Tröttheten tar över

Länge innan jul kändes det som om jag var trött mest hela tiden. Jag sov i och för sig rätt dåligt under en lång period, men även efter de nätter jag sov länge och bra var jag trött. I julhelgen har jag sovit mycket, tungt och gott. Jag har kanske inte riktigt varit lika trött som jag "brukar" vara, men nu när julen i princip är över har jag återgått till de sämre nätterna och den ständiga tröttheten. Varje gång jag kommer till jobbet och gäspar - vilket är varenda gång jag kommer till jobbet - så frågar någon om jag är trött. Mitt svar är alltid det samma. Ja, jag är trött. Det börjar bli pinsamt.
   Den största boven i dramat är högst antagligen mörkret. Jag tackar Gud att vi har börjat gå mot ljusare tider, men det går så långsamt. Och ja, jag vet att jag borde vara ute mera under de ljusa timmarna, men det finns förstås alltid någonting som man kan skylla på. Antingen är det för kallt eller så är det någonting som måste göras eller så hinner man inte eller så tar latheten över eller... Ni fattar.
   Men även om mörkret spelar roll i tröttheten så har jag en gnagande känsla av att det är någonting annat som inte stämmer eller att det finns någonting som jag skulle kunna göra för att inte känna mig så trött hela tiden. Därför vänder jag mig till er, mina kära läsare. Har ni förslag, tips eller känner ni bara igen er? Skriv gärna en kommentar här nedanför så kan vi fundera tillsammans!

Rebecca

Att återgå

Ett trött huvud producerar inte så mycket text. Jag var så inne i rimmens värld ända fram till jul och nu känns det lite lustigt att fortsätta på andra banor. Men mina funderingar är allt annat än slut och snart får ni ta del av flera sådana. Det ligger spännande tider framöver och inte bara på ett plan, snarare ett dussin. Häng med så får ni se.

Rebecca

Lucka tjugofyra

Herren vår Gud önskar oss allt gott

och vi bör tacka för allt som vi fått. 

Minns nu alla vad julen är,

nu när vi äntligen är just här.

Ni undrar säkert vad som hände med den stackars snögubben och den godhjärtade pojken. Just som har blivit sagt så spelar det ingen roll ifall vi har snö på julen eller inte. Det är inte snön som gör julen, det är Jesus och han ska vi fira vare sig marken är vit eller grön. Det är och förblir gubbens högsta önskan och han smalt som en lycklig snögubbe.  Men gubbens liv tog faktiskt inte slut, även om julen blev snöfattig. Han kommer tillbaka så fort snön lägger sig på nytt. Det ser pojken och alla andra ivriga barn till. Det är jag helt säker på.

Tack till alla som följt med i min julkalender i år! Spännande saker väntar framöver. Häng med aå får ni se!

Rebecca

Lucka tjugotre

En pöl på marken fanns endast kvar
av gubben och pojken så ledsen var.
På kvällen när pojken skulle sova
knäppte han händerna och bad om en gåva:

"Kära Gud, du ser min vän
som lärde mig allting om julen.
Jag vet att jul ej beror av snö,
men min kära vän han försvann i tö.

Berättelsen om dig är det bästa jag fått,
därför jag önskar gubben allt gott.
Snälla Gud, rädda min vän.
Jag ber att vi ska få ses igen"

Dagarna gick, ingen snö kom.
Men pojken han bad, för tänk om?
Men det är trots allt Gud som vet bäst.
Och det är för honom vi firar en fest.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka tjugotvå

Pojkens ögon tindrade, han log.
Och leendet gubben tillvaratog.
Berättelsen hade nu nått sitt slut.
Att kämpa var ett bra beslut.

"Nu vet du varför vi firar jul.
Barnet som föddes i ett skjul
är världens frälsare, Jesus Krist.
Det minns du väl alltid nu, visst?"

"Ja, det gör jag! Tack min vän!
Jag hoppas du vill berätta igen"
Gubben log och andades ut.
Nu tog snön och orken slut.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka tjugoett

Allt var just som ängeln sagt;
Barnet som i krubban blev lagt
var och är Guds ende son
som världen en gång fick som lån.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka tjugo

"En frälsare har fötts åt er

i Davids stad, ni stjärnan ser.

Den lyser ovanför honom.

Gå och finn barnet som kom"

Herdarna skyndade till Davids stad,
för att göra det som ängeln bad.
Och snart de fann ett litet stall
i natten som var mörk och kall.

Fortsättning följer.

Rebecca 

Lucka nitton

Maria som nyss fött sin son
sjöng en sång så stilla i vrån.
På himlen tändes en stjärna klar
för konungen som nyfödd var.

Vid samma tid satt herdar på vakt
när en ängel kom med ljus och prakt.
"Jag kommer hit med glädjebud,
jag är sänd till er av Herren Gud"

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka aderton

"Där i stallet på natten han kom,
världens fräslare, vi prisar Honom!
Ty barnet som föddes var Jesus, Guds son.
Han lades i krubban bland halmens strån"

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka sjutton

Pojken knäppte händerna sina
och bad om snöflingor, många och fina.
Samtidigt fortsatte gubben berätta
om paret i stallet kring halmstrån så lätta.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka sexton

Trots att gubben var hel igen
var pojken oroad, för vad händer sen
om snön tinar bort innan sagan är slut?
Men då tog pojken ett viktigt beslut.

Fortsätrning följer.

Rebecca

Lucka femton

Dagen därpå sprang pojken ut,
men gav ifrån sig ett förfärat tjut.
Av gubben fanns ej mycket kvar,
ty marken den var nästan bar.

Pojken sprang runt och samlade snö.
Han gjorde allt för gubben ej skulle dö.
Tillslut kunde gubben prata igen:
"Tack kära du, min hjälte och vän"

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka fjorton

Gubben drog ett andetag,
det hade varit en tuff dag.
Och ännu hade han mer att berätta,
men just nu kunde han inte fortsätta.

"Jag måste vila en liten stund
och du måste få dig en liten blund.
Imorgon ska jag för dig berätta,
vad som hände efter detta"

Fortsättning följer

Rebecca

Lucka tretton

Väl framme var tiden inne att föda,
men att hitta ett rum var en riktig möda.
De sökte och sökte och fann tillslut,
ett stall för dem i sista minut.

De lade sig ner bland halmens strån,
i stallet som de hade fått som lån. 
Men ute var natten mörk och kall,
så Maria tackade för Guds stall.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucias första tärna

Idag skickar jag er en #throwback till en av de roligaste händelserna i mitt liv. För tre år sedan idag kröntes jag till lucias första tärna i min hemstad. Under hela juletiden fick jag sprida ljus, glädje och sång tillsammans med lucia och andra tärnan. Som första tärna fick jag t.o.m agera lucia en kväll när lucian fick förhinder. Det gav mig alltid en underbar känsla och jag skulle inte ha någonting emot att göra det igen.

Rebecca

Lucka tolv

Josefs hemstad var Betlehem,
så där skulle skrivningen hållas för dem.
Så de reste iväg från Nasaret,
även om vägen inte var lätt. 

Fortsättning följer.

Rebecca

Vokalgruppen Romberg kommer med gåshudsvarning

Underbart magisk julkonsert med gåshudsvarning. Så vill jag beskriva Vokalgruppen Rombergs julkonsert, idag tillsammans med härliga Jacob Gospel. Otroligt duktiga och talangfulla sångare bjuder på stämningsfulla och hårresande toner och boostar julfiilisen till toppen. Om du ännu inte hört dem har du chans i Korsholm imorgon eller någon av konserterna längre söderut. Passa på och köp hem en skiva så kan du fortsätta njuta hela julen ut.

Rebecca

Lucka elva

Augustus hette en kejsare då,
när Maria och Josef sitt barn skulle få.
Och en dag bestämde kejsaren att, 
alla var tvungna betala skatt.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka tio

Gubben tog snön och log så ömt 
mot pojken, om detta hade han drömt,
att en gång få tala om vår juletid
med någon som sitter precis bredvid.

Så gubben han fortsatte berätta så glatt,
om vad som hände en stjärnklar natt.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka nio

Stilla satt pojken och lyssnade på
när gubben berättade om julens tablå.
Men gubben var trött, ty kroppen hans smalt
Månne han hinna berätta om allt?

Pojken såg gubbens tårar och tog
en handfull av snö åt gubben och log.
"Jag ska hjälpa dig att hållas kvar,
ty jag vill ju veta hur första julen var"

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka åtta

Maria tackade Gud och sa:
Må detta ske, halleluja!
Och snart var Maria gravid en dag.
Hon visste att Herrens ord var lag.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka sju

Jag har kommit till dig med bud

från världens frälsare, Herren Gud.

Du ska föda Herrens son.

Anden ska komma ovanifrån.

Jesus är namnet som du ska ge

åt barnet och därmed ska under ske.

Han ska få härska i evig tid,

ty Jesus ska vinna vareviga strid.

Fortsättning följer.

Rebecca

Lucka sex

Det var en gång en ung jungfru,
som skulle bli Josefs hustru.
En ängel kom till Marias hus.
Han kom med glädje och med ljus.

Maria hon blev allt förskräckt 
av ängeln som hon just upptäckt.
Men ängeln var så lugn och sa:
Var inte rädd, allt är som det ska.

Fortsättning följer.

Rebecca

Vårt land, vårt land

I år går mina tankar extra mycket till de som en gång kämpade för vårt land, vårt fosterland. Vad vore vi och vårt land utan dem? För alltid ska vi vara tacksamma för de tappra själarna. 

Rebecca

Lucka fem

Gubben svarade: Javisst!
Men sätt dig ned, att stå är trist. 
Pojken satte sig och log,
av sagor fick han aldrig nog.

Gubben tog ett andetag.
Han kände sig så svag, så svag.
Men detta var så väldans viktigt.
Han började, dock mycket försiktigt:

Fortsättning följer.

Rebecca

...och ryggen är sjuk.

Jag gör ingenting och ryggen är sjuk. Jag tränar och ryggen är sjuk. Jag masseras och ryggen är sjuk. Jag stretchar och ryggen är sjuk. Jag ligger på spikmatta och ryggen är sjuk. Jag använder ryggkrok och ryggen är sjuk. Jag har gått till naprapat och ryggen är sjuk. Jag äter värkmedicin och magen blir sjuk. Så jag är färdig nu. På tisdag går jag till doktorn. Ett litet men stort steg. Vi får se vad som händer.

Rebecca

Lucka fyra

En liten pojke, rar och god,
sprang snabbt dit där gubben stod.
Han frågade sin vita vän,
varför han ej rädd var än.

Gubben han var klok och sa:

Snön må vara bra att ha,

men jul beror ju ej av snö,

inte heller slask eller tö.

Pojken som förundrad var,
bad om att få stanna kvar
och lyssna till hans kloka ord
om juletiden på vår jord.

Fortsättningen kan du läsa i morgondagens lucka fem.

Rebecca

Lucka tre

En gubbe gjord av härlig snö

satt och grät, ty snö blev tö.

Han smalt så snabbt likt glass i ugn,

men gubben han behöll sitt lugn.

Varför behöll snögubben lugnet? Det får ni veta i lucka fyra.

Rebecca

Årets bloggkalender

Som ni kan läsa i föregående inlägg så kommer årets adventskalender på bloggen att gå i rimmets tecken. Jag har alltid gillat att rimma så varför inte rimma lite mera här på bloggen också, tänkte jag. Rimmen kommer att hänga ihop med varandra och innehålla olika former av budskap, så för att få ut så mycket som möjligt ur "luckorna" så lönar det sig att titta in hit med jämna mellanrum.
*blink blink*

Lucka tre kommer inom kort.

Rebecca

Lucka två

Första luckan den försvann,

tur att jag mig tid nu fann

att skriva här en enkel dikt

och klämma in ett hej så kvickt.

I år jag bjuder på små rim, 

i väntan på julens tjo och tjim.

Jag hoppas att ni följer med,

i väntan på ett glädjebesked.

Rebecca

Endast Rebecca är vaken...

Jag ligger klarvaken i min säng. Klockan blir två och jag har inte sovit en blund ännu. Hoppades och trodde på en bättre natt efter förra nattens fem sömntimmar, men det ser dåligt ut.
   Jag vet aldrig vad jag ska ta mig till när jag ligger vaken så länge på nätterna. Det sägs ju att man inte ska ligga kvar i sängen, att man ska gå upp och göra någonting tills tröttheten förhoppningsvis återvänder, men vad ska man göra då både kropp och själ är för trötta för att överhuvudtaget göra någonting alls? I mitt fall är det nämligen insomningen som är problemet. Jag kan inte läsa nattetid och man ska ju helst inte titta på någon skärm, så det utesluter både tv, dator och telefon. Så vad ska jag göra? Tips tas emot med glädje.

Rebecca

Snö blev tö

Tänk att det såg ut så här där ute för några dagar sedan. Nu är allting grått, vått och trist igen. Tur är det ju att varken adventstid eller juletid beror på snön.

Rebecca

Med Guds hjälp

Det finns så mycket som vi inte kan göra någonting åt här i världen. Det värker alltid extra mycket i mitt hjärta när en vän lider och jag inser att det inte finns så mycket jag kan göra för att lätta på bördan. Ni vet de där situationerna då det egentligen inte finns någonting du kan säga eller göra för att lätta bördan, dämpa sorgen eller förbättra situationen, för du har redan erbjudit sin hjälp, beklagat sorgen eller försökt göra någonting annat.
   Jag funderade på det här en kväll när jag förtvivlat satt och försökte tänka ut någonting jag kunde göra för en ledsen vän. Jag hade redan använt alla tröstande ord och jag var alldeles idélös. Jag tänkte att det faktiskt inte finns någonting alls jag kan göra. Då slog det mig att jag hade fel. Det finns alltid någonting jag kan göra. Så vad gjorde jag? Jo, jag blundade och knäppte händerna.
   Det finns så mycket som vi inte kan göra någonting åt här i världen. I alla fall inte på egen hand, men med Guds hjälp är allting möjligt. Han finns, han lyssnar och han hjälper. Det ska vi inte glömma bort. Nästa gång du känner dig rådlös, hjälplös eller hopplös och inte vet vad du ska göra så kan du be till Gud om hjälp. Kanske Han hjälper dig att hjälpa, kanske Han hjälper din vän direkt eller så gör Han någonting helt annat, någonting som vi inte ens haft i tanken.

"De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren kom till min hjälp"
Ps 18:19

Rebecca

Tjuvstart

Jag brukar dra mig för att börja julpynta, lyssna på julmusik och dricka glögg. Helst gör jag ingenting av detta innan första advent. Idag fick jag dock en så tilltalande förfrågan att delta i någonting som kommer att bli fantastiskt bra, så nu spelar Lady Antebellums julalbum i hörlurarna för ytterligare inspiration. Glöggen sparar jag dock ännu några dagar.

Rebecca

You Said I Will Be Alright

Rebecca

Idealkroppen med citationstecken

Tro det eller ej, men dessa unga kvinnor som du kan se här ovan har blivit kallade feta. Helt öppet har människor runt om i världen skrivit elaka kommentarer om dessa vackra kvinnors kroppar, majoriteten har handlat om att de skulle vara feta. Jag hoppas att ni alla instämmer med mig när jag säger att de tre unga kvinnorna Demi Lovato, Selena Gomez och Jennifer Lawrence inte är feta på något vis, utan istället ser ut att ha välmående och starka kroppar som är vackra precis så som de är.
   Bilden på dagens "idealkropp" är enligt mig så fruktansvärt löjlig att jag inte ens vill skriva ordet "idealkropp" utan citationstecken. Dagens kvinnor ska i princip inte vara annat än skinn och ben. Speciellt i kändisvärlden följs minsta lilla viktuppgång med kaskader av tjockmobbning. Det är rent ut sagt sjukt. Bokstavligen dessutom, för den där "idealkroppen" kan inte må bra. Den får inte tillräckligt med näring, vilket leder till att den svälter. Den tränas alldeles för intensivt utan den näring som kroppen behöver för att bli stark. Inte bara själva kroppen lider av näringsbristen, utan även sinnet. Trötthet, utmattning, depression och bristande koncentrationsförmåga är bara några av de många symtomen på näringsbrist och då ska vi minnas att jag bara räknade upp de psykiska symtomen. Till de fysiska symtomen hör bland annat förstoppning, domningar, hjärtklappning och håravfall. Är detta verkligen vår syn på den ideala kvinnokroppen?
   Sanningen är, som ni alla vet, att kvinnors kroppar (och mäns också förstås) är unika. Det är bara du som kan se ut som du. Vi föds med olika gener, vi lever olika liv och vi tampas med olika former av ohälsa ibland. Det är fullkomligt omöjligt att vi alla skulle kunna vara lika smala, ha lika stora bröst/rumpa/lår osv. Dessutom är ju smaken som baken, delad. Så varför finns det överhuvudtaget en "idealkropp" när vi i princip aldrig kommer att kunna uppnå ett ideal som alla gillar?
   Sträva inte efter den där fåniga "idealkroppen". Lär dig istället att älska den kropp du har, oavsett hur smal/bred/kort/lång/tung du är! Jag vet, det är så mycket lättare sagt än gjort och det är fruktansvärt lätt att falla för trycket som vi dagligen utsätts för, men i det långa loppen är jag säker på att det är värt mödan. Det har i alla fall jag märkt.

Demi Lovato sade en gång att hon inte tränar för att bli smal, utan för att bli stark och det tycker jag är en sund tanke. Ta hand om din kropp. Den är trots allt den ända du någonsin kommer att ha.

Rebecca

Demi Lovato, bild
Selena Gomez, bild
Jennifer Lawrence, bild

Berättelser

På svenska.yle.fi har man samlat ihop artiklar av personer i olika skeden i livet som har någonting gemensamt: depression. Dyk in i en deprimerads vardag, lär dig vad det innebär att leva med depression och ångest, inse hur många olika former depressionen kan ha.

http://svenska.yle.fi/term/finto/httpwwwysofiontokokop9038/depression

Applåder till alla som vågat, orkat och velat dela med sig av det "tabubelagda". Ni är starka, modiga och visa människor.

Rebecca

Nulla dies sine linea

Ibland sitter jag och bara stirrar på ett tomt papper eller ett orört tangentbord. Tankarna är få och orden har svårt att formas. Ikväll är en sådan kväll. Jag får med nöd och näppe ihop den här texten. Det får mig att tänka på det latinska ordspråket Nulla dies sine linea - ingen dag utan en rad. Ur mitt perspektiv går ordspråket att tolkas på olika sätt; antingen att vi ska skriva varje dag eller att det ibland räcker med en rad och att huvudsaken är att vi skriver någonting istället för ingenting.
   Ikväll väljer jag att tolka ordspråket på det senare sättet, även om jag nu sist och slutligen har åstadkommit en hel del rader.

Rebecca

En lånad dikt i fyra delar, del 4

Ta inte min tro – men be om en egen,

så kan vi mötas och lova Gud!

camillapredikar.blogspot.com

Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Luk 11:9-10

Ta inte min tro - men be om en egen, så kan vi mötas och lova Gud... ...Jag har valt ett liv med en tro på Jesus Kristus och den ska ingen få ta ifrån mig. Be istället om en egen tro, för Gud vill hjälpa dig. Tillsammans kan vi stärka varandra i vår gemensamma tro och tacka Gud för det vi har fått tillsammans.

Rebecca

En lånad dikt i fyra delar, del 3

Ta inte min ångest – men ta del av den,

så att den smular och blir till damm.

camillapredikar.blogspot.com

Begreppet ångest är knepigt och det dyker upp ganska ofta, inte sant?
   Men vad är egentligen ångest? Jag hade en gång kontakt med en mycket klok läkare. Hans förklaring av ångest har stannat kvar hos mig. Han förklarade att alla människor upplever ångest ibland. Människan skulle inte överleva utan ångest. Ångest är kroppens sätt att signalera fara, vilket behövs för människans överlevnad. Utan ångest skulle vi alla vara döda för länge sedan, eftersom vi inte skulle känna och förstå oss på olika faror.
   Idag ser vi dock ganska ofta ångest som ett problem, eftersom så många människor lider av ångest utan påtaglig orsak. Även detta satte min läkare en god förklaring på: Hos en del människor lämnar försvarsmekanismen (ångesten) på ibland och det är då vi talar om ångestproblem, eftersom ångesten stör vår vardag.
   Det finns ingen regel på hur människor reagerar på ångest och det är verkligt svårt att förklara hur stark ångest känns för en som aldrig haft ångestproblem. Ångest kommer dessutom i olika grader, allt från en obehaglig känsla av rädsla eller nervositet till ordentliga ångest- eller panikattacker. Jag tror att ångest framträder på olika sätt för varje individ, men vanliga symtom är svettningar, hjärtklappningar, andningssvårigheter, darrande muskler, yrsel och illamående.
   Jag har haft min beskärda del av ångest i mina dagar och jag vet hur det är att gå med daglig ångest och drabbas av ångestattacker. Någonting som jag har lärt mig på vägen till ett liv utan ångestproblem är att den vägen är näst intill omöjlig att hitta på egen hand. Mina ångestproblem har dämpats allra mest av att prata om det, dela det med andra och upptäcka att jag inte är ensam.

Ta inte min ångest - men ta del av den, så att den smular och blir till damm... ...för jag behöver min ångest, jag kan lära mig av min ångest, men när den blir för stor behöver jag hjälp att uthärda den. Hjälp mig att minnas att jag inte är ensam. Hjälp mig att övervinna mina rädslor. Hjälp mig att hitta vägen igen.

Rebecca

En bön för Paris

Efter en livlig nattsömn vaknar jag upp tidigt och möts av de chockande nyheterna från Paris. Jag ber till Gud att vaka över staden, dess invånare och besökare. Beskydda och bevara dem. Sänd dem den styrka och ork de behöver i denna tunga tid. Välsigna dådens offer och anhöriga. Skänk dem fred och beskydd. Omslut dem alla i din mäktiga famn och led dem på en väg till ljusare tider. Lägg din hand på våra länders ledare och hjälp dem att hjälpa folket på bästa sätt. Tack för de av våra vänner som slapp undan. Tack för att du står oss nära. Amen.

Rebecca

Fredagen den... Trettonde?

Det var först på sena kvällskvisten som jag insåg att det är fredagen den trettonde idag. Jag har alltid sett på det hela som den skrock det är, men det är klart att man rycks med när alla börjar skylla på dagen när olyckorna är framme.
   Jag har däremot haft en ovanligt positiv dag idag. Jag har fått mår bra i huvudet och jag har fått umgås med människor som verkligen har uppskattat mig och min närvaro. Jag har lyckats fånga lite glädje ur luften och det känns skönt. Det faktum att jag tydligen har dragit på mig någon form av magsjuka ser jag därför inte som någon otur alls. Den kom väl bara för balansens skull.

Rebecca

En lånad dikt i fyra delar, del 2

Ta inte min självständighet – men ställ dig nära,

så som en pelare som bär upp.

camillapredikar.blogspot.com

Kan själv! Det kommer en period i barndomen när barnet vill testa och utforska sina egna förmågor och egenskaper. Barnet upptäcker sin självständighet, att hen är en egen individ med egna förmågor och egna talanger. Det är viktigt att omgivningen, i detta fall främst föräldrarna, låter barnet utforska den nyfunna självständigheten. Det gäller att låta barnet lära sig vad de är kapabla att göra och vad saker och ting kommer med för resultat och konsekvenser. Det är viktigt att inte ta självständigheten ifrån barnet, men lika viktigt är det att stötta barnet.

   När barnet blir äldre dyker ofta en utvecklad "kan själv-fas" upp. Då kan det hända att en förälders hjälpande hand eller ord anses pinsamma eller onödiga. Efter ett tag inser dock de flesta vikten av en förälders stöd och finner i bästa fall en balans i den egna självständigheten.

   I vuxen ålder kanske föräldrarna inte längre finns till som stöd. Då behöver vi andra människor, egen familj, släkt och vänner som kan agera som stöd i livet, för oavsett hur självständiga vi är eller vill vara så tror jag att vi alla behöver någon som följer oss och hjälper oss när vi inte orkar stå själva.

Ta inte min självständighet - men ställ dig nära, så som en pelare bär upp... ...för jag vill vara fri, men samtidigt veta att du finns där och stöttar mig på vägen. 

Rebecca

En lånad dikt i fyra delar, del 1

Ta inte mitt hjärta – men håll om det,

så att jag orkar andas en liten stund.

camillapredikar.blogspot.com

Idag är vi människor i allmänhet väldigt rädda för att störa våra medmänniskor eller uppfattas som en börda för omvärlden. Alltför många försöker ständigt bära tunga lass på egen hand, vilket i värsta fall kan göra oss utbrända. Tro mig, jag vet. Vi vill vara "duktiga" och klara oss själva, bära på det egna lasset utan att be om hjälp. Att be om hjälp kan ibland anses vara en svaghet i dagens samhälle, tyvärr. 

  Nu säger jag det en gång för alla till er, men också lika mycket till mig själv:

Det är inte fel att be om hjälp. Det är inte en svaghet att behöva hjälp. Det är mänskligt att be om hjälpt. Det är en styrka att kunna be om hjälp.

Ta inte mitt hjärta - men håll om det, så att jag orkar andas en liten stund... ...för nu tynger mitt lass ner mig under ytan. Det kväver mig och jag behöver hjälp att hitta vägen upp igen. Snälla, håll mitt hjärta, hjälp mig att orka.

Rebecca

Påverka!

http://www.adressit.com/vks_paivystyksen_puolesta_till_stod_for_jouren_pa_vcs

Genom att klicka på adressen ovan, skriva in ditt namn och din hemort och sedan 
bekräfta din underskrift i mejlet som skickas åt dig kan du påverka vårdens framtid 
längs kusten.  I den här farten ser det ut som den österbottniska kusten mister både 
jour och förlossningsavdelning. Närmaste joursjukhus skulle vara i Seinäjoki. 
Så kan vi inte ha det. Detta är vad du samtycker till vid underskrift:

Vi, undertecknande, förutsätter att det även efter att vårdreformen trätt i kraft 1.1.2019 kvarstår en förlossningsavdelning och en omfattande jour under alla tider på dygnet vid Vasa centralsjukhus.

Vi motiverar vårt krav med att också de som har svenska som modersmål har rätt att bli betjänade på deras eget modersmål. Vad kan trygga den här medborgerliga rätten bättre än Finlands enda fullständigt tvåspråkiga jourenhet i Vasa.

Påverka! Skriv under och kämpa för den service vi längs kusten är berättigad till!

Rebecca

Skratta mera!

Jag har skrattat åt många youtube-klipp idag, både själv och tillsammans med andra. Det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, så därför tänkte jag vara lite lustig och dela en del klipp med er. Kanske jag tack vare det kan bidra med ett skratt eller två.

Rebecca

Den perfekta fasaden

Oh, she's so flawless. He's so gorgeous. She's living the perfect life! 

Oh, hon är alldeles felfri. Han är så läcker. Hon lever det det perfekta livet!

Jag slår vad om att vi alla har tänkt tankar likt dessa eller sett dem nedplitade i någon kommentar när vi skrollat genom Facebook, Instagram eller Twitter. Människor världen över publicerar bilder på deras "perfekta liv". Frågan är bara hur perfekta (eller framför allt verkliga) dessa bilder egentligen är.

   Om vi alla tänker efter så inser vi hur enkelt det är att hålla upp en "perfekt" fasad, tack vare dagens sociala medier. Och visst ligger det någonting i det. Varför skulle någon vilja publicera en bild av sig själv liggandes i fosterställning med ansiktet dränkt av tårar när vi istället kan publicera en bild av hur vackert vädret är eller hur energiska och duktiga vi har varit? Problemet är att vi lurar varandra, vare sig vi vill eller inte. Publicerar du en bild varje dag på hur livet leker så kan våra hjärnor automatiskt tro att du aldrig har en endaste dålig dag. Det får många av oss att må dåligt, för visst kan det kännas som om vi själva inte räcker till? Vi tror att vi borde göra mer, vara lyckligare och sträva efter det där perfekta livet som egentligen inte finns. Jag vet inte varför vi tror det, men jag vet att vi gör det. 

   Själv är jag expert på att luras. Många av mina bilder på Instagram är falska. Det syns inte utåt, men inuti mig gnager samvetet när jag publicerar en del bilder. Det här är inte jag. Om de bara visste hur jag egentligen känner.

   Jag läste nyss om en kvinna som en dag beslöt sig för att helt bojkotta alla sociala medier på grund av den falska fasaden hon höll upp. Hon blev helt enkelt trött på att låtsas leva ett perfekt liv när hon innerst inne mådde fruktansvärt dåligt. Jag är själv inte beredd att ge upp dem helt, men jag är beredd på att börja riva ner den falska fasaden. Jag vill inte lura varken mig själv eller andra. Ingen är perfekt och ingen lever ett perfekt liv. Det tror jag att vi alla kan skriva under. Kanske det är dags att undersöka sin egen fasad och fundera över hur sanningsenlig den egentligen är? Eller vad tycker du?

Rebecca

Fars dag är en speciell dag

Min far brukar med stolthet berätta för mig hur jag som liten var så intresserad av vad han höll på med. Det finns många foton och videoklipp av när vi tillsammans sitter och bygger modellflygplan eller plockar i lådor med skruvar och små verktyg. Det finns till och med en bild på när jag sitter och rider på en förgasare som pappa hade skruvat lös. Jag ville alltid vara med, oavsett om det handlade om en snabb sväng in till butiken eller att skruva bilen. Min far har även engagerat sig i mina egna intressen. Han har alltid kommit och lyssnat när jag spelat piano på soaré, gästat någon allsång eller medverkat i en teaterpjäs.

Det roligaste med allt det här är att vi fortfarande gör saker och ting på samma sätt. När jag nyligen hade problem med bilen vände jag mig till min far som genast började googla på problemet. En eftermiddag gick vi tillsammans ut och skruvade. Vi hittade en lösning och jag ger fortfarande uppdateringar på hur bilen fungerar och vi skrattar gott åt vår nödlösning.

Jag har fortfarande kvar det där intresset jag hade som liten. Största delen av våra spontana samtal idag handlar om bilar, båtar eller hur saker och ting fungerar. Och pappa engagerar sig fortfarande i allt jag håller på med. För ett knappt år sedan när en föreställning som jag medverkade i fick möjligheten att spela på Wasa Teater dök min far oanmäld upp på en av föreställningarna, bara för att överraska mig och visa sitt stöd.

Fars dag är en viktig dag. Fars dag är en speciell dag. Jag har fått äran att kalla världens bästa pappa för min pappa och det har vi firat med en fin dag tillsammans. Jag älskar dig pappa!

Jag önskar alla pappor en fin dag och jag hoppas att ni har blivit ihågkomna på bästa sätt, för det är ni värda.

Rebecca

Översetta

Min moster och jag satte oss ned och kollade igenom några gamla foton och hittade ett brev som jag hade skickat åt henne. Jag gissar att jag kunde ha varit i sjuårsåldern när jag skrev detta:

Pia

Pia är min moster

Ingen kan översetta henne

Altid snell och bra är min moster

Jag skrattade gott åt mina ordval. Översetta ska med all sannolikhet vara ersätta, men för en sjuåring tycker jag att det helt klart är godkänt. Nu påminner moster mig flera gånger om dagen att hon inte kan översettas, så detta brev kommer antagligen att följa mig i många många år...

Rebecca

Hur härligt sången klingar

Jag kan inte riktigt säga att Svenska dagen spenderas på bästa sätt. Jag sitter nämligen på färjan hem från Åland med ett hav av finsktalande studenthalare. Vart jag än vänder mig kan jag höra rop och visor på finska. Det känns faktiskt inte finlandssvenskt alls. En sak som jag däremot gör är att prata svenska även om någon pratar med mig på finska. Vanligtvis byter jag snabbt till finskan i övningssyfte, men idag står jag på mig och håller mig till svenskan. Radion i bilen får spela Radio Vega på vägen hem till Österbotten så blir det nog bra.

Trevlig dag till er alla, stolta finlandssvenskar!

Rebecca

Bekännelse

Dagen som vi alla trodde att aldrig skulle komma är här.
Jag har tappert kämpat och stridit för min åsikt. Jag har undvikit ämnet så långt det har gått. Jag har slingrat mig och funnit andra lösningar. Jag har spottat och fräst efter varje gång jag blivit utsatt, men nu har jag fallit platt. Nu finns det ingen återvändo. Jag har blivit tvungen att ändra på min levnadsstil, min åsikt, mitt tycke, min tro på det där förfärliga.

Ja, mina vänner. Det är sant det som sägs.

Jag har börjat gå på gym.

Rebecca

Mitt Åland 2

Rebecca

En lånad dikt

Min kära Caima bloggar på camillapredikar.blogspot.com och i förrgår publicerade hon ett inlägg med rubriken Vänner. Inlägget innehöll en dikt som berörde mig väldigt mycket. På något sätt känner jag igen mig själv så väl i dess ord. Den passar verkligen in i mitt liv och därför lånar jag den så att även mina läsare ska få ta del av den.

Ta inte mitt hjärta – men håll om det,

så att jag orkar andas en liten stund.

Ta inte min självständighet – men ställ dig nära,

så som en pelare som bär upp.

Ta inte min ångest – men ta del av den,

så att den smular och blir till damm.

Ta inte min tro – men be om en egen,

så kan vi mötas och lova Gud!

Här hittar ni hennes inlägg.

Rebecca

Mitt Åland

Det dundrar i huvudet samtidigt som kroppen njuter av att få sträcka på sig. När man som österbottning ska ner till Åland är det många kilometrar, med både bil och båt, som ska avverkas. Den här gången har jag dessutom agerat chaufför största delen av bilresan, så både kropp och själ tar sin tid att lugna ner sig. Jag skärper mig automatiskt extra mycket när jag ska köra längs Ålands röda vägar nattetid. Ön har ett rikt djurliv och det var mer än en handfull rådjur jag skymtade i natt. Ett flertal stjärnfall hann jag även beskåda trots att jag satt bakom ratten. För mig har Åland alltid varit lite av en magisk plats och i natt visade ön minsann en av sina bästa sidor. Magi.

Rebecca

Hej bara!

Det är intressant att se var i världen mina bloggläsare finns. Majoriteten finns så klart i mitt hemland, men jag har även förvånansvärt många från USA och Ryssland som har hittat hit. Jag gissar att det beror på att jag länkar en hel del videor från Youtube, men det är ändå lite spännande att se hur många som hittar hit. Inte långt efter Ryssland kommer Tyskland, Sverige, Frankrike, Ukraina och Polen. Jag vill ju inte verka oartig, så:

Hi!
Привет!
Hallo!
Hej!
Bonjour!
Привіт!
Witaj!

Väälkomi, som vi pa säj!

Rebecca

#jagtänderljus

Jag har alltid varit med och tänt ljus på olika gravar på Alla helgons dag. Det har främst varit mina föräldrars mor- och farföräldrars gravar jag har besökt och av dem är det bara min gammelmormor som jag har hunnit träffa. Trots det har det ändå alltid känts viktigt för mig att vara med, tända ljus och minnas dem som inte längre finns bland oss här på jorden.

   I år har allhelgona varit speciell för mig. Jag har som vanligt varit med och tänt ljus för mina föräldrars mor- och farföräldrar, men för första gången i mitt liv har jag även tänt ett ljus för någon som jag själv har stått väldigt nära. De senaste tio dagarna har varit tunga, för under dessa tio dagar har min morfars dödsdag, födelsedag och begravningsdag infallit. Därtill kommer allhelgona då vi minns hur vi för ett år sedan satt i kyrkan och såg hur ett ljus tändes för morfar under parentationen. 

   Idag deltar jag i #jagtänderljus och minns min underbara moffa. För mig var moffa en mycket fin man med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Han var en sann naturvän och njöt av allt som skogen erbjuder. Han var en aktiv och omtyckt bysbo. Han var finurlig, omtänksam och otroligt allmänbildad. Han älskade sin familj och han gav stora, varma och kärleksfulla kramar. Han var världens bästa morfar och jag kommer alltid att vara moffas flicka.

Stilla sörjer gården

tyst sväva minnena 

på vägarna du gått

Det går en hymn från markerna

som stått dig nära

Det går ett hjärtans tack

från dina kära

Rebecca

Ett ljus för dig

Ljuset på graven får även brinna här på bloggen. 

Jag saknar dig.

Becca

What's wrong with being confident?

Rebecca

Lionheart

Jag minns med värme de två sista orden jag sade till honom. Jag minns med värme hur han bröt sig loss från det som han höll på att glida in i och tittade mot mig en kort stund. Han hörde. Han visste. Han kände detsamma. (Sorg, 23.10.2014)

Grattis på födelsedagen mitt lejonhjärta.

Becca

Finaste mössan av Fialisa

Fick finaste mössan av finaste Fialisa häromdagen. Fortsätt vidare till Frufialisas blogg för att finna mönstret, så kan du fixa finaste mössan på egen hand.

http://frufialisa.blogspot.fi/2015/10/anar-du-ugglor-i-mossan.html?m=1

Rebecca

Som om psykiatrin inte har det knapert från förr

Jag sitter i min mormors vardagsrum och läser Vasabladet. Jag bläddrar ganska snabbt och läser enbart rubrikerna. Plötsligt faller blicken på rubriken "Psykiatrin ska spara en miljon" och jag läser den högt med rasande ton. Vården ska tydligen spara sex miljoner nästa år och en miljon av dessa ska sparas på psykiatrins bekostnad. Som om psykiatrin inte har det knapert från förr, utbrister jag irriterat. Jag läser artikeln som bland annat berättar att köerna till psykiatrin riskerar att förlängas. Jag må vara blott nitton år, men jag vet mycket väl att köerna till psykiatrin redan är olidligt långa på sina ställen.

   Jag förstår verkligen inte hur detta är tänkt att fungera. Kanske det är just där som problemet ligger, dvs att ingen har tänkt till. Det verkar nästan så och jag är inte rädd att påstå det. Jag vet att Finland lider på det ekonomiska planet. Jag vet att vi måste spara in pengar på saker och ting, men jag kan inte för någonting i världen tro att psykiatrin är rätt sektion för detta. I dagens Finland lever allt för många med psykisk ohälsa för att landet ska ha råd att spara på psykiatrin. 

Jag må som sagt vara blott nitton år. Men den här nittonåringen vet hur det är att må dåligt och stå i långa köer. Den här nittonåringen har sett vad som händer om man inte får den hjälp som behövs i tid. Den här nittonåringen vet att hon inte är den enda.

Finns det rum för överläggning ställer jag mig upp på bordet och säger nej till sparande på psykiatrin. 

Tack.

Rebecca

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder"

Jag ogillar det verkligen det där odödliga ordspråket. Inte egentligen själva innebörden, men sättet vi använder det. Som om vi inte får tycka illa om dagar med hällregn och pinande vind ibland. Mitt humör påverkas som tidigare nämt väldigt mycket på väder och årstid och jag antar att det är därför jag inte gillar ordspråket. För mig handlar det inte bara om att jag fryser eller blir blöt av dystert höstregn, jag blir dessutom tröttare och en aning nedstämd ibland. Därför använder jag ogärna "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" även om jag för övrigt tycker om att använda mig av våra otaliga ordspråk. 

Rebecca

Underbara måndagsmorgon

För första gången på länge vaknar jag av väckarklockan utan att vara helt dödstrött. Jag som brukar stiga upp direkt efter att klockan ringt stannar kvar i den underbara sängen jag sovit i under natten. Det är inte min säng, eftersom jag har sovit över hos en kompis, men jag gillar den starkt. Medan jag ligger där och morgnar mig lyssnar jag på ljuden från resten av det mysiga huset. Min kompis har stigit upp och jag kan höra henne borsta tänderna med den eldrivna tandborsten. Jag hör hur hunden tassar omkring i huset och väntar på att bli utsläppt. Jag sträcker på mig och stöter till den underbart lurviga katten som ligger bredvid mig och jag undrar om han har legat där med mig hela natten. Jag har i alla fall inte lagt märke till honom före nu. Snart kan jag höra hur dörren till wc öppnas. En lampa tänds och lyser upp huset och min kompis sätter på radion. Jag gör mig beredd att stiga upp, men drar mig för det. Jag förväntas vara på jobbet klockan åtta. Jag sneglar på klockan och inser att jag har god tid på mig. Jag tror inte att jag någonsin haft en så underbar måndagsmorgon förut. Jag stiger upp och påbörjar den nya veckan.

Jag önskar er alla en riktigt fin vecka!

Rebecca

Vad som helst. När som helst.

Alldeles slutkörd ligger jag i sängen medan Demi Lovato's nyss utkomna musik ljuder i hörlurarna. Gårdagens kalas som jag och min bror var bjudna till fick minsann inte ett önskvärt slut. Ett knä, hård fart och en illa placerad spegel resulterade i ett samtal till nödnumret. Jag fick praktisera mina första hjälp-kunskaper på riktigt för första gången medan vi inväntade ambulansen. När jag kom hem stupade jag i säng och sov tungt.
   Idag har jag varit trött i både kropp och själ efter gårdagens händelser. Patienten i fråga är på benen igen, så gott det går i alla fall, och mår bra. Jag känner mig faktiskt lite stolt över mig själv när jag tänker tillbaka på hur lugnt och säkert jag tog hand om det skadade knät.
   Jag är extremt glad över att jag gick en första hjälp-kurs i våras. Att kunna hjälpa till i situationer som denna är guld värt. Vad som helst kan hända. När som helst. Så gör dig beredd. Anmäl dig till en kurs i första hjälp till exempel. Lär dig att rädda liv.

Jag tackar Herren för att det inte blev mer allvarligt än vad det blev.

Rebecca

Första intrycket

Du vet aldrig hur mycket du kan komma att betyda för någon. Du vet aldrig hur väl ihågkommen du kan komma att bli av någon. Du har ingen aning om hur mycket eller på vilket sätt du kommer att leva vidare i andras minnen. För någon kan du vara evigt otäck medan du för någon annan kan vara evigt älskvärd och avhållen.
   Ofta faller det på hur du bemöter människor. Det där första intrycket kanske inte är så överskattat som du tror. Kanske det till och med är just det där första intrycket som blir grunden till den framtida relationen. Har du någonsin tänkt på hur just du bemöter dina medmänniskor? Det tåls att tänka på, inte sant?

Rebecca

Kvällsvila

Jag har storstädat idag och varit riktigt ambitiös om jag får säga det själv. Jag har dammsugit, inte bara öppna golvytor, utan längsmed och ovanpå alla lister, fönsterkarmar och alla andra öppna ytor dit dammsugarslängen ryms. Därtill har jag dammsugit sängens bäddmadrass på båda sidorna, ovanpå och undersidan av sängen, samt golvytan under sängen. Det är ingenting jag gör varje gång jag städar, så jag känner mig nöjd. Däremot känns det nästan lite som om jag har städat undan en del av min tankeförmåga. Mitt huvud är tomt och tungt på samma gång. Men jag kan väl med gott samvete krypa upp i soffan och spendera resten av kvällen där. Unna mig lite vila. Gör det du också.

Rebecca

World Mental Health Day 2015

World Mental Health Day (10 October) is a day for global mental health education, awareness and advocacy.                                     Wikipedia

"We know we've arrived when we no longer think of mental health as separate from general health. They are the same" 

– John MacPhee

"Every human – every story – should be treated with dignity and respect. Be vocal and speak up for mental health and addiction" 

– Linda Rosenberg

Översättning: 

"Vi vet att vi har nått målet när vi inte längre skiljer på mental hälsa och generell hälsa. De är samma sak" 

– John MacPhee

"Varje människa – varje berättelse – borde bemötas med värdighet och respekt. Prata om psykisk hälsa och beroende!" 

– Linda Rosenberg

Rebecca

Ett brev

Jag är inte den första som tar upp det och kommer sorgligt nog inte heller att vara den sista. Jag pratar om elaka nätkommentarer. Nyligen tittade jag igenom kommentarerna till en nyss utsläppt musikvideo av en känd sångerska. Det gjorde ont att upptäcka att största delen av kommentarerna var negativa. Massor av männsikor hade skrivit hur ful de tycker att hon är, hur dålig artist de tycker att hon är och hur värdelös de tycker att hennes låt och video är. Varför? undrar jag och skriver följande brev:

Ett brev till alla näthatare. 

Det finns en hel del i fenomenet näthat som jag verkligen inte förstår. Kanske du kan förklara följande för mig?

Varför sprida så många negativa tankar? 

    - Vad vinner du på det?

    - Vem vinner överhuvudtaget någonting på det?

    - Vad skulle du känna om dina elaka kommentarer skulle vara riktade mot dig själv?

Varför måste hela världen veta vad du tycker är fult/dåligt/värdelöst, när du istället skulle kunna sprida glädje och positiva tankar som får alla att må lite bättre?

    - Visst ska alla få ha en egen åsikt, men måste verkligen hela världen veta att du tycker att någon sjunger dåligt eller ser dålig ut? Än en gång, vad vinner du på det? Du lider inte av att hålla dina negativa kommentarer för dig själv eller inom din närmaste vänkrets, men många lider av dem när de blir utslängda på sociala medier. Dina negativa kommentarer sårar många och jag tvivlar på att du börjar må bättre av det. Positiva kommentarer fungerar däremot helt tvärtom; de gläder och skänker högst troligt en positiv känsla till både dig och personen som gjort dig glad. Varför inte sprida ljus och glädje över vår värld istället? 

 

Tro inte att dina elaka kommentarer går förbi omärkt. De spelar roll. De sårar. Du blir inte mer omtyckt över att sprida dem. Det kan inte bara vara på skoj. De är inte roliga.

Rebecca

Stone cold

Rebecca

Glöm inte bort att änglarna finns

Under året har jag fått mycket tröst och glädje av änglar. Det känns nästan lite som om jag har kommit närmare änglar, för de har haft ett större utrymme i mitt liv än tidigare. Jag har både gett och fått betydelsefulla skyddsänglar i form av smycken och en av dem hänger numera runt min hals nästan dagligen. Därför kändes det viktigt för mig att delta i dagens gudstjänst, eftersom vi idag firar Mikaelidagen, dvs. barnens och änglarnas dag. 

Barnkören som sjöng änglasånger under gudstjänsten sjöng bland annat Nils F. Nygrens visa Glöm inte bort att änglarna finns. Refrängen fick jag även i ett av mina gratulationskort från studenten tillsammans med ängeln som hänger runt min hals. 

Glöm inte bort att änglarna finns,

att dom är här för att se hur du har det. 

Att dom kan hjälpa dig 

fast dom inte syns, 

glöm inte bort att änglarna finns.

Välsignad Mikaelidag till er alla!

Rebecca

Dagens

This is just my kind om humor! Jag kan inte låta bli att blogga, han är ju bara för underbar den här farbrorn. Mera sådant!

Rebecca

Efter återvändsgränden

För tillfället jobbar jag på en lågstadieskola som vikarie för ett skolgångsbiträde. Jag trivs riktigt bra och känner mig behövd i klassen jag jobbar i. Det är inte bara en gång jag fascinerats över saker och ting, t.ex hur barn lär sig saker på olika sätt och hur man som lärare ibland hamnar att hitta på nya undervisningssätt när någonting som vanligtvis brukar gå hem inte går hem hos någon elev. Jag tycker det är fruktansvärt intressant att se hur barn tar in ny information, hur olika snabbt de fattar vad som pågår eller vad som ska göras och på vilka olika nivåer de kan vara på, trots att de går på samma klass. Det är verkligen en utmaning för lärare och assistenter att anpassa undervisningen så att den passar för alla, vilken den ändå tyvärr inte alltid gör.
   Den här möjligheten jag har fått, dvs. att jobba i en skola med barn i olika åldrar och med olika förmågor, är jag väldigt tacksam över. Det är någonting som jag troligen inte skulle ha fått pröva på om jag inte hade följt mitt hjärta och lämnat folkhögskolan som jag började på tidigare i höstas. Det här blir således en av de goda följderna från att jag mådde så dåligt i skolan och bestämde mig för att flytta hem tillbaka och jobba istället.
   Så länge vi lever kommer vi att ställas inför val. Att inte välja är också ett val. Det berättade min far för mig en gång i tiden. Den här gången valde jag att jobba istället för att studera. Jag kommer aldrig att få reda på hur mitt liv skulle se ut om jag skulle ha stannat kvar på folkhögskolan, men idag kan jag i alla fall glädja mig åt att jag gjorde mitt val och att följderna av det gav mig de erfarenheter jag har fått nu istället.

Rebecca

Känslostorm i musiken

Rebecca

När karusellen står stilla...

Rebecca

Kär

Jag blir kär. I teater, musikal, skådespel, skådespelare. I musiken, tonerna, rösterna, kroppsspråken, agerandet, minerna. Ja, allt!

Rebecca

Trött

Det är ett bra tag sedan jag har jobbat eller gått i skolan en hel vecka och det känner jag minsann av idag när jag har avklarat veckans näst sista jobbdag. Hela kroppen säger stopp och huvudet känns tomt och fullt på samma gång. Jag tar mer än gärna emot fredagen i morgon och ser fram emot helgen så att jag ska få ladda batterierna inför nästa vecka.

Rebecca

Nytt forum

Nu hittas min musik även på soundcloud.com.

https://soundcloud.com/rebeccaholmgard

Rebecca

En gås oplockad

Jag har en hel del inspiration och idéer i huvudet just nu. Problemet är bara det att en sprängande huvudvärk har satt sig framför dem så att jag inte når dem. Ibland lyckas jag få tag på en kant eller någon enstaka rad, men jag lyckas aldrig spinna vidare på den innan värken klipper av det jag fått tag på.

Jag och min huvudvärk har en gås oplockad.

Rebecca

Confident

So you say I'm complicated
That I must be outta my mind
But you had me underrated

What's wrong with being, what's wrong with being
What's wrong with being confident? 

Demi Lovato - Confident

Rebecca

Hösten är här

Jag känner mig nästan fånig när jag märker hur mycket vädret påverkar mitt humör. Som många andra mår jag över lag bättre under sommarmånaderna, men därtill känner jag av humörsvängningarna från dag till dag, speciellt nu med vårt ostadiga höstväder.
   Nu i kväll insåg jag hur mycket dagens höstrusk har påverkat mig. Humörmässigt har jag haft en rätt bra vecka, men redan igår kväll kände jag rusket i luften och somnade med trötta tankar på morgondagen. Idag har jag varit trött, seg och dimmig i tankarna.

 

Viktigt för oss i norden vore att befinna sig utomhus under de ljusa timmarna på dagen och att ha lamporna påtända inomhus på kvällarna. Detta skulle dock vara så mycket lättare om man inte jobbade dagtid och gillar höstmörka kvällar med tända stearinljus.

Rebecca

Kvällsskrivning; avlastning och detaljrika flummerier

Tv:n är påslagen i vardagsrummet. Ljudnivån är lite för hög enligt mig, men jag är van. Det brukar vara så på kvällarna hemma hos oss. Egentligen brukar det vara jag som får ta emot klagomål på för hög ljudnivå, men sanningen är att vi alla har ganska mycket ljud på tv:n när vi tittar.
   Mitt huvud är fullt av flygande tankar. Jag har diskuterat både stora och små frågor med ett gemytligt gäng i församlingshemmet i kväll. Jag är inte direkt trött. Jag föll nämligen för frestelsen vid namn kaffe under mötet, så natten kan bli lång. Jag är dock rätt van med sådana nätter vid det här tillfället. Jag vet att jag överlever.
   Mina tankar förflyttas till människor jag saknar. Jag tänker speciellt på moffa som jag ännu inte har levt ett år utan. Ibland känns det som om det var igår jag höll hans varma trygga hand och beundrade hans kärleksfulla leende. Ibland känns det som om det var en hel evighet sedan jag omslöts av hans stora starka armar i en glädjefylld kram. Oberoende hur lång tiden känns så saknar jag honom så mycket.
   Jag saknar även människor som vandrar på samma jord som jag, men som jag inte har haft möjlighet att träffa den senaste tiden. Jag tänker på vänner, släktingar och hjälpare i mitt liv. Människor som för mig är så viktiga. En del får jag träffa snart, andra vet jag inte när jag får träffa nästa gång. Jag funderar på det. Jag kan inte låta bli. Jag saknar och längtar ganska mycket, ganska ofta.
   Min uppmärksamhet dras till mitt bröst och min mage. En odefinierbar känslostorm är på ingång och växer i kroppen pågrund av alla blandade tankar och känslor. Jag vet att jag måste försöka lugna ner mig nu för att överhuvudtaget ha en chans till en någorlunda hyfsad natt. Därför skriver jag. Jag berättar, förklarar och sätter ord på det ordlösa inuti. Jag kanske flummar. Jag vet inte. Jag bara skriver. Det är okej.

Rebecca

Blink blink

Nu när jag har ett mellanår efter studenten hoppar jag in som vikarie på olika arbetsplatser där jag behövs. I lördags behövdes jag på boendet som jag jobbade på i somras. Där är lördagens morgonskift för det mesta väldigt lugnt. När allt som skulle göras var gjort satte jag mig ned i en fåtölj och började läsa Matteusevangeliet. Jag är en sådan person som gärna läser med penna i hand så att jag kan göra små anteckningar i marginalen, strecka under och rita pilar till sådant som jag tycker är bra eller vill minnas nästa gång jag öppnar samma bok. Bibeln är faktiskt inget undantag. Jag streckar gärna under olika bibelord för att minnas dem bättre.

   I lördags när jag började läsa Matteusevangeliet fick jag snabbt stiga upp ur fåtöljen och springa efter en penna. Tidigare hade jag använt mig av en lysande gul understrykningspenna, med det enda jag hittade på jobbet var en rosa tuschpenna, så det fick duga. Bibeln kan också vara färggrann, tänkte jag. Jag hade som sagt streckat under i Matteusevangeliet tidigare, men det var främst välkända bibelord som jag någon gång kommit över. När jag nu istället verkligen läste hela kapitel hittade jag så mycket mera att förundras över. Nästan varenda sida fick åtminstone ett rosa streck.
   Inte nog med att jag återigen funnit koncentrationsförmåga till att läsa. Jag fick dessutom känna av det där medfödda begäret att läsa vidare, lära mig och upptäcka. Jag har alltid tyckt om att bläddra i Bibeln, finna för mig nya ord och meningar, men jag har aldrig på det här sättet insett hur mycket mer det finns att hämta genom att läsa kapitel efter kapitel.
   Idag fortsätter jag med Markusevangeliet och det känns faktiskt inte helt omöjligt att läsa hela Bibeln, vilket jag vet att många känner. Tricket är att inte läsa den från pärm till pärm. På internet hittar du många olika sätt att läsa hela Bibeln på. Att börja med evangelierna är inte ett dumt tips, blink blink.

Rebecca

Jag saknar er!

Att vi skulle dras ifrån varandra rent geografiskt sett efter avklarad studentexamen var vi nog alla beredda på, både vi som stannade hemma ännu ett år och de som flyttade bort till nya studieorter. Vissa dagar saknar vi dock varandra mer än andra. Jag skriver vi även om det är jag som talar. Jag tror inte att jag är ensam om detta.
   Jag saknar er allihopa, ni vet vem ni är. I kväll saknar jag speciellt givande promenader med Sara, djupa diskussioner med Sofia samt Elins positiva och kärleksfulla karaktär. Andra dagar saknar jag Jessis sprudlande energi, Lauras omtänksamhet, Carolines finurlighet, Hannahs varma hjärta, Jennifers framåtanda, Carolinas hängivenhet, Heidis fina funderingar eller någon annan god vän och hennes/hans karaktär. Även om vi inte träffas varje dag och även om vi bor ganska långt ifrån varandra så finns vi med varandra; antingen i tankarna, minnena eller i en tavelram på bokhyllan.

Jag hoppas ni har det bra. Jag tänker på er.

Rebecca

Håriga funderingar

En för mig väldigt stor del av mitt långa hår blev bortklippt igår kväll. Ungefär tio centimeter. Jag var mycket nöjd med resultatet enda tills jag stod framför spegeln med händerna i håret. Jag hade lyft upp längden ungefär fem centimeter till och stod med ett leende på läpparna och stirrade på min egen spegelbild. I morse skickade jag ett meddelande till min "privatfrisör" där jag skrev följande:

Jag tror inte vi var riktigt färdiga trots allt. Jag skulle vilja ta lite mera av längden.

Efter en minut kom ett svar:

Ler stort. Du är på hugget nu. 

Jag har haft långt hår i princip hela mitt liv. Som baby tog det ganska länge innan hårväxten satte fart, men när den gjorde det så var det med en ordentlig fart det började växa. Jag var känd för mina "lucialockar" och folk runt omkring mig var avundsjuka på mitt långa, lockiga, guldblonda hår. Jag minns att jag någon gång skulle nämna vad jag var mest nöjd med på min kropp. Jag svarade utan att tveka mitt hår. För ett år sedan var jag i stort behov av en förändring och färgade håret brunt. Jag kände mig som mig själv ett par månader, men började sedan längta tillbaka till det ljusa håret och färgade det på nytt. De där ljusa lockarna är en del av vem jag är.

   Flera gånger har jag lekt med tanken på att klippa av längden och gå med axellångt hår ett tag, men jag har alltid fegat ur. Jag har varit osäker på mig själv och gömt mig bakom mina långa lockar. Den här veckan tog jag dock beslutet att utmana mig själv, göra någonting nytt och stiga ut ur bekvämlighetszonen. Mina ljusa lockar finns kvar, men längden är kapad. Jag är fortfarande jag, men lite tuffare och lite modigare. 

Rebecca

Hösttecken

Igår var jag ute och fotograferade ett hösttecken. 

När segelbåtens mast tas ner är hösten kommen. På måndag lyfts båten upp på land och förbereds för vintervila.

Rebecca

För flyktingarna som lider

Den pågående flyktingvågen har knappast gått någon förbi. Jag gissar att de flesta av er har sett den förfärligt modfällda bilden av Alan Kurdi, den lilla pojken som sköljdes upp på stranden i Turkiet.
   Det finns alltid någonting som vi kan göra för att hjälpa andra. Jag lånade musiken till sången Esmeraldas bön och sjöng den för att hedra flyktingarna som lider just nu.

Må Gud hjälpa oss att hjälpa dem som behöver hjälp.

Rebecca

Sära Minnéa...

Jag hade tänkt ta en riktigt lugn dag idag, eftersom jag somnade först klockan fyra i natt av någon anledning. Nu sitter jag här och skriver. Jag är svettig och har en aning sjuk rygg. Jag har städat, rensat och möblerat om i rummet. Så lugn blev min dag.
   Även min mor rensade och städade på övervåningen. Mitt i våra egna röror hörde jag henne skratta glatt. Hon ropade på mig och visade mig vad hon hade hittat. Det var en liten ihopvikt papperslapp som det stod mitt namn på. När jag vek upp lappen läste jag detta:

SÄRA REBECCA
JAG VIL VAR MED
DÅ DU HAR CÅMISAR
HELSNING FRA MINNÉA

Jag kunde inte hindra skrattet som bubblade upp ur mig när jag läste lappen. Jag vet inte när jag har fått den, men jag antar att jag inte var så gammal när min barndomsvän skrev den till mig.
   Att hitta gamla minnen; brev, saker, teckningar eller annat måste ju ändå vara det roligaste med att rensa och städa där hemma. Det tycker i alla fall jag.
   Och Minnéa, jag minns inte om du någonsin fick svar på ditt lilla brev, så här svarar jag nu till dig:

SÄRA MINNÉA
DU FÅR APSÅLUT VAR MED
DÅ JAG HAR CÅMISAR, VAD DET NU SEN ÄR
HELSNING FRA REBECCA

Rebecca

Baby steps

Jag har nämt ett x-antal gånger att jag har haft svårt att hitta koncentrationen för läsning den senaste tiden. Det har tagit ganska hårt på mig, eftersom jag verkligen tycker om att läsa. Därför njuter jag något otroligt när jag idag kan skriva att jag har läst en halv 500-sidig bok på mindre än en vecka. Jag har visserligen läst boken förut, men som jag brukar försöka påminna mig själv och andra: It's all about the baby steps.
   Det är fruktansvärt viktigt att ha delmål i sitt liv och då menar jag i alla våra mål, drömmar och utmaningar. Vill du bli toppidrottare kan du inte sätta ditt första mål på OS. Vägen till OS blir allt för tung utan delmål, som till exempel kan vara balanserad kost, regelbunden träning, mindre tävlingar, större tävlingar, distriktsmästerskap och landsmästerskap. Kanske till och med i den ordning, men jag är ingen idrottare, så jag vågar inte säga säkert. Hur som helst är poängen att må bra, vara lycklig och känna sina framsteg redan innan du når ditt högsta mål. Och även om du inte når det där drömmålet så har du fått må bra under tiden, ingenting du gjort har varit förgäves.
   Jag njuter verkligen av den där känslan av att vara uppslukad av en boks berättelse och den känslan har jag återfunnit, åtminstone för stunden. Jag känner nästan en barnslig stolhet över det. Mitt nästa mål är minsann inte Dostojevskijs tegelsten till roman (Brott och straff), utan snarare att få utläst den bok jag håller på med. Sedan kanske jag läser en till bok som jag redan kan och sedan kanske jag kan börja på en helt ny. Bara jag inte glömmer delmålen, de små stegen, the baby steps, så kommer jag förhoppningsvis snart att återfå den koncentration jag behöver för att återvända till böckernas underbara värld.

Rebecca

I Take Off My Mask

Nu känner jag mig redo att dela min musik här på bloggen också. Jag har en kanal på Youtube där jag laddar upp min musik, så nu säger jag som alla "youtubers": Please subscribe and leave a like, så kan ni hålla er uppdaterade på min musikfront också.

https://www.youtube.com/channel/UCMqSQyb_wlkVrUjhNDJ8XPw

Rebecca

Like a satellite

Ooh, jag blev just så glad av en a capella-version av Lena Meyer-Landruts låt Satellite. Här kan ni också lyssna på den:

Rebecca

Sexmusik VS. het country

Jag blir så fruktansvärt trött på att den största delen av dagens musik ska vara så sexig. De låtar som säljer bäst är de låtar som har den minst meningsfulla text. Helst ska där även finnas en och annan svordom och lite prat om sex eller slimmade kroppar. Detta framkommer även i musikvideon, som ska innehålla lättklädda unga damer i vågade poser. Jag förstår faktiskt inte hur den här trenden håller.
   En trio som jag dock alltid kan lita på är Lady Antebellum. Jag har följt countrybandet i snart sex år och har ännu inte blivit besviken, även om de också testar sig fram och förändras för att hålla sig kvar i branschen. Deras musik/musikvideor är inte äckligt sliskiga, utan mer heta och häftiga. Här kan du lyssna på deras senaste singel Long Stretch of Love samt se dess musikvideo:

Rebecca

"Jag kan inte sova..."

Redan innan klockan tolv idag hade jag fått träffa många fina och trevliga personer. Jag fick (och gav så gärna) en hel del kramar, jag blev bjuden på lunch och blev tillfrågad om jag vill komma med på bio ikväll. Bättre förmiddag får man söka efter. 

   Orsaken till att jag hann med så mycket under förmiddagen var helt enkelt för att jag steg upp väldigt tidigt, trots min lediga dag. I perioder sover jag väldigt dåligt om nätterna och just nu befinner jag mig i en sådan period. En del människor klarar sig gott och väl på fem- eller sextimmarsnätter, men jag behöver mina åtta timmar för att fungera normalt. Nu är jag inne på min tredje natt med för få timmar och det börjar kännas av ordentligt i kroppen min.  

   När jag var liten och inte kunde sova så gick jag ofta upp till någon av mina föräldrar och berättade det. Efter det tog det sällan länge innan jag sov som en stock. Nu för tiden går jag inte och väcker upp någon i onödan. Istället skickar jag en bild på snapchat eller twittrar en rad om mina sömnproblem. Jag får ofta som svar på detta att jag kanske skulle somna om jag inte snappar eller twittrar, men det finns en tanke bakom mina rader. Tanken är den samma som att gå upp och säga till någon att jag inte kan sova. Jag skriver om mina sömnproblem i hopp om att sedan kunna somna, bara någon vet att jag har det lite jobbig. Det fungerar förvånansvärt bra ibland medan det ibland inte hjälper ett dugg, men jag tänker alltid att det är värt ett försök. 

Vad gör ni de nätter ni inte kan sova? Någonting som jag ännu inte prövat?

Rebecca

   

Återvändsgränd

Som ni alla har hört så många gånger så blir det inte alltid så som man har tänkt sig. Så blev även min tid vid folkhögskolan.  

För en dryg vecka sedan packade jag två stor väskor med kläder, sängkläder, böcker och sådant man behöver när man flyttar till ett internat. Jag slängde in väskorna i bilen och körde iväg till staden som skulle bli min nya studiestad. En vecka senare packade jag väskorna igen och flyttade tillbaka hem.
   Varken studierna eller stämningen i skolan var ens nära det jag hade förväntat mig. Jag passade inte in, nivån kändes för låg och jag vantrivdes redan från första dagen. Dessutom mådde jag inte så bra när jag kom hem från skolan heller. Energin räckte inte till någonting.
   När någon frågade hur det kändes att ha flyttat hemifrån kunde jag ärligt säga att det kändes helt okej. Jag hade fått ett relativt trevligt rum i lägenheten, som dessutom var perfekt belägen i stan. Min kämpis var trevlig och lätt att ha att göras med och det kändes okej att ha kommit hemifrån. När någon sedan frågade mig om skolan kunde jag ingenting annat än jämra mig. Det kändes helt enkelt inte rätt.
    Jag bestämde mig ändå att ge situationen lite tid. Även om det bara tog en vecka innan jag var hemma igen så kan jag ärligt säga att jag gav skolan så mycket tid och kraft jag var kapabel till. När jag kom hem till lägenheten efter måndagens skoldag kunde jag inte tänka mig att gå tillbaka nästa dag. Jag hade till och med struntat i att skriva upp mig på kvällsmatlistan bara för att slippa gå tillbaka till skolan samma dag.
    När jag berättade om mitt beslut till människor runt omkring mig fick jag ta del av tre olika reaktioner. En del blev besvikna och tyckte att jag hade gett upp för snabbt. En annan del hurrade och applåderade mig över att jag vågat sluta. En tredje del var neutrala. Jag respekterar alla tre reaktioner, alla måste få ha sin egen åsikt. Jag själv känner att jag gjorde rätt beslut och i slutändan är det väl ändå det som räknas? Det är ju trots allt mitt liv det handlar om. Genom att jag känt och lyssnat på mig själv växte jag ett par centimeter, för jag har alltid varit ganska dålig på att lägga fokus på mina egna känslor och behov.
    Redan samma dag som jag bestämde mig för att sluta folkhögskolan så skickade jag iväg en hel del jobbansökningar. Jag kände att jag inte ville lägga ännu ett år på studier, jag har ändå många sådana år framför mig. Istället vill jag göra någonting annat; jobba, leva livet, hitta mig själv och lista ut vad det är som jag vill göra.
    Jag har redan fått ett första vikariat och det känns bra. Det är härifrån jag fortsätter. Jag har ingen aning om hur mitt år kommer att se ut, men även det känns okej. Jag tror att ett sådant år kan vara nyttigt för mig. Jag vet trots allt att det finns någon som går med mig på vägen och jag litar på att Han leder mig rätt tillslut.

Rebecca

22.8.2015

Mycket har hänt den senaste veckan. Jag har flyttat hemifrån. Eller ja, till en internatlägenhet, så det känns inte riktigt som om jag flyttat hemifrån på riktigt. Jag har heller inget internet i lägenheten, så därför har bloggen fått stå stilla.
   Jag har börjat i en helt ny skola med helt nya ansikten. Tyvärr kan jag dock inte se mig själv fullfölja de ettåriga studierna på skolan. Varken stämning, gemenskap eller studier passar mig. Men så länge jag levt har allting löst sig på något sätt, så jag tvivlar inte på att även denna situation snart reder upp sig också.
 
Jag vill passa på att tacka en av mina kära fastrar med familj som jag har kunnat vända mig till under första veckan på nytt ställe. Jag vill också gratulera min kära kusin som inte bara slagit sitt personliga rekord i stavhopp, utan också tagit FM-silver i klassen F15. Stort grattis Sofie! Jag hejar på dig!

Rebecca