Smärta

Jag minns mycket väl en gång när jag var 9-10 år och steg snett när jag var ute och lekte med några kompisar. Jag minns att det tog fruktansvärt ont, men jag bestämde mig för att inte gråta. Jag lyckades dock bara hålla tillbaka gråten några sekunder innan en enorm våg av smärta sköljde över mig. Jag ropade medan tårarna sprutade.
   Sedan dess har jag drabbats av många olika fysiska smärtor och utvecklat en ganska hög smärttröskel (inte enbart enligt mig själv). Huruvida det är bra eller dåligt kan diskuteras. Jag vet dock att det finns otaligt många varianter av fysisk smärta och att det är omöjligt att jämföra sin smärta med andras smärtor. Jag vet t.ex inte vilken sorts smärta en person med cancer, MS eller artros kämpar med. Jag vet inte hur det är att lida av Hortons huvudvärk, kronisk borrelia eller fantomsmärta. Jag vet inte hur det känns att föda barn. Därför känns det emellanåt så fånigt av mig att klaga på ett stukat finger, migrän eller decimeterlånga operationssår. Det tar väldigt ont, men kan högst antagligen inte på något sätt mätas med ovanstående sjukdomar. Den värsta smärtan jag själv drabbats av är smärtan av ett rejält ryggskott. Då hade jag så ont att jag varken kunde sitta, stå eller ligga. Jag ville inte äta, det tog ont att andas och jag ville gråta men kunde inte eftersom det tog så ont. När det var som värst ropade jag att jag inte orkar längre.
 
Jag har en hel del nära och kära som regelbundet eller dagligen lider av olika sorters fysiska smärtor och jag har på känn att mina ryggskott inte skulle vara så fruktansvärt extrema om de blev jämförda med dem. Här räknar jag också in min smärttröskel. Det här inlägget vill jag tillägna dem som känner sig träffade. Jag lider med er. Jag tänker på er och jag ber för er. Jag vet inte exakt hur ni känner, men jag vet hur det är att ha sjukt ont.

Rebecca

Den sorgliga sanningen?

Jag har ibland väldigt svårt att säga min åsikt angående stora debatter, speciellt på sociala medier. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Kanske är jag rädd för att säga någonting fel. Kanske är jag rädd att såra någons känslor. Kanske jag inte känner mig som rätt människa att uttala mig. Men nu kan jag inte hålla tyst. Inte nu när mitt eget modersmål svartmålas av människor som mycket tydligt inte vet vad de pratar om.
   Ingen har missat videon som Perussuomalaiset Nuoret har lagt upp på sin hemsida. Till och med Aftonbladet på andra sidan viken har reagerat. I nuläget har filmen visats över 200 000 gånger och även delats allt för många gånger. Det är säkert att säga att PS-ungdomarna har lyckats fånga den uppmärksamhet de hoppades på. Därför tänker jag inte dela videon. Jag tänker inte ens dela någon bild, för jag vill inte hjälpa dem att sprida deras sjukt låga och barnsliga verk. De hackar dessutom inte bara ner på svenskan. De strider även mot religionsfriheten.
   Jag har fått gåvan att förstå. Jag förstår ganska mycket, ganska bra. Jag kan förstå varför folk fungerar och agerar på olika sätt och vis. Jag kan förstå hur folk känner. Men jag kan inte förstå PS-nuoret. Jag kan bara inte. Och om jag försöker förstå så kommer jag bara till den sorgliga slutsatsen att deras tankar och åsikter har väckts i uppfostran och uppväxt. Jag kommer fram till att de inte har blivit tillräckligt bildade. Jag kommer fram till att de måste vara rädda för en så liten minoritet som finlandssvenskan – vilket i sig självt är sorgligt – att de inte vet hur de ska reagera och reagerar därför så naivt som de gör. De vet helt enkelt inte bättre. Det tar ont i mig att skriva det, men det är den enda slutsatsen jag kommer fram till.
   Hjälp mig att förstå bättre om ni kan, för jag vill inte tro att min egen generation är så själviskt och hatiskt sinnad. Hjälp mig att förstå hur och varför vi har hamnat hit i den här sitsen. Är det någonting som jag själv inte ser?


Rebecca

UMK17 - Alva

Rebecca

Julhelg

Någonting av det bästa jag vet med dagarna som följer julafton är att stiga upp på morgonen, sätta mig i vardagsrummet och njuta av dofter, belysning och saker runtomkring mig. Det doftar jul; gran, choklad, ljus och julblommor. Granens ljus lyser behagligt upp det dunkla rummet. Julklappar ligger utspridda i rummet och jag ser på dem med glädje, eftersom jag fått dem av nära och kära. Det är lugnt och tyst. Det är fridfullt. Jag njuter.

Rebecca

Juldagsmys

Juldagen har spenderats i den ultimata mysutstyrseln: Onepiece. Ful som stryk, men ack så skön att bära. 

Rebecca

Lucka 24 - Har du rum?

Julkyrkan har varat, maten har ätits och klapparna är öppnade. Jag sitter i vardagsrummet och lyssnar på när min bror spelar julpsalmer på pianot. Julfriden har anlänt.
   Vem brukar fira sin födelsedag utan att själv delta i firandet? frågade prästen i kyrkan idag. På julen firar vi Jesu födelsedag, men med dagens stress glöms det bort ibland. Har du rum för gudasonen? Det är trot allt tack vare honom vi får fira jul.

Tack till er alla som har följt med min julkalender! Jag är människa och agerar som en människa. Därför har en del luckor blivit ihopslagna och därför har en del luckor inte sett ut som jag kanske hade tänkt från början. Men jag hoppas att jag har kunnat bringa er någonting med mina funderingar. En skön lässtund om inget annat. Jag hoppas även att ni får en riktigt god jul och en skön julhelg!

Allt gott,

Rebecca

Lucka 23 - Dan för dopparedan

Jag har hört många olika varianter av julfriande för skildmässobarn. Om barnen umgås med båda föräldrarna innebär det ofta två olika julfiranden. En del delar upp dagen, t.ex att barnen är med mamma från morgonen och hos pappa på kvällen. En del firar dagen före eller dagen efter. En del firar en helt annan dag.
   Vi har alltid haft varannan julafton hos mamma och varannan hos pappa. Hos den vi inte tillbringat julafton har vi firat julen dagen före, dvs. på uppesittarkvällen. I år var inget undantag. Vi har just avslutat julfirandet med nykomlingen i familjen för första gången. Det var en fröjd att se hans intresse för paketbanden och julpappret. Ännu roligare var det att se hans intresse för de saker han fick. Han var så i gasen och kröp från den ena saken till den andra och hann inte riktigt med själv. Till sist var han så utmattad att han somnade i pappas famn på bara några minuter.
   Nu är vi alla trötta så jag tror inte att det blir en så långvarig uppesittarkväll här i huset. Det har varit en spännande dag på många sätt och vis.

Har du traditioner för uppesittarkvällen?

Rebecca

Lucka 21 & 22

Dan före dan före dopparedan. Jag skickade in mitt sista skolarbete idag och försöker gå in i "Christmas mode", men både kropp och knopp har arbetat så hårt att de inte riktigt vet hur de ska slappna av ännu. Därför slår jag ihop två luckor igen och bjuder er på några av mina favoritjulsånger. Lyssna på budskapet och minns varför vi egentligen friar jul.

Rebecca

Lucka 19 & 20

Livet kom emellan. Det låter så klyschigt, men det kan vara ack så sant ibland. Jag har haft mycket på gång och har helt enkelt glömt bort min lilla julkalender. Men vi kan ju ta fram en fundering utav det också, för man hinner väldigt sällan med allt. Det är antagligen en orsak till varför vi har ordet prioritering. Vi måste prioritera. Vad vi prioriterar är var och ens eget val, men vi prioriterar varje dag. Jag är själv ganska dålig på att prioritera, speciellt mig själv. Jag lägger helst alla andra före, men det går ju inte i längden. Det har jag - och många andra - fått lära mig/sig den hårda vägen.

Så hur prioriterar du? Vad ligger först på dina listor? Vad prioriterar du varje dag?

Jag skulle gärna skriva mer än vad jag gör, men det är någonting som hamnar under andra prioriteringar.

Rebecca

Lucka 18 – Storasyster

Mina tre första levnadsår levde jag som ensambarn. Sedan blev jag – som treåring – storasyster till min lillebror. 17 år senare blev jag storasyster åt min andra lillebror.

   När jag var liten önskade jag att jag skulle få en lillasyster. Jag har hört att jag blev arg när pappa berättade för mig att jag hade fått en lillebror. När jag sedan fick reda på att jag skulle bli storasyster igen dök faktiskt samma önskan upp, den som jag hade haft 17 år tidigare. Jag önskade mig fortfarande en lillasyster. Men någonting inuti mig visste ändå att det inte skulle bli så. Min magkänsla skrek att jag skulle vänta mig en till lillebror och så blev det. 

   Jag skulle inte byta bort mina bröder för någonting i världen. Jag är rätt bra på att vara syster till pojkar, om jag får säga det själv. Det är precis så här det ska vara. Jag visste bara inte det tidigare. 

   Jag är även en fruktansvärt stolt storasyster. Det var jag redan när jag fick se den äldre av mina yngre bröder för första gången och stoltheten fördubblades när jag blev storasyster för andra gången. Eller nej, den gjorde mer än fördubblades. Idag är jag en ännu mer stolt storasyster över båda mina bröder än vad jag någonsin varit. Inte för någonting speciellt egentligen. Bara för att jag får kalla just dem mina bröder. 

Om du har syskon, fundera på hur mycket de betyder för dig. Låt dem få veta hur mycket du älskar dem.

Rebecca

Lucka 17 – Jourreformen, fortsättning

Rebecca

Lucka 16 - Den gyllene regeln

En vän bad mig att beskriva henne med ett fåtal ord. Hon hade redan fått tre ord av en annan människa, så hon berättade vilka de var. Jag smakade på orden en stund och kunde konstatera att jag inte skulle ändra på dem.
   Efter det här började jag fundera på hur människor runt omkring skulle beskriva mig. Hur skulle t.ex. mina nya studiekompisar beskriva mig med ett par ord? Hur ser jag ut i deras ögon? Vad är jag för människa enligt dem? Jag har ingen aning.
   Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Den välkända gyllene regeln. Men gör vi alltid så? Behandlar vi alltid andra så som vi själva vill bli behandlade? Om inte, vad kan vi göra för att ändra på det?

Rebecca

Lucka 15 - Motvind

Jag har gått i motvind idag. Jag visste att dagen skulle bli lång, men jag visste att den skulle avslutas hemhemma, vilket gav mig en extra skopa viljestyrka.
   Jag skulle alltså packa ihop och åka hem till Österbotten inför julen. Jag skulle städa hela lägenheten för att inte behöva komma tillbaka till ett bombnedslag. Jag skulle tömma kylskåpet och föra ut soporna för att inte mötas av stank. Däremellan skulle jag till skolan på årets sista föreläsning. Det gick bra ända tills jag skulle laga mat. Jag tappade ett ägg på det nystädade golvet och efter det började vinden vina.
   Jag missade spårvagnen. Stod och väntade på nästa, men snart fick vi budet att det hade uppstått ett problem i spårvagnsnätet och att inga spårvagnar skulle komma. Jag fick därmed släpa hela min tunga megapackning över till en annan linje en dryg halvkilometer bort. Vid det här laget hade jag kommit på tre saker jag hade glömt att packa med mig.
   Jag kom mig till tågstationen och in i tåget. Då insåg jag att jag hade glömt ännu en sak. En viktig sak dessutom. Jag fick snabbt tänka ut en reservplan.
   Sedan började skriva på ett skolarbete. Det gick bra ända tills min dator fick fnatt. Plötsligt kunde jag inte använda musplattan, som började leva ett eget liv, samtidigt som en massa program startade upp sig själva. Resten av tågresan gick åt att försöka åtgärda problemet, söka igenom filer och kontrollera antivirusprogrammen. När jag var framme höll jag på att missa min avstigning p.g.a. att jag glömde min skarf på hyllan vid min sittplats på tåget.
   Men när jag hade mött mamma på tågstationen, fått in all packning i bilen och satt mig på passagerarsätet i bilen kom avslappningshuvudvärken. Jag var äntligen hemhemma.

Nu ligger jag i min egen säng i mitt eget rum i mitt eget hemhem. Jag känner mig nöjd, jag har fått julfiilis och jag vet att jag får sova hur länge jag vill imorgon. Slutet gott, allting gott.
   Vi har alla dagar då det känns som om vi känpar i motvind. Jag tror att det kan vara extra viktigt att titta tillbaka på dagen innan du somnar och fundera på vad som har gått bra och vad du kan vara tacksam över, trots motgångarna.

Dagens uppgift kan inte jag ta äran över att ha kommit på, men lyder så här: Se tillbaka på din dag. Tänk ut tre saker som du är nöjd över, tre saker du är tacksam för och tre saker du ser fram emot imorgon.

Rebeccas svar: Jag är nöjd att jag städade lägenheten, att jag började skriva på min hemtent och att jag fick komma hemhem. Jag är tacksam över de studiekompisar jag fått denna hösttermin. Jag är tacksam för hjälpande händer och för min familj. Imorgon ser jag fram emot att få en sovmorgon, att få träffa resten av familjen och att njuta av min hemstad.

Nu är det din tur!

Rebecca

Lucka 14 - Öppet brev

Kära regering,

det räcker tydligen inte att skära ner på vårdpersonalens löner, vilket i sig är ett fruktansvärt ogenomtänkt och oansvarigt förslag på hur landet ska spara pengar. Varför ta bort en del av lönen från dem som redan har låg lön? Har ni någon gång ens funderat på att minska på de högre uppsattas löner, t.ex. er egen? Hur mycket skulle det egentligen påverka er vardag?
  Nu tänker ni dessutom ta bort en av de få svenskspråkiga omfattande jourerna i Österbotten. Tvåspråkigt land, my ass. Det är ju rent ut sagt fånigt! Hur tänker ni? Jag är minsann inte den enda som undrar, men det vet ni redan.
   Jag har ingenting emot finskan, men det betyder inte att jag inte vill kunna bli betjänad på mitt modersmål. Har ni, kära regering, tänkt på hur enkelt det vore för oss finlandssvenskar att flytta till Sverige? Är det det ni vill? Vet ni vad ni går miste om?

Och så har vi ju studiestödet. Jag kan inte låta bli att ta upp det också även om det kanske inte hör hit.
   Finland är ett av världens ledande utbildningsland, men hur länge tror ni det håller ifall ingen har råd att studera? Ta inte studiestödet till försvar i den här frågan! För det första finns det många som verkligen inte vill ta ett lån så tidigt i livet. För det andra undrar jag varför ni vill minska studerandenas rättigheter till ett normalt studieliv? Jag får fullt studiestöd och bostadstillägg, men när jag betalat hyran har jag 24€ kvar att leva på resten av månaden. Jag kan inte ens handla mat för en vecka med de pengarna.

Så, kära regering. Vad har ni att säga till ert försvar?


Rebecca

(P.s. Nej, det här är ingenting jag sänder till någon. Jag vill bara få fram min åsikt på ett kraftfullt sätt)

Lucka 13 - Sömnlösa nätter

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då. 

Zacharias Topelius - Vintergatan

Jag är en kvällsgrubblare och har ofta långa perioder av sömnlösa kvällar på grund av detta. Jag har aldrig riktigt hittat något bra sätt att stänga av tankarna. Jag tror inte att jag är den enda med detta problem. Jag tycker dock att Topelius målar upp en god bild av hur vi skulle kunna se på våra sömnlösa nätter. Jag läste också någon annan stans att man borde lära sig att njuta av de nätter vi ofrivilligt vakar. Hela tillvaron skulle ju kännas så mycket lättare, inte sant?

Vad gör du när du inte kan somna? Hur ska vi finna glädje i sömnlöshet?

Rebecca

Lucka 12 – Be

Om du skulle be för någon just nu, vem skulle du be för?

Rebecca

Lucka 11 – En ny sida

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mitt bloggande. Jag har frågat runt lite för att ta reda på vad mina läsare tycker. Jag vill tacka så mycket för de fina kommentarerna och den uppmuntran jag har fått för mitt skrivande! Det som gläder mig mest är att jag tydligen har kunnat beröra eller väcka tankar hos andra och det är en viktigt del av varför jag skriver i ett öppet forum.
   En sak som jag dock har fått höra är att en hel del av er tycker att jag är lite för "hemlighetsfull" i mitt skrivande, dvs. att ni inte riktigt får tillgång till hela historien, om jag har förstått er rätt?
   När jag började blogga var det ett sätt för mig att dagligen få göra någonting som jag brinner för, samtidigt som jag kunde känna att jag fick min röst hörd. Sedan dess har jag utvecklats något otroligt och idag står jag på en helt annan grund än vad jag gjorde då. Jag har börjat öppna på det lock jag har haft slutet. Jag har börjat berätta sådant jag inte förr har vågat prata om. Orsaken till att jag ibland kan verka hemlighetsfull eller kanske inte ger ut all information är att jag fortfarande är osäker. Jag vet vad jag vill, men jag vet inte alltid om jag är redo för det. Att verka hemlighetsfull har därför blivit en täckmantel. Jag skriver, men inte allt.
   Jag är ledsen ifall mitt sätt att skriva har irriterat någon. Det här är en stor process för mig för att nå till målet: att kunna prata öppet om det mesta. Jag tror ändå att många av er har märkt att jag blir modigare och visar en ny, mer personlig sida av mig själv. Jag hoppas bara att ni orkar stå ut med mina icke-sagda hemligheter ännu ett tag. Ni som läser min blogg betyder mycket för mig och att ha er med mig i min personliga process är guld värt.

Här har jag själv svarat på en av era kommentarer, så därför avslutas inte denna lucka med en fråga.


Rebecca

Lucka 10 - Säg det igen

Jag är helt säker på att jag inte är den enda som ångrar en hel del de sagt. Otaligt många gånger har jag tänkt tillbaka på olika situationer och önskat att jag skulle kunna vrida tillbaka tiden och formulera mig på ett annat sätt, säga någonting helt annat eller rent utav inte säga någonting alls.
   Det finns dock ett tillfälle som jag brukar tänka tillbaka till ibland där jag aldrig skulle ändra på de ord jag yttrade just då. Det är de sista orden jag sade åt min moffa innan han dog.
   Vi glömmer lätt bort att visa vår kärlek och uppskattning för människor omkring oss. Allt för ofta tar vi den för given och jag tror att vi alla skulle må bra av att visa vad vi känner för våra nära och kära lite oftare. Vi vet ju inte när livets sista dag kommer. Det kan inte finnas för mycket kärlek.
    Moffa var för svag för att svara mig, men hans ögon sade "Detsamma, vännen".

När berättade du senast hur viktiga dina käraste är för dig? Om du bara skulle säga en mening, vad skulle du säga?

Rebecca

Lucka 9 – I din hand

Många som känner till min historia – mina bördor jag burit, gärningar jag utfört och tankar jag tänkt – har frågat mig hur jag klarade mig igenom det allra mörkaste. Svaret skulle kunna vara hur långt som helst, men det finns en psalm i Psaltaren som sammanfattar det rätt bra.

Herre, du rannsakar mig och känner mig.

Om jag står eller sitter vet du det,

fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

Om jag går eller ligger ser du det,

du är förtrogen med allt jag gör.

