Smärta

Jag minns mycket väl en gång när jag var 9-10 år och steg snett när jag var ute och lekte med några kompisar. Jag minns att det tog fruktansvärt ont, men jag bestämde mig för att inte gråta. Jag lyckades dock bara hålla tillbaka gråten några sekunder innan en enorm våg av smärta sköljde över mig. Jag ropade medan tårarna sprutade.
   Sedan dess har jag drabbats av många olika fysiska smärtor och utvecklat en ganska hög smärttröskel (inte enbart enligt mig själv). Huruvida det är bra eller dåligt kan diskuteras. Jag vet dock att det finns otaligt många varianter av fysisk smärta och att det är omöjligt att jämföra sin smärta med andras smärtor. Jag vet t.ex inte vilken sorts smärta en person med cancer, MS eller artros kämpar med. Jag vet inte hur det är att lida av Hortons huvudvärk, kronisk borrelia eller fantomsmärta. Jag vet inte hur det känns att föda barn. Därför känns det emellanåt så fånigt av mig att klaga på ett stukat finger, migrän eller decimeterlånga operationssår. Det tar väldigt ont, men kan högst antagligen inte på något sätt mätas med ovanstående sjukdomar. Den värsta smärtan jag själv drabbats av är smärtan av ett rejält ryggskott. Då hade jag så ont att jag varken kunde sitta, stå eller ligga. Jag ville inte äta, det tog ont att andas och jag ville gråta men kunde inte eftersom det tog så ont. När det var som värst ropade jag att jag inte orkar längre.
 
Jag har en hel del nära och kära som regelbundet eller dagligen lider av olika sorters fysiska smärtor och jag har på känn att mina ryggskott inte skulle vara så fruktansvärt extrema om de blev jämförda med dem. Här räknar jag också in min smärttröskel. Det här inlägget vill jag tillägna dem som känner sig träffade. Jag lider med er. Jag tänker på er och jag ber för er. Jag vet inte exakt hur ni känner, men jag vet hur det är att ha sjukt ont.

Rebecca