Att beskriva ångest och depression för någon som inte vet vad det innebär är inte lätt. Matt Haig målar dock upp en rätt tydlig och känslofylld bild i sin bok Skäl att fortsätta leva (2015), så jag tänker citera ett par stycken ur boken från sid. 47-48.
När ångest läggs till depression blir det lite som att blanda kokain och alkohol, en snabbspolning framåt av hela upplevelsen. Om man enbart har en depression sjunker man ner i ett träsk och tappar styrfarten. Med en tillsats av ångest i cocktailen är träsket fortfarande ett träsk, men träsket är nu fullt av starka strömvirvlar. Monstren som lever i det grumliga vattnet rör sig oavbrutet med högsta fart, som alligatorer. Du måste vara på din vakt i varje ögonblick, samtidigt som du förtvivlat försöker hålla dig flytande och andas den luft som människorna på stranden runt omkring dig andas lika lätt som ingenting...
...Sjukdomen du lider av är inte en sjukdom som drabbar en enda kroppsdel, något som du kan tänka utanför. Om du har dålig rygg kan du säga "jag har så ont i ryggen så jag dör", och det finns en sorts åtskillnad mellan smärtan och ditt jag. Smärtan är något annat. Den angriper och irriterar och till och med äter sig in i ditt jag, men den är fortfarande inte självet.
Men med depression och ångest är smärtan inte något du tänker på – för den är tanke. Du är inte din rygg, men du är dina tankar.
Om du har ryggvärk så kanske det gör mer ont när du sitter ner. Om du har ont i själen så är det själva tankarna som gör ont. Och du känner att det inte finns någon verklig, enkel motsvarighet till att ställa sig upp. Även om den känslan är en lögn i sig själv.
Vad säger ni? Känner ni igen er på något plan?
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar