Vi i Finland anses ju vara allmänt tillbakadragna, det känner alla till. Sedan jag flyttade till Helsingfors har jag funderat en hel del på artighet. Jag tycker det är rätt sorgligt att jag fortfarande blir positivt överraskad när någon håller upp dörren, plockar upp någonting jag tappat eller låter mig gå före i rusningstider. Eller någonting ännu bättre: När någon ger upp sin sittplats i spårvagnen åt någon mer behövande. Det borde ju vara så mycket mer självklart än vad det är. Jag ska inte behöva bli överraskad.
Jag har hört någon gång att det finns de som anser att män flörtar med en kvinna ifall han håller upp dörren för henne. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde det.
Vart har artigheten försvunnit? Är det en ovanlig gen som bara få finländare har förmånen att ha blivit född med? Varför är det just finländarna som inte äger denna gen och varifrån kommer den då egentligen?
Jag är inte så dålig på biologi som det verkar, men ligger det ändå inte någonting i vad jag försöker säga? Om ett leende kan rädd liv, vad kan då inte en artig handling göra? Jag skäller inte ut någon, jag upphöjer snarare de underbara människor jag stött på med artighetsgenen.
Det finns bara vinster i att tänka på sitt beteende och agera mer artigt. Tänk på det nästa gång du låter dörren stängas framför näsan på personen bakom dig.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar