Mary did you know?

Det finns nästan inga ord. Jag har redan gråtit till den här videon två gånger idag. Och jag har bara sett den två gånger. Så stark. Så vacker. Så sorglig. Så kärleksfylld. Så otrolig. Halleluja till vår Gud!

Rebecca

Tack för musiken

Go tell of his glory, go shout the new story...

En hel massa julsånger snurrar i mitt huvud.

Fill us with the light of day...

Det brukar vara så efter körövning nu när det lider mot julkonsert.

Jesus is the reason for the season...

På samma sätt som barnsånger brukar gå på repeat i huvudet när jag är hemhemma.

Imse vimse spindel klättra upp för trån...

Det gör ingenting så länge man inte tänker på det så mycket.

Kom hit och dansa, upp med händerna och klappa takten: ett, två, tre...

Men när man inser hur ofta och många gånger sången snurrar brukar det bli en aning irriterande.

Hoppe hoppe hare satt å mumsa bär...

Samtidigt njuter jag av det även när jag tycker det är jobbigt. Det är ju musik. Musik är en så stor del av mitt liv och att ha sånger i huvudet påminner mig om min musikalitet.

Thank you for the music, the songs I'm singing. Thanks for all the joy they're bringing.


Rebecca

Flashback till vanlig rädsla

Han som jag återförenades med i fredags har smygit sig in i mitt rum de två senaste morgnarna för att väcka storasyster. Jag har en korg med leksaker bredvid sängen för att vara beredd för lite morgonmys. Det här är troligen den bästa stunden på dagen för mig när jag är hemma, näst efter själva återföreningen.

   Varje kväll plockar jag ihop sakerna som ligger utspridda över sängen och lägger dem tillbaka i korgen. I kväll när jag gjorde det fick jag en flashback. Det var tyvärr inte en trevlig sådan. När jag ställde korgen bredvid sängen insåg jag att jag aldrig skulle ha placerat den där förut. När jag var yngre var jag livrädd för att spy. Jag minns att jag brukade ha golvytan bredvid sängen fri från saker i rädsla för att jag skulle börja spy på natten. Det blev nästan ett tvångsbeteende att röja undan saker därifrån. När jag således lade leksakskorgen bredvid sängen kom jag att tänka på detta.

   Jag är långt ifrån ensam med denna rädsla. Det är såklart väldigt obehagligt att spy, men jag undrar hur det kommer sig att man kan vara så fruktansvärt rädd för att göra det. För det kan verkligen vara en genuin rädsla, nästan en fobi. Jag vet inte om det finns något svar på frågan. Vet du?

   Jag är inte lika rädd för att spy längre. Jag vet inte riktigt när rädslan började släppa. Antagligen i samband med att jag fick min glutenallergi-diagnos, för då slutade jag så småningom att må dåligt varje dag. Men ibland dyker den där gamla rädslan upp och jag gör en tidresa tillbaka i tiden... Allting var inte bättre förr.

Rebecca

Återförenade

När jag steg in genom dörren satt han och lekte i vardagsrummet.

Hej gulle, säger jag. Precis som jag alltid gör.

Han vänder sig mot rösten.

Har du sett vem som kom? frågar pappa honom.

Uuh, säger han.

Han tar sig ner i liggande ställning och börjar hasa sig mot mig, en aning tvekande.

Hej vännen, säger jag som för att bjuda in honom.

Han ler mot mig och hasar sig snabbt ända fram till mig.

Jag sträcker ut armarna och ser att han vill upp i min famn.

Vi skrattar båda två.

Mitt hjärta smälter.


Rebecca

Dagdröm

Jag har börjat dagdrömma.

Jag drömmer om att skriva. Mycket. Målinriktat.

Jag drömmer om att berätta. Fundera. Tänka högt.

Jag drömmer om att lära. Visa. Hjälpa.

Jag drömmer om att vara. Bara vara jag.


Rebecca

Slut på olika sätt

All form av energi rann ur mig efter att jag skrev min första "riktiga" tent idag. Det känns som om jag hade byggt upp och samlat på mig all energi inför provet och när det sedan var skriver tog allting slut. Jag var slut. Jag är slut.
   Det här är ändå en rätt skön "sluthet" om jag jämför den med andra gånger jag har sagt att jag är slut. Om jag skulle ha sagt "jag är slut" för ett år sedan skulle det ha betytt någonting helt annat. Då skulle jag inte bara vara trött och energilös, då skulle jag även ha varit tom och apatisk. Att inse det fyller mig lite. Att kunna se sina framsteg sporrar en att gå vidare, kämpa mera för det man vill komma till eller åstadkomma.
   Mina tankar flyger vidare och jag börjar dagdrömma...


Rebecca

Kära pappa. Farsdag 2016.

Kära pappa.

Så vitt jag vet är det här första gången vi inte varit tillsammans och firat farsdag. Det känns faktiskt lite lustigt att jag är här nere i huvudstaden medan du är hemhemma i Österbotten.

För dig är farsdagen 2016 en speciell farsdag på många sätt. Du firar utan din dotter på plats, men du firar även som trebarnsfar för första gången. Jag vet att din yngste son förgyller alla dina dagar, men jag hoppas att han har fått dig att känna dig extra speciell denna speciella farsdag och att han har kunnat göra det för min del också. Du är speciell och dina tre barn älskar dig så mycket just därför.

Du kanske undrar varför eller på vilket sätt du är så speciell. Är det månne för att du lagar så god mat? Eller är det för att du underhåller oss med dina goda språkkunskaper? Eller är det kanske för att du är en sådan härlig tidsoptimist? Jovisst ligger det speciella i det också, men det är inte det mest centrala.

Vad som gör dig så underbart speciell är sättet du ser på dem du älskar; hur du i små gester och handlingar visar att du bryr dig, hur du kramar oss länge och kärleksfullt, hur du lyser upp när du ser oss och hur du så engagerat lägger din energi på sådant och sådana som finns nära ditt hjärta.

Så, kära pappa, jag hoppas du vet hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag tänker på dig fastän vi nuförtiden bor så långt ifrån varandra. Jag hoppas att du har haft en fin farsdag och att du har fått känna dig så speciell som du alltid är och kommer att vara i din familjs ögon.

Stor kram från din dotter,
Rebecca

Ett hem. Mitt hem.

Min lägenhet här i Helsingfors börjar verkligen kännas som mitt hem nu. Jag har fått en ordentlig frys, min gitarr har äntligen hittat hit och likaså mina högtalare + subwoofer. Jag kan baka hur mycket bröd jag vill och frysa ner det. Jag kan återuppta mitt gitarrspelande och fortsätta skriva sånger. Jag kan lyssna på musik med bra ljudkvalitet. Snart kommer dessutom en ny säng hit, så då blir det riktigt bra.
   Det är klart att jag ändå längtar hem emellanåt. Det kommer jag nog aldrig att komma ifrån. Jag är så fruktansvärt hemmakär. Jag har aldrig varit så här länge ifrån mina bröder förut och det börjar verkligen kännas. Jag skulle ge mycket för att få ha dem båda här med mig just nu. Men visst är det skönt att jag börjar känna att jag har mitt eget hem som verkligen präglas av... Mig. Helt enkelt.

Rebecca

Språklig variation

Vi har börjat prata en hel del om dialekter och språklig variation i svenskan i mina studier nu. Under en föreläsning tidigare i veckan diskuterade vi finlandismer och upptäckte att det där finns skillnader mellan österbottningar och nylänningar. 

   Vi gick t.ex igenom olika uttryck och uttrycket "med långa tänder" dök upp i vår diskussion. Jag och min vän som tillsammans är de enda österbottningarna som började studera nordiska språk i höst såg på varandra med frågande miner. Ingen av oss hade stött på uttrycket förut, medan alla andra kände till det mycket väl. Det här kan i och för sig vara ett intressant sammanträffande, men det var rätt lustigt att det bara var vi österbottningar som inte visste vad "med långa tänder" innebar. 

   Nylänningarna såg däremot väldigt konstig på oss när vi förklarade hur vi använder ordet lämna. I österbotten säger vi att "vi lämnade hemma från skolan" eller att "vi lämnade kvar en stund extra" (dvs. Stanna hemma och stanna kvar). Det fanns nylänningar som inte ens förstod vad vi menade när vi sade att vi "lämnade hemma". Vad lämnade ni hemma, frågade de. 

   Att komma från Österbotten till Helsingfors är så mycket roligare och mer intressant än jag trodde. Jag hade på något sätt inbillat mig att vi skulle stämplas med någon form av "person från landet-stämpel" och på så vis vara blåsta eller något liknande. Faktum är att vi har en hel del att komma med som faktiskt anses vara intressant för nylänningarna, speciellt när det kommer till språkfrågor. Det är faktiskt riktigt roligt. 

He vaal noo baa betär å betär jäär i stoorstaan. 

Rebecca

Ångest- och depressionscocktail

Att beskriva ångest och depression för någon som inte vet vad det innebär är inte lätt. Matt Haig målar dock upp en rätt tydlig och känslofylld bild i sin bok Skäl att fortsätta leva (2015), så jag tänker citera ett par stycken ur boken från sid. 47-48.

När ångest läggs till depression blir det lite som att blanda kokain och alkohol, en snabbspolning framåt av hela upplevelsen. Om man enbart har en depression sjunker man ner i ett träsk och tappar styrfarten. Med en tillsats av ångest i cocktailen är träsket fortfarande ett träsk, men träsket är nu fullt av starka strömvirvlar. Monstren som lever i det grumliga vattnet rör sig oavbrutet med högsta fart, som alligatorer. Du måste vara på din vakt i varje ögonblick, samtidigt som du förtvivlat försöker hålla dig flytande och andas den luft som människorna på stranden runt omkring dig andas lika lätt som ingenting... 
   ...Sjukdomen du lider av är inte en sjukdom som drabbar en enda kroppsdel, något som du kan tänka utanför. Om du har dålig rygg kan du säga "jag har så ont i ryggen så jag dör", och det finns en sorts åtskillnad mellan smärtan och ditt jag. Smärtan är något annat. Den angriper och irriterar och till och med äter sig in i ditt jag, men den är fortfarande inte självet. 
  Men med depression och ångest är smärtan inte något du tänker på – för den är tanke. Du är inte din rygg, men du är dina tankar. 
  Om du har ryggvärk så kanske det gör mer ont när du sitter ner. Om du har ont i själen så är det själva tankarna som gör ont. Och du känner att det inte finns någon verklig, enkel motsvarighet till att ställa sig upp. Även om den känslan är en lögn i sig själv. 

Vad säger ni? Känner ni igen er på något plan?


Rebecca

För bra för att dö, men för trött för att leva

Det är ett bra tag sedan jag har haft svårt att lägga en bok ifrån mig nu igen. Senast var En gurus död tror jag. Den berättade jag om. Nu har jag dock snart läst ut en till bok som fick mig att ligga vaken i sängen och läsa långt efter klockan tolv igår (idag) kväll.
   För bra för att dö (2007) är skriven av Christina Wahldén och handlar om gymnasieeleven Stella som utsätts för mobbning, stöld, misshandel och olaga hot, både i och utanför skolan. Hon dämpar sin ångest med mat och vin och lever största delen av sitt liv på nätet. Men en dag får hon nog. Hon orkar inte leva längre. På en chatt stöter hon på en kille som också mår dåligt och tillsammans bildar de en självmordspakt.
   Jag har haft För bra för att dö i min bokhylla väldigt länge, men har själv mått lite för dåligt för att klara av att läsa den. Men en kväll när jag inte kunde sova så sökte jag genom mina böcker och valde ut den. Jag kände mig beredd att möta ämnet. Boken tar upp ett av många ämnen som allt för ofta tystas ner. Jag diskuterar gärna just dessa ämnen, för de är ju så fruktansvärt viktiga. Jag tror att många självmord skulle kunna förhindras bara vi började prata om det istället för att sopa det under mattan.
   Handlingen är inte ett dugg komplex, vilket kan vara både positivt och negativt. Ibland känns den lite för "enkel", som att en hel del bitar av processen inte tas upp. Det kan däremot vara bra med en så pass "enkel" handling för att visa att det faktiskt inte behöver vara på komplicerat alla gånger. Jag tror själv att själva handlingen inte är det viktiga i den här boken. Det viktiga är att få fram ett budskap, dvs. lyfta fram problemet och upplysa människor att det finns hjälp att få vad man än går igenom. Därför är den här boken så viktig.
   För bra för att dö finns med all säkerhet på ett bibliotek nära dig. Den finns även på adlibris och förstås i min bokhylla ifall någon är intresserad.

Rebecca

Söndagsprioriteringar

Med ögonvärk för tredje dagen och huvudvärk för femtioelfte hade jag tänkt ta en lugn söndag, men bara för att jag tänkte så har jag ju inte kunnat sitta stilla längre än en kvart. Jag har städat, bakat, sorterat, tvättat, pysslat och lagat mat. Jag har till och med tvättat och skurat under diskhon dit jag slänger soporna. Det händer inte så ofta som det borde, om vi säger som så. Skolarbeten har jag dock knappt tänkte en tanke på. Mina prioriteringar kanske inte är perfekta, men det gör faktiskt ingenting för tillfället. Nu satsar jag på att känna mig hemma i huvudstaden och det blir bara bättre hela tiden. En sak i taget.


Rebecca

You go world!

Bara för att jag skrev om "artighetsgenen" har jag stött på en massa artiga människor de senaste dagarna. Det har varit underbart att se, men en aning pinsamt för mig när jag tänkt på vad jag skrev. Men. Det skulle fortfarande kunna finnas mera artighet, så jag håller fast vid mina ord. Hur som helst, världen, fortsätt så!

Som Ellen DeGeneres alltid avslutar sina shower: Be kind to one another, bye!


Rebecca

Succécovern

Rebecca

Mest läst

Av någon anledning är det här det överlägset mest lästa blogginlägget på min blogg. Jag hoppas att jag har kunnat inspirera någon med det. Det är minsann inte det mest genomtänkta inlägget jag publicerat.


Rebecca

Artighetsgenen

Vi i Finland anses ju vara allmänt tillbakadragna, det känner alla till. Sedan jag flyttade till Helsingfors har jag funderat en hel del på artighet. Jag tycker det är rätt sorgligt att jag fortfarande blir positivt överraskad när någon håller upp dörren, plockar upp någonting jag tappat eller låter mig gå före i rusningstider. Eller någonting ännu bättre: När någon ger upp sin sittplats i spårvagnen åt någon mer behövande. Det borde ju vara så mycket mer självklart än vad det är. Jag ska inte behöva bli överraskad.
   Jag har hört någon gång att det finns de som anser att män flörtar med en kvinna ifall han håller upp dörren för henne. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde det.
   Vart har artigheten försvunnit? Är det en ovanlig gen som bara få finländare har förmånen att ha blivit född med? Varför är det just finländarna som inte äger denna gen och varifrån kommer den då egentligen?
   Jag är inte så dålig på biologi som det verkar, men ligger det ändå inte någonting i vad jag försöker säga? Om ett leende kan rädd liv, vad kan då inte en artig handling göra? Jag skäller inte ut någon, jag upphöjer snarare de underbara människor jag stött på med artighetsgenen.
   Det finns bara vinster i att tänka på sitt beteende och agera mer artigt. Tänk på det nästa gång du låter dörren stängas framför näsan på personen bakom dig.


Rebecca