Jag hade privilegiet att umgås med en några månder gammal sötnos för ett tag sedan och blev åter påmind om hur fruktansvärt snabbt tiden går. Det är inte alls länge sen min yngre lillebror var så liten, men jag hade nästan hunnit glömma bort hur små babysar är, hur begränsat de kan röra sig och hur hur lite de "pratar". Jag hade glömt bort (eller kanske förträngt) den där stanken av avförig som enbart består av modersmjölk. Jag hade nästan hunnit glömma bort den där underbara babydoften. Jag skulle inte gå tillbaka, för jag vill se min bror växa och bli den han är menad att vara, men jag skulle gärna bli bättre på att leva i stunden.
Lev i nuet, seize the day, carpe diem. Vi skyltar om det och marknadsför det väldigt mycket, men vi lever inte efter det så mycket som vi skulle vilja eller tror att vi gör. Speciellt inte nu i juletid! Jag har stressat i några veckor nu och har nuddat näsan i väggen några gånger. Det i sig gör mig inte så orolig. Det som gör mig orolig är att så många i min närhet - främst i min egen ålder - känner detsamma. Varför, undrar jag. Varför blir det så?
Vad gör du för att varva ner? Hur och när tar du en paus? Vad fungerar för dig?
Minns dina svar nästa gång du känner stressen krypa fram och ta dig tid att ta det lugnt.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar