Tv:n är påslagen i vardagsrummet. Ljudnivån är lite för hög enligt mig, men jag är van. Det brukar vara så på kvällarna hemma hos oss. Egentligen brukar det vara jag som får ta emot klagomål på för hög ljudnivå, men sanningen är att vi alla har ganska mycket ljud på tv:n när vi tittar.
Mitt huvud är fullt av flygande tankar. Jag har diskuterat både stora och små frågor med ett gemytligt gäng i församlingshemmet i kväll. Jag är inte direkt trött. Jag föll nämligen för frestelsen vid namn kaffe under mötet, så natten kan bli lång. Jag är dock rätt van med sådana nätter vid det här tillfället. Jag vet att jag överlever.
Mina tankar förflyttas till människor jag saknar. Jag tänker speciellt på moffa som jag ännu inte har levt ett år utan. Ibland känns det som om det var igår jag höll hans varma trygga hand och beundrade hans kärleksfulla leende. Ibland känns det som om det var en hel evighet sedan jag omslöts av hans stora starka armar i en glädjefylld kram. Oberoende hur lång tiden känns så saknar jag honom så mycket.
Jag saknar även människor som vandrar på samma jord som jag, men som jag inte har haft möjlighet att träffa den senaste tiden. Jag tänker på vänner, släktingar och hjälpare i mitt liv. Människor som för mig är så viktiga. En del får jag träffa snart, andra vet jag inte när jag får träffa nästa gång. Jag funderar på det. Jag kan inte låta bli. Jag saknar och längtar ganska mycket, ganska ofta.
Min uppmärksamhet dras till mitt bröst och min mage. En odefinierbar känslostorm är på ingång och växer i kroppen pågrund av alla blandade tankar och känslor. Jag vet att jag måste försöka lugna ner mig nu för att överhuvudtaget ha en chans till en någorlunda hyfsad natt. Därför skriver jag. Jag berättar, förklarar och sätter ord på det ordlösa inuti. Jag kanske flummar. Jag vet inte. Jag bara skriver. Det är okej.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar