Dagens

This is just my kind om humor! Jag kan inte låta bli att blogga, han är ju bara för underbar den här farbrorn. Mera sådant!

Rebecca

Efter återvändsgränden

För tillfället jobbar jag på en lågstadieskola som vikarie för ett skolgångsbiträde. Jag trivs riktigt bra och känner mig behövd i klassen jag jobbar i. Det är inte bara en gång jag fascinerats över saker och ting, t.ex hur barn lär sig saker på olika sätt och hur man som lärare ibland hamnar att hitta på nya undervisningssätt när någonting som vanligtvis brukar gå hem inte går hem hos någon elev. Jag tycker det är fruktansvärt intressant att se hur barn tar in ny information, hur olika snabbt de fattar vad som pågår eller vad som ska göras och på vilka olika nivåer de kan vara på, trots att de går på samma klass. Det är verkligen en utmaning för lärare och assistenter att anpassa undervisningen så att den passar för alla, vilken den ändå tyvärr inte alltid gör.
   Den här möjligheten jag har fått, dvs. att jobba i en skola med barn i olika åldrar och med olika förmågor, är jag väldigt tacksam över. Det är någonting som jag troligen inte skulle ha fått pröva på om jag inte hade följt mitt hjärta och lämnat folkhögskolan som jag började på tidigare i höstas. Det här blir således en av de goda följderna från att jag mådde så dåligt i skolan och bestämde mig för att flytta hem tillbaka och jobba istället.
   Så länge vi lever kommer vi att ställas inför val. Att inte välja är också ett val. Det berättade min far för mig en gång i tiden. Den här gången valde jag att jobba istället för att studera. Jag kommer aldrig att få reda på hur mitt liv skulle se ut om jag skulle ha stannat kvar på folkhögskolan, men idag kan jag i alla fall glädja mig åt att jag gjorde mitt val och att följderna av det gav mig de erfarenheter jag har fått nu istället.

Rebecca

Känslostorm i musiken

Rebecca

När karusellen står stilla...

Rebecca

Kär

Jag blir kär. I teater, musikal, skådespel, skådespelare. I musiken, tonerna, rösterna, kroppsspråken, agerandet, minerna. Ja, allt!

Rebecca

Trött

Det är ett bra tag sedan jag har jobbat eller gått i skolan en hel vecka och det känner jag minsann av idag när jag har avklarat veckans näst sista jobbdag. Hela kroppen säger stopp och huvudet känns tomt och fullt på samma gång. Jag tar mer än gärna emot fredagen i morgon och ser fram emot helgen så att jag ska få ladda batterierna inför nästa vecka.

Rebecca

Nytt forum

Nu hittas min musik även på soundcloud.com.

https://soundcloud.com/rebeccaholmgard

Rebecca

En gås oplockad

Jag har en hel del inspiration och idéer i huvudet just nu. Problemet är bara det att en sprängande huvudvärk har satt sig framför dem så att jag inte når dem. Ibland lyckas jag få tag på en kant eller någon enstaka rad, men jag lyckas aldrig spinna vidare på den innan värken klipper av det jag fått tag på.

Jag och min huvudvärk har en gås oplockad.

Rebecca

Confident

So you say I'm complicated
That I must be outta my mind
But you had me underrated

What's wrong with being, what's wrong with being
What's wrong with being confident? 

Demi Lovato - Confident

Rebecca

Hösten är här

Jag känner mig nästan fånig när jag märker hur mycket vädret påverkar mitt humör. Som många andra mår jag över lag bättre under sommarmånaderna, men därtill känner jag av humörsvängningarna från dag till dag, speciellt nu med vårt ostadiga höstväder.
   Nu i kväll insåg jag hur mycket dagens höstrusk har påverkat mig. Humörmässigt har jag haft en rätt bra vecka, men redan igår kväll kände jag rusket i luften och somnade med trötta tankar på morgondagen. Idag har jag varit trött, seg och dimmig i tankarna.

 

Viktigt för oss i norden vore att befinna sig utomhus under de ljusa timmarna på dagen och att ha lamporna påtända inomhus på kvällarna. Detta skulle dock vara så mycket lättare om man inte jobbade dagtid och gillar höstmörka kvällar med tända stearinljus.

Rebecca

Kvällsskrivning; avlastning och detaljrika flummerier

Tv:n är påslagen i vardagsrummet. Ljudnivån är lite för hög enligt mig, men jag är van. Det brukar vara så på kvällarna hemma hos oss. Egentligen brukar det vara jag som får ta emot klagomål på för hög ljudnivå, men sanningen är att vi alla har ganska mycket ljud på tv:n när vi tittar.
   Mitt huvud är fullt av flygande tankar. Jag har diskuterat både stora och små frågor med ett gemytligt gäng i församlingshemmet i kväll. Jag är inte direkt trött. Jag föll nämligen för frestelsen vid namn kaffe under mötet, så natten kan bli lång. Jag är dock rätt van med sådana nätter vid det här tillfället. Jag vet att jag överlever.
   Mina tankar förflyttas till människor jag saknar. Jag tänker speciellt på moffa som jag ännu inte har levt ett år utan. Ibland känns det som om det var igår jag höll hans varma trygga hand och beundrade hans kärleksfulla leende. Ibland känns det som om det var en hel evighet sedan jag omslöts av hans stora starka armar i en glädjefylld kram. Oberoende hur lång tiden känns så saknar jag honom så mycket.
   Jag saknar även människor som vandrar på samma jord som jag, men som jag inte har haft möjlighet att träffa den senaste tiden. Jag tänker på vänner, släktingar och hjälpare i mitt liv. Människor som för mig är så viktiga. En del får jag träffa snart, andra vet jag inte när jag får träffa nästa gång. Jag funderar på det. Jag kan inte låta bli. Jag saknar och längtar ganska mycket, ganska ofta.
   Min uppmärksamhet dras till mitt bröst och min mage. En odefinierbar känslostorm är på ingång och växer i kroppen pågrund av alla blandade tankar och känslor. Jag vet att jag måste försöka lugna ner mig nu för att överhuvudtaget ha en chans till en någorlunda hyfsad natt. Därför skriver jag. Jag berättar, förklarar och sätter ord på det ordlösa inuti. Jag kanske flummar. Jag vet inte. Jag bara skriver. Det är okej.

Rebecca

Blink blink

Nu när jag har ett mellanår efter studenten hoppar jag in som vikarie på olika arbetsplatser där jag behövs. I lördags behövdes jag på boendet som jag jobbade på i somras. Där är lördagens morgonskift för det mesta väldigt lugnt. När allt som skulle göras var gjort satte jag mig ned i en fåtölj och började läsa Matteusevangeliet. Jag är en sådan person som gärna läser med penna i hand så att jag kan göra små anteckningar i marginalen, strecka under och rita pilar till sådant som jag tycker är bra eller vill minnas nästa gång jag öppnar samma bok. Bibeln är faktiskt inget undantag. Jag streckar gärna under olika bibelord för att minnas dem bättre.

   I lördags när jag började läsa Matteusevangeliet fick jag snabbt stiga upp ur fåtöljen och springa efter en penna. Tidigare hade jag använt mig av en lysande gul understrykningspenna, med det enda jag hittade på jobbet var en rosa tuschpenna, så det fick duga. Bibeln kan också vara färggrann, tänkte jag. Jag hade som sagt streckat under i Matteusevangeliet tidigare, men det var främst välkända bibelord som jag någon gång kommit över. När jag nu istället verkligen läste hela kapitel hittade jag så mycket mera att förundras över. Nästan varenda sida fick åtminstone ett rosa streck.
   Inte nog med att jag återigen funnit koncentrationsförmåga till att läsa. Jag fick dessutom känna av det där medfödda begäret att läsa vidare, lära mig och upptäcka. Jag har alltid tyckt om att bläddra i Bibeln, finna för mig nya ord och meningar, men jag har aldrig på det här sättet insett hur mycket mer det finns att hämta genom att läsa kapitel efter kapitel.
   Idag fortsätter jag med Markusevangeliet och det känns faktiskt inte helt omöjligt att läsa hela Bibeln, vilket jag vet att många känner. Tricket är att inte läsa den från pärm till pärm. På internet hittar du många olika sätt att läsa hela Bibeln på. Att börja med evangelierna är inte ett dumt tips, blink blink.

Rebecca

Jag saknar er!

Att vi skulle dras ifrån varandra rent geografiskt sett efter avklarad studentexamen var vi nog alla beredda på, både vi som stannade hemma ännu ett år och de som flyttade bort till nya studieorter. Vissa dagar saknar vi dock varandra mer än andra. Jag skriver vi även om det är jag som talar. Jag tror inte att jag är ensam om detta.
   Jag saknar er allihopa, ni vet vem ni är. I kväll saknar jag speciellt givande promenader med Sara, djupa diskussioner med Sofia samt Elins positiva och kärleksfulla karaktär. Andra dagar saknar jag Jessis sprudlande energi, Lauras omtänksamhet, Carolines finurlighet, Hannahs varma hjärta, Jennifers framåtanda, Carolinas hängivenhet, Heidis fina funderingar eller någon annan god vän och hennes/hans karaktär. Även om vi inte träffas varje dag och även om vi bor ganska långt ifrån varandra så finns vi med varandra; antingen i tankarna, minnena eller i en tavelram på bokhyllan.

Jag hoppas ni har det bra. Jag tänker på er.

Rebecca

Håriga funderingar

En för mig väldigt stor del av mitt långa hår blev bortklippt igår kväll. Ungefär tio centimeter. Jag var mycket nöjd med resultatet enda tills jag stod framför spegeln med händerna i håret. Jag hade lyft upp längden ungefär fem centimeter till och stod med ett leende på läpparna och stirrade på min egen spegelbild. I morse skickade jag ett meddelande till min "privatfrisör" där jag skrev följande:

Jag tror inte vi var riktigt färdiga trots allt. Jag skulle vilja ta lite mera av längden.

Efter en minut kom ett svar:

Ler stort. Du är på hugget nu. 

Jag har haft långt hår i princip hela mitt liv. Som baby tog det ganska länge innan hårväxten satte fart, men när den gjorde det så var det med en ordentlig fart det började växa. Jag var känd för mina "lucialockar" och folk runt omkring mig var avundsjuka på mitt långa, lockiga, guldblonda hår. Jag minns att jag någon gång skulle nämna vad jag var mest nöjd med på min kropp. Jag svarade utan att tveka mitt hår. För ett år sedan var jag i stort behov av en förändring och färgade håret brunt. Jag kände mig som mig själv ett par månader, men började sedan längta tillbaka till det ljusa håret och färgade det på nytt. De där ljusa lockarna är en del av vem jag är.

   Flera gånger har jag lekt med tanken på att klippa av längden och gå med axellångt hår ett tag, men jag har alltid fegat ur. Jag har varit osäker på mig själv och gömt mig bakom mina långa lockar. Den här veckan tog jag dock beslutet att utmana mig själv, göra någonting nytt och stiga ut ur bekvämlighetszonen. Mina ljusa lockar finns kvar, men längden är kapad. Jag är fortfarande jag, men lite tuffare och lite modigare. 

Rebecca

Hösttecken

Igår var jag ute och fotograferade ett hösttecken. 

När segelbåtens mast tas ner är hösten kommen. På måndag lyfts båten upp på land och förbereds för vintervila.

Rebecca

För flyktingarna som lider

Den pågående flyktingvågen har knappast gått någon förbi. Jag gissar att de flesta av er har sett den förfärligt modfällda bilden av Alan Kurdi, den lilla pojken som sköljdes upp på stranden i Turkiet.
   Det finns alltid någonting som vi kan göra för att hjälpa andra. Jag lånade musiken till sången Esmeraldas bön och sjöng den för att hedra flyktingarna som lider just nu.

Må Gud hjälpa oss att hjälpa dem som behöver hjälp.

Rebecca

Sära Minnéa...

Jag hade tänkt ta en riktigt lugn dag idag, eftersom jag somnade först klockan fyra i natt av någon anledning. Nu sitter jag här och skriver. Jag är svettig och har en aning sjuk rygg. Jag har städat, rensat och möblerat om i rummet. Så lugn blev min dag.
   Även min mor rensade och städade på övervåningen. Mitt i våra egna röror hörde jag henne skratta glatt. Hon ropade på mig och visade mig vad hon hade hittat. Det var en liten ihopvikt papperslapp som det stod mitt namn på. När jag vek upp lappen läste jag detta:

SÄRA REBECCA
JAG VIL VAR MED
DÅ DU HAR CÅMISAR
HELSNING FRA MINNÉA

Jag kunde inte hindra skrattet som bubblade upp ur mig när jag läste lappen. Jag vet inte när jag har fått den, men jag antar att jag inte var så gammal när min barndomsvän skrev den till mig.
   Att hitta gamla minnen; brev, saker, teckningar eller annat måste ju ändå vara det roligaste med att rensa och städa där hemma. Det tycker i alla fall jag.
   Och Minnéa, jag minns inte om du någonsin fick svar på ditt lilla brev, så här svarar jag nu till dig:

SÄRA MINNÉA
DU FÅR APSÅLUT VAR MED
DÅ JAG HAR CÅMISAR, VAD DET NU SEN ÄR
HELSNING FRA REBECCA

Rebecca

Baby steps

Jag har nämt ett x-antal gånger att jag har haft svårt att hitta koncentrationen för läsning den senaste tiden. Det har tagit ganska hårt på mig, eftersom jag verkligen tycker om att läsa. Därför njuter jag något otroligt när jag idag kan skriva att jag har läst en halv 500-sidig bok på mindre än en vecka. Jag har visserligen läst boken förut, men som jag brukar försöka påminna mig själv och andra: It's all about the baby steps.
   Det är fruktansvärt viktigt att ha delmål i sitt liv och då menar jag i alla våra mål, drömmar och utmaningar. Vill du bli toppidrottare kan du inte sätta ditt första mål på OS. Vägen till OS blir allt för tung utan delmål, som till exempel kan vara balanserad kost, regelbunden träning, mindre tävlingar, större tävlingar, distriktsmästerskap och landsmästerskap. Kanske till och med i den ordning, men jag är ingen idrottare, så jag vågar inte säga säkert. Hur som helst är poängen att må bra, vara lycklig och känna sina framsteg redan innan du når ditt högsta mål. Och även om du inte når det där drömmålet så har du fått må bra under tiden, ingenting du gjort har varit förgäves.
   Jag njuter verkligen av den där känslan av att vara uppslukad av en boks berättelse och den känslan har jag återfunnit, åtminstone för stunden. Jag känner nästan en barnslig stolhet över det. Mitt nästa mål är minsann inte Dostojevskijs tegelsten till roman (Brott och straff), utan snarare att få utläst den bok jag håller på med. Sedan kanske jag läser en till bok som jag redan kan och sedan kanske jag kan börja på en helt ny. Bara jag inte glömmer delmålen, de små stegen, the baby steps, så kommer jag förhoppningsvis snart att återfå den koncentration jag behöver för att återvända till böckernas underbara värld.

Rebecca