat minst en månad till på en tid. Vid det här laget hade jag alltså väntat i nästan ett halvt år, då räknar jag från att jag tog beslutet till att få träffa en kirurg.

Fortsättning följer.

Rebecca