Flashback till vanlig rädsla

Han som jag återförenades med i fredags har smygit sig in i mitt rum de två senaste morgnarna för att väcka storasyster. Jag har en korg med leksaker bredvid sängen för att vara beredd för lite morgonmys. Det här är troligen den bästa stunden på dagen för mig när jag är hemma, näst efter själva återföreningen.

   Varje kväll plockar jag ihop sakerna som ligger utspridda över sängen och lägger dem tillbaka i korgen. I kväll när jag gjorde det fick jag en flashback. Det var tyvärr inte en trevlig sådan. När jag ställde korgen bredvid sängen insåg jag att jag aldrig skulle ha placerat den där förut. När jag var yngre var jag livrädd för att spy. Jag minns att jag brukade ha golvytan bredvid sängen fri från saker i rädsla för att jag skulle börja spy på natten. Det blev nästan ett tvångsbeteende att röja undan saker därifrån. När jag således lade leksakskorgen bredvid sängen kom jag att tänka på detta.

   Jag är långt ifrån ensam med denna rädsla. Det är såklart väldigt obehagligt att spy, men jag undrar hur det kommer sig att man kan vara så fruktansvärt rädd för att göra det. För det kan verkligen vara en genuin rädsla, nästan en fobi. Jag vet inte om det finns något svar på frågan. Vet du?

   Jag är inte lika rädd för att spy längre. Jag vet inte riktigt när rädslan började släppa. Antagligen i samband med att jag fick min glutenallergi-diagnos, för då slutade jag så småningom att må dåligt varje dag. Men ibland dyker den där gamla rädslan upp och jag gör en tidresa tillbaka i tiden... Allting var inte bättre förr.

Rebecca