Fantastisk, berörande, smärtsam, laddad, rå och äkta. Demi Lovato har just släppt en musikvideo till sin låt Stone Cold och den är en av de absolut bästa musikvideorna jag någonsin sett. Ta dig tre och en halv minut för att beundra detta verk.
Jag är en rätt tuff tjej. Jag tycker om spänning. Jag är inte mörkrädd och jag tycker om skräckfilmer. Jag har aldrig haft problem med blod, sprutor eller sjukhus. Jag har relativt hög smärttröskel och jag har alltid haft kroppslig råstyrka.
Jag har även bevittnat en hel del hemska saker, men det är inte många gånger jag börjat må så fysiskt illa av ett videoklipp som jag gjorde idag. The Unbelievable Life of Baby Chicks är en drygt fyra minuters youtubevideo som spridits snabbt i våra sociala medier. Videon är smygfilmad i en kycklingfabrik och visar hur illa kycklingar behandlas. Det är alldeles fruktansvärt.
Jag bifogar länken till videon, men jag varnar alla sorts själar, inte bara de känsliga. Det är fyra chockerande minuter.
Jag har bara jobbat en dag den här veckan, men fredagen är ändå mycket välkommen. Även om jag inte jobbar har jag ofta en hel del annat på gång och idag är jag extra tacksam för att veckans vardagar snart ligger bakom mig. Jag hoppas på en helg med lite mera flyt och färre snurrande tankar.
Tv-serier är väldigt populärt, speciellt bland ungdomar. Jag är själv en riktig tv-seriemänniska och har sett en hel del olika serier. Jag brukar ibland tänka på all den tid jag lägger på att titta på tv-serier, men avbryter mig snabbt när jag på högt räknar de otaliga timmar jag ägnat åt olika tv-serier. För mig är det dock ett sätt att slappna av och ta det lugnt. När jag är riktigt trött, slutkörd eller sjuk är det nästan bara tv-serier som mitt huvud orkar med.
Just nu håller jag för andra gången på med feel-good-serien Dr. Quinn, Medicine Woman (1993-1998), en amerikansk västern/dramaserie som utspelar sig på den senare delen av 1800-talet. Dr. Michaela Quinn, "dr. Mike", är född och uppvuxen i en rik familj i Boston. Efter hennes fars död flyttar Dr. Mike till en liten stad vid namn Colorado Springs i Colorado som är i stort behov av en läkare. På den här tiden var det mycket ovanligt med kvinnliga läkare. Många ansåg att kvinnor inte heller skulle få vara läkare, så dr. Mike får kämpa för att vinna invånarnas förtroende.
Det kanske låter lite småtråkigt, men det är en väldigt välgjord serie som bjuder på många inblickar i hur det var att leva i en liten stad på 1800-talet och hur medicin och vård såg ut då. Under den här tidsperioden förändrades människors syn på världen väldigt mycket och det är någonting som tagits fasta på.
Serien bjuder på det mesta; glädje, sorg, drama, spänning, humor och framför allt kärlek. Dr. Quinn, Medicine Woman är en serie som piggar upp mig och gör mig glad. Den serien är alltid ett säkert kort.
Jag pysslar väldigt mycket och har i smyg drömt om att få dela med mig av det jag skapar. Därför tog jag idag steget ut till Instagram där jag härmed publicerar bilder på mina pysselprojekt. Ni hittar mig med användarnamnet @rebeccapysslar. Rebecca både funderar och pysslar nu. Vi får se vad hon hittar på härnäst.
Min mor brukar berätta för mig hur hon gick i kortärmat hela den vintern hon var gravid med mig. Hon kallade mig sin egen kamin. En dag när jag gick i lågstadiet hade jag blivit tvingad att ha en extra tröja under min vinterjacka, men det glömde jag varje gång jag skulle gå ut. Jag lade på mig tröjan, men glömde jackan. Jag var inte van att ha så mycket kläder på mig. Jag brukade inte frysa.
Ännu idag vet jag att det är någonting som inte stämmer när jag fryser utan märkbar anledning. Jag är nämligen en sådan där "konstig typ" som aldrig använder långkalsonger och jag går med tunna skor året runt. När jag går ut och gå en mildare vinterdag räcker det med att jag har en kortärmad t-skjorta under jackan så länge jag har ytterbyxor ovanpå mjukisbyxorna. Jag kan inte sova under ett duntäcke och jag klarar ytterst sällan av att ha två långärmade tröjor på mig samtidigt. Det spelar ingen roll hur kallt det är. Visst fryser jag ibland och huttrar ute när termometern sjunker under -20 grader, men samtidigt lider jag när den stiger över +25.
Då de där gångerna under vintern när jag fryser utan märkbar anledning finns det två saker jag kan göra: Förbereda mig för förkylning eller mens eller sätta på mig stickasockorna. Stickasockorna brukar lösa alla mina köldproblem. Tacka vetja stickasockorna.
Aldrig har jag fått så många ord utav en bild som jag fått och får av denna.
Gamla vägar, nya vägar. Gamla hjulspår, nya sätt att ta sig fram. Vägar som korsar varandra, vägar som går parallellt. Upp och ner, hit och dit. Samma, likadana, ändå olika.
Fastlagstisdagen är bakom oss och vi har gått in i den 40 dagar långa fastetiden. I fjol skrev jag ett inlägg om hur min påskfasta brukar se ut, att jag brukar avstå från någonting som jag lägger lite för mycket tid på i vardagen. Då skrev jag också att jag avstod från Facebookappen på telefonen.
Något år har jag sötsaksfastat, men eftersom jag fyller år i fastetiden blev det en aning problematiskt. Ett annat år fastade jag från onödig tid på internet och i fjol tog jag som sagt bort Facebook från telefonen. Jag minns att det gjorde mig gott, så därför bestämde jag mig för att köra på samma koncept i år. Igår kväll raderade jag apparna för både Facebook och Twitter från min telefon. För att inte helt tappa kontakten med släkt och vänner så tillåter jag mig själv att logga in på Facebook via datorn, men inte via telefonen. På det sättet tar jag bort nästan tre fjärdedelar av den tid jag annars lägger på Facebook. Det tycker jag är ett rätt sunt sätt att fasta.
Min bror satt bredvid mig i soffan och frågade vad jag skrev. Ingenting, svarade jag. Jag vet inte vad jag ska skriva. Han tyckte att jag skulle skriva om honom och började rimma på ordet bror. Resultatet ser ni här ovan. Känn dig hedrad, bror. Det här inlägget är till dig.
När jag är utan inspiration, när jag vill skriva men inte vet om vad, brukar jag vända mig till svenska.yle.fi och läsa nyheter och reportage. Idag hittade jag det här. Läs och begrunda. Ett viktigt ämne!
Mitt nya träningsprogram som jag har fått från fysioterapin ska stärka de mindre och inre musklerna i rygg och mage. Detta program ska hjälpa mig och mina ryggproblem. Idag värker ryggen på ett helt nytt sätt efter både ett vanligt gympass och fysioterapiprogrammet. Muskler jag inte visste att jag hade är lite chockade över arbetet. Förhoppningsvis slipper jag en del värk i takt med att musklerna stärks. Här vill jag påpeka att jag inte har en svag rygg, men med den kropp jag har borde min rygg vara überstark för att orka bära, så därför har jag nu ett personligt träningsprogram att följa. Det börjar vara väldigt lite kvar som jag inte provat för att slippa mina ryggproblem.
Fortsättning följer.
Hard times reveal true friends
Jag har kommit över citatet förut, vänner har sagt det till mig, men det är egentligen först nu – idag – som jag inser sanningen och vikten i orden.
Jag läser meningen om och om igen och för varje gång växer faktumet ännu lite till.
Rebecca
Hon hade svårt att samla tankarna, kom ofta på sig själv med att bara sitta och stirra ut i intet. Mycket av det hon gjorde kändes mekaniskt. Samtidigt märkte hon att hon kämpade för att inte bara lämna i soffan. Inuti henne fanns någon slags drivkraft som förde henne framåt även om hon inte alltid kände eller märkte det. En lustig känsla. Tom men ändå inte, på samma gång. Kämpa och fly, på samma gång. Inkonsekvent, tänkte hon. Hon tyckte om ordet. Inkonsekvent. Hon prövade ordet igen, smakade på det. Det passade, kändes rätt och samtidigt fel. Motsägelsefullt, ologiskt, paradoxalt. Precis, tänkte hon.
Rebecca
