Min onödiga rädsla

När jag gick i högstadiet hade jag en återkommande mardröm. Den var att på något sätt göra bort mig inför hela skolan. Under den här tiden hade jag enormt stora krav på mig själv och mina prestationskrav lade djupa sår inuti mig. Jag mådde inte så bra och var dessutom enormt blyg.
   För ett tag sedan serverades grönsakssoppa och jordgubbskräm i skolans matsal. Efterrätt innebär en extra skål på brickan. När jag skulle föra bort brickan vet jag inte riktigt vad som hände, men när jag kom fram till disken låg allting plötsligt på golvet i tusen bitar. Det första jag hörde var en röst bakom mig som ropade "Säg ingenting!". Till saken hör nämligen att jag har väldigt irriterade stämband och bör därför inte prata så mycket. Mina kompisar hade fått uppgiften att se till att jag inte pratade så mycket. Utropet följdes av de där förbjudna applåderna som alltid uppstår när någon tappar någonting i matsalen.
    Skulle det här ha hänt för tre eller fyra år sedan är jag ganska säker på att jag skulle ha blivit gråtfärdig och gömt mig i något tomt hörn resten av skoldagen. Idag när jag stod där och tittade på glasskärvorna och hörde de avlägsna applåderna kunde jag inget annat än skratta och tänka (inte säga) hoppsan, så det kan gå.
    Idag är jag inte fullt ut den där blyga flickan som är livrädd för att tappa brickan i matsalen. Men jag vet att det finns många därute som lider av samma mardröm som jag en gång hade. Jag tror inte att det finns någonting jag kan säga som får er att släppa den rädslan. Vad jag däremot kan säga är att alla gör misstag och världen går inte under på grund av små misstag, även om det känns så. Jag vet nämligen att det verkligen kan kännas så.
     Problemet är att det ibland kan kännas så svårt att prata om sina "fåniga rädslor", speciellt som en blyg människa. Därför tänker jag stiga fram och ta plats idag. Jag vill vara ett levande exempel på att världen inte går under på grund av små och betydelselösa misstag. Det är förstås ingenting fel med att vara blyg, men det finns en hel del små rädslor som går att bota. En del rädslor växer även bort så småningom. Jag vill uppmuntra er fundera på vad ni själva har för små rädslor. Fundera på varför ni har dem och vad som är det värsta som kan hända. På så sätt botade jag min rädsla för att göra bort mig i matsalen.

Rebecca

Vart försvann medmänskligheten?

För ett tag sedan skrev jag om ett par underbara medmänniskor som hjälpte mig när bilen inte startade på bensinstationen. Idag har jag fått ta del av en historia som verkligen inte innehåller något spår av medmänsklighet. Jag kände bara hur ilskan kokade upp i mig när jag fick höra min väns historia och jag frågade om jag fick använda den på bloggen. Det är ett hemskt exempel på själviska människor i vår värld.
   Min kära vän var ute på cykelträning. I utkanten av centrum blev hon tillknuffa av en lastbil. Hon flög över styret, landade på vägen och skrapade upp två stora, blödande sår på benen. Hastigt vände hon sig om mot lastbilen som bromsade in. Hon steg upp och lastbilen körde därefter vidare utan att ens stanna! När jag fick höra detta kokade jag nästan över av ilska. Jag skrev till min vän att när jag börjar svära så är jag arg på riktigt. Ursäkta språket, men vad fasen var det där för gubbjävel som inte ens stannade för att se om hon var okej!? Visst, hon steg upp, men det finns ingenting som garanterar att hon inte skulle kunna falla omkull avsvimmad av smärta! Kroppen reagerar inte alltid direkt när den befinner sig i chock. Tyvärr kommer min vän bara ihåg att lastbilen hade ett rött flak och det säger i princip ingenting.
    Tack och lov klarade sig min vän utan större skador, förutom de enorma skrapsåren, men det är inte ett hållbart argument till att inte lastbilschauffören skulle ha stannat. Man behöver inte ens vara medmänniska för att stanna, det skulle räcka med lite sunt förnuft och vett och etikett. Nej, så här ska det inte få gå till.
    Arga och förbannade får vi vara och det är vi, men istället för att göra ont av den kan vi vända den till någonting positivt. Det gör vi genom att berätta och agera. Vi gör alla misstag, men det är hur vi rättar till dem som räknas. Denne chaufför valde att inte rätta till det alls, till vilken nytta? Därför ber jag er alla att agera på annat sätt om ni hamnar i liknande situationer, vare sig ni är den skyldige, offret eller vittnet. Spring inte iväg från era misstag! Konfrontera dem, det är det enda rätta och på så sätt mår vi alla bäst.

Rebecca

Vattenpipa

Idag är rösten lite bättre tack vare tipset jag fick av min faster. Hon skrev att det är en vattenpipa jag behöver. Jag pratar så klart inte om en http://sv.wikipedia.org/wiki/Vattenpipa utan en vattenpipa-inhalator som går att köpas på apoteket för ca. 20 euro. Pipan är enkel att använda och hjälper mot hosta, irriterade slemhinnor och heshet. Den fuktar luftrör och svalg och lindrar irritationer. Redan efter några inandningar känner jag skillnad. Vattenpipan är minsann en riktig toppengrej för sångerskor! Precis vad jag behövde.

Rebecca

Min röst blir hörd trots tystnaden

Under de senaste dagarna har jag haft problem med min hals. Stämbanden är trötta och irriterade och i natt har jag även drabbats av blåsor i halsen. På grund av detta har jag de senaste dagarna försökt prata så lite som möjligt. Jag har känt mig som ett litet barn. När det finns någonting jag inte får göra är det som allra svårast att motstå.
    Det här har satt igång min tankeverksamhet. För det första har jag insett hur ofta jag pratar under en dag. Jag har aldrig varit en pratkvarn, men jag har alltid haft mina åsikter, funderingar och min humor. Allt det har jag varit tvungen att hålla tillbaka i sociala sammanhang. Tänk dig att sitta med dagens skämt utan att kunna flika in det i en muntlig konversation. Det är tungt. För det andra har jag verkligen insett vilka möjligheter vi har idag att uttrycka oss, speciellt i text. Trots att talet har varit borta har jag aldrig känt mig osynlig. Jag har skrivit upp mina frågor, skrivit en rad eller två på Twitter eller Facebook, chattat, fotograferat och bloggat. På så vis har jag ändå fått min röst hörd, även om det i detta fall inte är bokstavligt talat. Det är ganska fantastiskt vilka möjligheter vi har idag.
    Trots alla dessa möjligheter kurerar jag min hals med allt tänkbart för att få tillbaka rösten. Tips tas emot med enorm tacksamhet!

Rebecca
   

Mestaripiirros

Att inte ha tillräckligt med koncentration för att varken läsa eller skriva är oerhört enerverande. Jag får perioder nu som då när jag fullständigt tappar koncentrationsförmågan för dessa två aktiviteter. Jag befinner mig i en just nu och det går ut över bloggen. Livet kommer emellan, eller hur brukar man säga? Hur som helst. När jag tappar koncentrationsförmågan på det här viset brukar jag, som tidigare nämnt, använda mig av musiken istället. Idag bjuder jag på en finsk låt som jag för tillfället använder mig av i ett arbete i skolan. Anna Puu med Mestaripiirros:

Rebecca

Förälskad

Jag gick och blev kär härom dagen. Det bästa är att jag blev kär i en gammal vän. Idag är jag upp över öronen förälskad.

Om jag genom mina rader väckte falska förhoppningar ber jag om ursäkt. Min kärlek är nämligen riktad till en underbar låt, Up av Olly Murs feat. Demi Lovato.

Rebecca

Varningssignaler

Vad gör du när du egentligen inte orkar göra någonting, men känner att du borde göra någonting? Jag har svårt att "bara vara" ibland, speciellt när vila borde ligga högt uppe på prioriteringslistan. Jag har så lätt för att ge allt tills hela jag kraschar. Bloggen har stått stilla nu i några dagar på grund av psykisk utmattning under kvällstid. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket jag vill eller borde ta tag i, men kroppen och huvudet säger emot. Varningssignaler brukar det kallas. Jag efterlyser härmed IQ-befriande aktiviteter som inte ger så mycket skuldkänslor. Någonting som i alla fall vore lite mer vettigt än att slötitta på tv. Någonting som lugnar ner mig, men som inte är så tråkigt. Jag vet, det är svårt.

Rebecca

Emot mobbare

I skoltidningen publicerades en kolumn skriven av mig. Kolumnen heter Bara på skoj och handlar om mobbning. I min aningen vaga kolumn frågar jag läsaren varför det ska vara så svårt att inte kunna följa mobbningsprogrammets regler. Jag frågar varför mobbningen, trots alla anti-mobbningsprogram, fortfarande förekommer dagligen. Det är en fråga jag ställer ännu idag.

   För ett tag sedan googlade jag ordet mobboffer. Det ledde mig till en Facebook-sida som påstod sig vara en välgörenhetssida som var emot mobbningsoffer. Ja, du läste rätt. På sidan läste jag att alla mobbningsoffer får vad de förtjänar och att detta var en grupp för de som samtyckte. Gruppen hade ett tiotal följare. 

   Jag kan inte beskriva vilken ilska som kokade upp inom mig. Facebook-sidan uppmuntrade folk att slå och sparka på mobboffer, eftersom de bara får vad de förtjänar. ”I det flesta fall är det i själva verket mobbaren som inte mår bra, men vad hjälper det att orsaka lidande åt en annan människa?” skriver jag i min kolumn. Det hjälper inte ett dugg, skulle jag vilja utbrista. Skaparen av denna sida kan inte må bra. Det är ett som är säkert. 

   Det här fick mig att bestämma mig. Det är dags för mig att stiga fram. Det är dags för mig att ta plats. Det finns inte många i min omgivning som är medvetna om att jag en gång i tiden var ett mobboffer. Idag läcker jag ut min hemlighet. 

Det finns inte en chans att ett mobboffer förtjänar sin behandling, inte när det har gått så långt som till mobbning. Jag vill stå upp för alla mobbade. Jag vill visa dem att det inte är deras fel. Jag vill att mobbning ska få ett slut, en gång för alla. Jag vill börja med att uppmana er alla att reagera. Jag tog ett första steg och anmälde sidan till Facebook. Ifall ni hittar den och om den finns kvar, gör det ni också!

Rebecca

Mejladress

Redan innan jag började blogga bestämde jag mig för att hålla mitt efternamn hemligt. Mina nära och kära vet vem jag är, men jag vet att det inte är bara de som läser min blogg. Eftersom kommentarer ibland kan upplevas lite väl exponerade bestämde jag mig för att göra en mejladress för bloggen. Har du någonting på hjärtat; en kommentar, en fråga eller fundering får du gärna kontakt med mig via rebeccafunderar@gmail.com.

Jag är en skrivande och aktivt funderande människa. Jag kan även kallas för grubblare, eftersom mina många funderingar ibland har en negativ inverkan på mig. Genom att skriva lättar jag på det som trycker på inifrån. Jag brinner för att hjälpa andra grubblare och skriver därför både bra och dåliga dagar, i hopp om att kunna vara till hjälp. Du får kontakt med mig på mejladressen rebeccafunderar@gmail.com. Lätta på hjärtat och skriv! //Rebecca

Rebecca

Stark 365 dagar om året

Jag brukar inte avlägga nyårslöften. Jag är väldigt duktigt på att skapa alldeles för höga prestationskrav och ett nyårslöfte kan därför lätt bli någonting som får mig att må dåligt, vad det än kan vara. Vad jag däremot har bestämt mig för att göra år 2015 är att läsa Demi Lovato's bok Staying strong 365 days a year. Jag kanske har skrivit om den förut. Hur som helst är det en bok med 365 kapitel, dvs. ett kapitel för varje dag ett helt år. För varje dag finns ett citat, antingen någonting som Demi själv har sagt eller ett som någon annan har uttalat. Till citaten har hon med hjälp av sin egen livshistoria skrivit inspirerande och trösterika rader om livet och dess upp- och nedgångar. Bokens syfte är därmed att ge inspiration till ett starkt och gott liv året om. I varje kapitels slut finns dessutom ett så kallat goal (mål) för dagen som man som läsare uppmuntras att utföra. Det kan vara allt från att se de osedda eller att be om en kram.

Idag tänkte jag dela med mig av dagens (4 januari) citat: Life can be so difficult at times, but fighting through the pain is so worth it. It's better to feel every kind of emotion than not feel at all. 

   Till det citatet skriver hon några rader om hur hon tänkte på detta när hennes far dog. Hon berättar att hon försökte dämpa alla känslor hon upplevde med någonting som ofta var väldigt skadligt. Hon lärde sig så småningom att det lönar sig att acceptera och att låta sig själv känna de känslor hon har, istället för att försöka trycka undan dem. 

    Dagens goal lyder därför såhär: Allow yourself to feel the one thing you've been pushing away. Call a friend, be vulnerable, and share it with them. 

Rebecca

Gott nytt år!

Jag tänker inte skriva någon sammanfattning på året som gått och jag tänker heller inte blicka tillbaka på något gammalt blogginlägg jag skrev ifjol. Jag tycker inte riktigt om att göra det. Istället tar jag fasta på nuet och stunden jag lever i.
    Idag är mitt huvud tomt. Min tankeverksamhet är trög. Det är sällan jag tvingas lägga ner så mycket tankeverksamhet på att söka ord som jag gör nu. Orden brukar rinna ur mig, men nu tvingas jag verkligen att tänka efter och fundera vad det är jag vill skriva. Hela jag känns ganska slutkörd och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Vila vore väl det logiska svaret, men det känns som om vila inte räcker till. Det känns som om jag borde göra någonting, men vad?

Rebecca