Bär varandras bördor

Ni vet de där dagarna då det känns som om precis allting skiter sig? Om inte ska ni skatta er lyckliga. Jag hade en riktigt dålig dag igår. Nästan allting gick snett. Jag ska inte gå in på detaljer, men när kvällen kom kunde jag inte hålla tårarna borta. Till råga på allt sov jag väldigt oroligt och vaknade i genomsnitt varenda halvtimme. Idag känner jag mig riktigt mör och nästan lite likgiltig till världen runt omkring mig. Det har varit en tuff vecka med mycket program.
    Redan igår bestämde jag mig för att gå på skolornas vårgudstjänst som ägde rum idag. Jag kände att det skulle kunna göra mig gott. Temat för gudstjänsten kunde inte ha varit mera passande för mig. "Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag". En liten lättnad infann sig inuti mig när prästen yttrade orden. Vi behöver inte vara ensamma, eller rättare sagt, vi ska inte vara ensamma med våra bördor. Under gårkvällen hade jag nämligen bett en god vän om hjälp, men jag hade haft väldigt dåligt samvete över att jag hade öst mitt elände över henne. Samma god vän till mig befann sig också i kyrkan idag, men när jag skulle be om förlåtelse för kvällen så sade hon att det inte finns någonting att be om förlåtelse för. Jag fick därmed dubbel bekräftelse över att jag inte hade agerat felaktigt. Människor finns till för varandra, i både vått och torrt.

Rebecca

Bortglömd rubrik?

Jag har så fruktansvärt mycket i tankarna för tillfället och har svårt att hinna med och komma ihåg allting. Jag skriver upp det som ska göras i kalendern, men glömmer bort att titta i den med jämna mellanrum. Min lediga tid går ut på att grubbla över allt som borde göras, så även om jag har ett par lediga timmar mellan mina ärenden så känns det inte som om jag är ledig. Även om jag har varit ledig sedan studentskrivningarna var över så känns det som om jag åter igen kommer att slänga mig över mållinjen när vi får sommarlov på riktigt. Har jag rätt att känna så, eller överdramatiserar jag? Jag vet inte. Jag berättar bara hur det känns inuti.

Rebecca

Ha lite tråkigt!

Här hos mig är vädret allt annat än stabilt. Från mitt rum hör jag vinden som tjutar utanför, träden som dansar med blåsten och regnet som i perioder smattrar på fönsterrutan. Med ljudet av bilarna som kör förbi huset emellanåt kan jag konstatera att gatan är ordentligt våt. Jag blir trött av att titta ut på det dystra vädret och har därför inte dragit upp mörkläggningsgardinen. Jag sitter i ett dunkelt rum där bara läslampan lyser upp hålan. Jag trivs. Det är en riktig mysdag. Ingen förväntar sig att man ska ge sig ut i stormen. Det är okej att bara sitta hemma med mjuka och säckiga kläder och göra sådant man tycker om att göra; pyssla, göra fotoalbum, baka, skriva, läsa eller varför inte ta en liten tupplur på eftermiddagen om man så vill. Låt tiden stå stilla, ha lite tråkigt och vila upp dig själv. Idag behöver ingen ha dåligt samvete över det.

Rebecca

Projekt på gång

När jag påbörjar ett projekt, litet som stort, så blir jag så ivrig och vill göra allting på samma gång. Det går så klart inte, men det är den känslan jag får.
   För en vecka sedan fick jag en idé. Den idén har jag börjat förverkliga idag. Jag är så exalterad, för jag tror det här kan bli riktigt bra. Jag tänker dock inte avslöja vad det är jag håller på med, utan säger bara klyschigt: Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge. To be continued.

Rebecca

Nostalgisk vandring

Som barn var Gamla Vasa en magisk plats för mig. Jag tror att min fantasi aldrig har varit så livlig som när jag tillbringat några sommardagar i den lilla stadsdelen. Tidigare i veckan gick jag en väldigt nostalgisk vandring genom Gamla Vasa. Jag besökte många av de platser jag tyckte om som barn och jag kunde ingenting annat än att le åt alla minnen som flöt upp till ytan när jag strosade omkring. 

    Jag gick genom den mäktiga hovrättsallén och tittade upp på de präktiga lindarna och mindes regnbågsaporna som jag och min faster brukade besöka. Regnbågsaporna var osynliga apor i olika färger som bodde i lindarnas hålor. 

    Jag fortsatte min vandring med riktning mot den lilla lekparken en bit bort. Tyvärr var det inte alls lika roligt att komma fram dit, för hela parken hade förändrats. Jag möttes av nya lekställningar, utbytta gungor en hel del andra nya saker. Visst är det bra att de har restaurerat och utvidgat den mysiga lekplatsen, men för mig var det inte längre det samma. 

    Nästa mål var ruinerna av trivialskolan och Helga Marias kyrka. När jag var riktigt liten orkade jag inte riktigt gå så långt som till ruinerna, men när jag blev äldre så tyckte jag om att besöka dem. Jag tror dock att ruinerna aldrig har varit så intressanta som nu med mitt lilla intresse för historia. De är minsann fascinerande och jag tycker att de verkligen är en viktig del av Vasas historia. 

    När jag hade fascinerats av ruinerna en god stund styrde jag stegen tillbaka med ett stort leende på läpparna. Luften var vårfräsch och jag passade på att ta några riktigt stora andetag. Ett ställe lämnade jag obesökt och det var skogen bakom prästgården, men någonting måste jag ju spara till nästa nostalgitripp. 

Rebecca

Student

Jag är så fruktansvärt trött och skulle bara vilja slänga mig ner på golvet och gråta, men alla mina inträdesprov är härmed skrivna. Fyra prov på två dagar är ingen barnlek. Jag måste ha all rätt att vara trött och vilja gråta. Som pricken på i:et kom beskedet om studentexamen igår och där bland alla namn stod även mitt. Jag är student!

Nu kan jag ingenting annat än vänta och det känns helt okej.

Rebecca

Inträdesprov

På måndag och tisdag är det inträdesprov som gäller och på grund av detta kommer bloggen att stå stilla några dagar. 

Jag uppskattar alla varma tankar och hållna tummar av hela mitt hjärta. 

Rebecca

Favorit just nu

Rebecca

Alla dessa förändringar

Nu och då slår det mig var jag står i mitt liv just nu. Jag har klarat mig genom gymnasiet och står nu med en hel massa öppna dörrar framför mig. Jag har hunnit välja en del redan, men eftersom en del dörrar kräver ett lösenord (som i detta fall är inträdesprov) så kan jag inte vara säker på att jag slipper genom den dörr jag har tänkt mig. Oavsett vilken dörr jag sedan går igenom så kommer tillvaron att förändras avsevärt:

~ Alla mina vänner som jag i stort sätt har umgåtts med varje dag i skolan väljer sina egna studier och studieorter och vi kommer inte alls att kunna hålla kontakten på samma sätt som vi har gjort nu i så många år. En del av oss har följts åt ända sedan dagis och förskola, så det kommer minsann att vara svårt att anpassa sig till den förändringen.

~ Vi är inte längre bundna till skolämnen på samma sätt. Nu får vi själv välja ett eller flera ämnen att fördjupa oss i och så småningom skaffa oss ett yrke. Jag själv behöver inte längre oroa mig för fysik, kemi och matematik, medan mina "mattevänner" äntligen får fördjupa sig i matematikens värld. Vi får alltså ägna oss åt det ämne eller den yrkesutbildning vi brinner för och strunta i det som inte hör dit.

~ Flytta hemifrån. Det som en del av oss har längtat efter i flera år redan och det som en annan del av oss har bävat för. Nu blir det så småningom verklighet för de flesta av oss.

Jag och mina vänner, som tillsammans ska få studentmössan placerad på våra huvuden om bara några veckor, har en hel del förändringar framför oss. För mig ger tanken på det en mycket bitterljuv känsla, men jag får gå på det som mina vänner brukar säga: He bliir noo braa!

Rebecca

Mamma + dotter = sju

För ett x-antal år sedan funderade jag tillsammans med min mor varför den så kallade "kärleksakten" kallas för sex. Jag tyckte det var förunderligt att någonting sådant hade fått samma namn som en siffra. Vi funderade kring detta en stund tills jag plötsligt slogs av en snilleblixt. Jag ville kalla mamma-dottermys för sju. Därmed fick våra riktigt långa stunder av kramar namnet sju.
    Idag när jag ser tillbaka på dessa funderingar slås jag av ett sting av pinsamhet, samtidigt som jag fascineras av mitt finurliga påhitt. Jag ville ju benämna mina och mammas gemensamma mysstunder för att göra dem mera viktiga och betydelsefulla.
    En mor och dotter-relation är speciell, unik och givande för båda parterna. Jag önskar att jag någon gång ska få uppleva mammasidan av en sådan vacker relation, men i dagens läge, nu och för alltid, har jag privilegiet att få vara dotter till min fantastiska mor.
    Jag tror att det är dags att återuppliva begreppet sju idag, morsdagen till ära. Jag vill krama min mor en lång stund och känna mig lyckligt lottad över att få ha henne nära.

Mamma, jag är så glad över att få vara nära dig hela dagen idag, men även de dagar vi spenderar ifrån varandra så finns du hos mig och det kommer du alltid att göra. Jag älskar dig!


