"Vi måste ta bort skammen från psykisk ohälsa"

Rebecca

TACK!

Tack för all fantastisk respons jag fått för "I'd Tell If I Knew" och dess musikvideo! Tack för alla delningar, gillande, kommentarer och peppande ord. Jag är så glad att jag togs emot med sådan värme och förståelse. Det har varit en lång och utdragen process för att komma till den punkt då jag kände att det var dags att lägga upp videon för världen att se, men jag är så nöjd över att jag gjorde det. Fortsätt gärna att dela, men inte för min skull utan för han eller hon som behöver få veta att de inte är ensamma i sitt illamående.

Jag har lagt ner en hel del tanke i filmandet och klippningen av musikvideon. Det finns en hel del dold symbolik som gör videon så mycket mer berörande. Hittar du någon av dem?

Rebecca

I'd Tell If I Knew

Vi har alla egna berättelser som vi får välja att berätta eller hålla för oss själva. Jag har en som jag vill dela. I somras spelade jag in en låt och filmade en musikvideo. Jag skrev "I'd Tell If I Knew" när jag mådde väldigt dåligt och kämpade med depression och ångest. Med den här låten och den här videon vill jag lätta på det tabu som fortfarande ligger på när det gäller att prata om mental ohälsa. Våga säga som det är! Våga söka hjälp! Du är allt annat än ensam.

Rebecca

Jag sitter och väntar

Jag sitter och väntar,
väntar på någonting
som inte kommer ske.

Jag sitter och tänker,
tänker på någonting
som jag inte rår för.

Jag sitter och lyssnar,
lyssnar på tystnaden
som fyller mitt rum.

Jag sitter och väntar,
väntar på någonting
som inte kommer ske.

Jag kan inte låta bli.


Rebecca

Lady Antebellum - Live

Lady Antebellum kan det här med live-framträdande. Det är inte alla artister som lyckas så bra.

Rebecca

Come thou fount

Rebecca

Lärdomar i Hufvudstaden

Jippi! Nu har vi äntligen fått internet till huset!

Efter dagens föreläsning har jag studerat tre veckor på Helsingfors universitet, en introduktionsvecka och två "vanliga" veckor. Jag har varit huvudstadsbo i två veckor. Vad har jag hunnit lära mig?
Jo:

1. Jag blir åksjuk i både metro och spårvagn ifall jag sätter mig på en stol med ryggen mot färdhållet.

2. Det finns inte en chans att man skulle klara sig enbart med svenska i huvudstaden.

3. Lita inte fullt på reittiopas, den lurar dig ibland.

4. Vänta på den spårvagn du tänkt ta. Hoppa inte på första bästa.

5. Det lönar sig att investera i ett par bra och bekväma skor. Man går ofta mer än man tror.

To be continued.


Rebecca

Gulnäbb

Jag älskar färgen gul, men jag hatar att kallas gulis. I Finland idag slipper man dock inte undan att bli kallad gulnäbb under sitt första år som studerande, antingen på gymnasiet eller universitet/högskola.
  Jag har aldrig förstått pointen med den så kallade "gulnäbbsintagningen". Varmt välkommen till skolan! Nu ska du kläs i sopsäck och springa runt i stan och göra dig själv till åtlöje. En liten gulnäbb, en liten och försvarslös kyckling som inte riktigt vet var hon ska vara eller vad hon ska göra. Räcker liksom inte det?
  Det är fint med traditioner, men det finns bra och dåliga sådana. Fenomenet gulnäbb ligger högt på min lista av dåliga traditioner. Där var det sagt.

Rebecca

Mitt fysiska jag – Sista delen

Nu har ni fått ta del av min resa till bröstförminskning. Jag ville dela den eftersom det kändes som om jag kunde göra skillnad. Det finns många "bröstförminskningsbloggar". De flesta av dem berättar väldigt mycket positivt och lämnar ofta bort en stor del av den där rädslan och velandet före operationen. Jag ville lägga fram den på bordet för att visa att det är okej att vela och fundera. Det är trots allt en ganska stor operation vi pratar om.
  Jag velade nästan ända fram tills dess att jag lade mig ner på operationsbordet. Men på något plan visste jag ändå att det var någonting jag behövde göra för att förbättra min hälsa. Och sanningen är att min rygg, nacke och mina axlar tackade mig redan dagen efter operationen.
  Återhämtningen går snabbt framåt. De första dagarna kunde jag varken klä på mig själv eller duscha på egen hand, men redan den fjärde dagen efter operationen kunde jag tvätta mig och klä på mig på egen hand. Den femte dagen kunde jag tvätta håret på egen hand. Den sjätte dagen kunde jag gå på picknick med mina kompisar. Den sjunde dagen kunde jag dra på mig en tröja över huvudet och sedan dess har det bara fortsatt framåt.
  Tio dagar efter operationen fick jag mina stygn borttagna. Operationssåren hade läkt bra och det var skönt att slippa stygnen. Samma dag åkte jag ner till hufvudstaden. Eftersom jag fortfarande inte får bära mer än två kilo hade jag och en vän kommit överens om att vi skulle åka ner tillsammans så att hon kunde hjälpa mig med väskan. Den elfte dagen gick jag till skolan. Den tolfte dagen blev jag tvungen att stanna hemma, p.g.a att jag hade varit lite naiv och slösat lite väl på mina krafter, men jag kunde återvända till skolan dagen därpå.
  Idag är det precis två veckor sedan jag blev opererad. Jag blir mer och mer rörlig för varje dag, men måste ständigt lyssna på min kropp för att se vad jag orkar och inte orkar. Jag åt full dos värkmedicin, dvs. 1 g och 330 mg Panadol + 600 mg Burana tre gånger om dagen i en dryg vecka. Nu tar jag ca 330 mg Panadol och 600 mg Burana två gånger om dagen. Den 23.9 har jag återbesök hos kirurgen och då får jag veta om jag slipper stöd-bh:n på nätterna och ifall jag får klartecken till att börja träna.
  Det var ett väldigt stort beslut att genomgå en bröstförminskning. Jag har velat och haft hemsk ångest över det, men jag är fruktansvärt glad över att jag gjorde det (och lite stolt också, måste jag säga). Även om jag fortfarande inte kan göra allt jag vill så har jag på känn att det här kommer att bli riktigt bra.

Jag kommer att fortsätta att uppdatera läget här på bloggen med jämna mellanrum. Om du har frågor får du gärna ta kontakt!

Rebecca

Huvudstadsbo här, hej!

Jag har tänkt skriva nästan varje dag nu i en vecka, men det har hänt så otroligt mycket de senaste dagarna så jag har helt enkelt inte haft varken tid eller ork. 

  Nu är jag installerad i min studielya. Det blev inte den jag hade tänkt mig och det blev inte så som jag hade tänkt mig, men det blev riktigt bra ändå till sist. Jag hade god vägledning. 

  Att börja i en ny skola är alltid intensivt. Att börja studera på universitet kan vara väldigt intensivt, speciellt när man samtidigt flyttar hemifrån. Det är så mycket nytt som dyker upp från alla håll och kanter och det är svårt att hänga med i svängarna. Jag har befunnit mig i huvudstaden i nästan en och en halv vecka nu, men tiden bara rinner i väg. Jag har knappt hunnit längta hem. Nu är jag i alla fall huvudstadsbo, men inte ens det har jag hunnit reflektera desto mer över. Just nu försöker jag mest flyta med och hitta min plats. 

Slutet på Mitt fysiska jag kommer inom kort! 

Rebecca