Rebecca

Att dansa i regnet

Usch, vill jag bara säga. Usch!
    Jag har inte alls varit i form de senaste dagarna. Jag har inte direkt varit sjuk, men jag har varit trött redan från morgnarna, haft ytterst lite energi om dagarna och varit väldigt nedstämd, slut och rastlös på kvällarna. På kvällarna har jag dessutom varit för trött för att orka med någonting och för pigg för att sova. Jag har inte haft tålamod till att göra någon lugn aktivitet, så som pyssel eller tv-tittande, men jag har varit alldeles för slutkörd för att göra någonting större än det. Vad gör jag då? Jag överlever dagarna snarare än lever dagarna. Jag vet att det är farligt, men hittills har jag inte lyckats finna ett sätt att vända på situationen.
    Idag har jag däremot haft finbesök hemma hos mig. Jag har en hel del vänner som heter Sofia eller Sofie och av någon mystisk anledning så brukar jag tycka att jag och dessa Sofior passar väldigt bra tillsammans. Jag brukar säga att jag dras till Sofior, för ibland verkar det faktiskt vara så. Idag har jag alltså haft en av mina Sofior på besök och hon har, som vanligt, med någon magisk kraft och en utstrålande trygghet lyckats få mig att må lite bättre. Jag är dig evigt tacksam, du som vet vem du är!

Jag vet att det är så gott som omöjligt att må bra hela tiden. Det är inte ens mänskligt att hela tiden vandra i nedförsbacke. Motgångar stöter vi alla på, ibland så ofta att vi funderar om det någonsin kommer att vara lite lättare att leva. Det är klyschigt att säga att regnet alltid följs utav solsken, så jag tänker inte ens säga det. Jag tror visserligen att det är sant, men jag tror inte att vi automatiskt kan räkna bort alla regniga dagar. Det finns ett välkänt citat som lyder "Life isn't about waiting for the storm to pass. It's about learning to dance in the rain" (Livet ska inte levas i väntan på att stormen ska passera. Livet handlar om att lära sig att dansa i regnet) och det är precis det jag menar; vi måste lära oss att leva även i de mörkaste av dagar.
    Jag må vara en "klok flicka" som skriver detta, men sanningen är att jag emellanåt är urusel på att leva som jag lär. Just nu kan jag inte dansa i regnet. Just nu går jag på sparlåga och bara överlever. Det enda jag kan hoppas på är att det kanske kan vara okej det också, dvs. att bara finnas och andas. Jag kan hoppas på att det finns en mening med allt och att jag kanske kan lära mig någonting av dessa dagar. Tack vare dagens finbesök växte hoppet lite större.

Ta hand om varandra och ta hand om dig själv!


Rebecca

etc.

etc. = end of thinking capacity


Rebecca

Första hjälpare

Jag har alltid ansett mig vara ganska kunnig på första hjälp, mycket tack vare min mor, men eftersom jag aldrig deltagit i någon riktigt första hjälp-kurs har jag inte haft något konkret bevis på min kunskap. Därför valde jag att efter studentskrivningarna anmäla mig till en grundkurs i första hjälp och därmed få det där konkreta kortet, dvs. ett bevis på att jag faktiskt suttit på kurs och lärt mig det man behöver veta som första hjälpare. Idag har jag därav suttit på kurs hela dagen och fräschat upp många av de kunskaper jag redan besitter. Jag är fruktansvärt trött. Det känns lite som om min kropp inte var beredd att återvända till "skolbänken". Även torsdag är kursdag, sedan får jag kortet och kan förhoppningsvis agera som en kunnig första hjälpare vid behov.

Många gånger krävs det bara små och enkla handlingar för att rädda liv. Lär dig dem! Man kan aldrig veta när de kan komma till hands.

Rebecca

Berättelsen om skruff, del 3/3

Epilog

En skruff är en liten livnjutare till varelse och lever tillsammans med världens alla skruffar i Skrufflandet. Ingen människa har någonsin hittat skruffarnas land, men skruffar gör regelbunda resor till människans värld. Skruffars uppgift är att i hemlighet hjälpa människor. Alla människor slarvar bort saker och ting ibland, men har du någon gång funderat över hur du en lång tid senare finner det som du en gång tappat? Det kan mycket väl vara en liten skruff som hittat ditt förmål och placerat det på ett ställe där du senare kommer att hitta det. Därför är det också så att skruffarna tvingas hitta ett magiskt föremål som ska öppna vägen hem till Skrufflandet. I den här berättelsen var det en silverberlock som var nyckeln till friheten.
   En skruff föds ur obebodda öar runt om i världen. De växer upp ur marken och tar sitt första andetag i det ögonblick som fötterna frigörs från marken. Tiden innan detta finns inte i skruffars medvetande. Under tiden de befinner sig på ön besitter de en längtan som ingen annan levande varelse tvingas stå ut med. Längtan leder till en ökad nyfikenhet och på så sätt finner alla skruffar tillslut det föremål som vid skruffens beröring framkallar den magiska isvägen som leder till Skrufflandet.
   En skruffs födelse har inte alltid varit så här invecklad. För tusentals år sedan kastades en förbannelse över skruffarnas födelse av gnomerna som var väldigt avundsjuka på skruffarnas fria och glädjefyllda liv. Tanken bakom förbannelsen var att skruffarna inte skulle stå ut med ensamheten på de obebodda öarna, men vad gnomerna inte räknade med var skruffarnas enormt starka hopp och längtan.
    En skruffs födsel är obehaglig, men tack vare hoppet som aldrig dör kommer de tillslut till sitt glädjefyllda land och kan därmed leva fria och lyckliga i alla sina dagar.

Rebecca