Innan ordet är på min tunga

vet du, Herre, allt jag vill säga.

Du omger mig på alla sidor,

jag är helt i din hand.

Den kunskapen är för djup för mig,

den övergår mitt förstånd.

(Ps. 139:1-6)

Även i de mörkaste av stunder har jag haft någon vid min sida. Även när jag har känt mig som den ensammaste människan på jorden har jag aldrig varit helt lämnad.
   Jag tror inte att Gud vill att vi ska må dåligt, men jag tror att vi med Hans hjälp kan få ut någonting gott ur de svårigheter vi tvingas gå igenom. Jag har lärt mig otroligt mycket av mörkret. Det jag är mest tacksam över är min förstärkta relation till Han som alltid funnits vid min sida. Jag såg det kanske inte då, men nu kan jag se tillbaka och förstå saker och ting på ett helt nytt sätt. Jag förstår inte allt, men jag tror att jag förstår så mycket jag behöver förstå.

Tänkt tillbaka på en svår tid eller händelse i ditt liv. Kan du se hur Gud bar dig i sin hand? Har du fått ut någonting positivt ur det negativa?

Rebecca 

Lucka 8 – Musiken i Finland

Jean Sibelius föddes den 8.12.1865 i Tavastehus. Han hade svenska som modersmål, men lärde sig finska genom skolan och blev därav tvåspråkig. Under sin levnadstid skrev han hundratals olika musikaliska verk, varav Finlandia är den mest kända av dem alla. I Finland firas Jean Sibeliusdagen (eller den finländska musikens dag) på Sibelius födelsedag, eftersom han idag anses vara en av landets nationalhjältar. Detta tack vare hans hjälp till att forma Finlands nationalidentitet.

Finland har haft en hel del framgångsrika kompositörer genom tiderna, men förekomsten av kombinationen Finland och populärmusik har aldrig varit riktigt stor. Nu har däremot Saara Aalto stigit ut i rampljuset och tagit sig ända till finalen i den brittiska sångtävlingen X-Factor. I måndags var Aalto på blixtvisit i Helsingfors och uppträdde på Senatstorget. Undertecknad befann sig i den enorma publiken och tog del av den fantastiska live-show som Aalto bjöd på. Hon är en extremt duktig liveartist och äntligen behöver inte Finland skämmas över musiken vi skickar utanför landets gränser, vilket har varit fallet under många år i ESC.

Vilken betydelse har finländsk musik för dig? Hur ofta lyssnar du på musik från Finland?


Rebecca

Lucka 7 – Be om hjälp

På sidan 80 i boken Humlans hemlighet – En liten bok om att våga, skriven av Patricia Tudor-Sandahl (2014), står det så här:

Våga be om hjälp

Det finns en särskilt sorts mod i att vända sig till och inte från varandra och medge att vi människor behöver varandra. Ingen är sig själv nog. Man klarar inte allt på egen hand.

Vi människor går ofta efter det välanvända ordspråket Ensam är stark. Det är inte bara barnen som säger kan själv, vi gör det allihopa. Nästan dagligen. Ibland allt för ofta. För visst skulle det vara enkelt ifall man kunde fixa allt på egen hand? Att inte behöva dela ut uppgifter, bördor och tunga tankar till människor runt omkring en själv. Men livet är inte enkelt. 

   Jag är själv väldigt dålig på att be om hjälp när jag behöver den. Det vet ni alla som följt med min blogg ett tag nu, för jag har erkänt det förr, men det tåls att erkännas igen. Jag har blivit bättre på att göra det, men inte tillräckligt bra. Jag tror att många sitter i samma sits, så därför tar jag upp det igen. 

   Ensam är inte stark. Ensam är inte lycklig. Se på Adam som fick Eva redan i begynnelsen. Se på Jesus som sände ut sina lärjungar två och två. Se på vem som helst, för du kommer att märka det vart du än vänder dig. 

När tänkte du senast kan själv? Bad du om hjälp eller inte? Av vem skulle du kunna be om hjälp?

Rebecca

Lucka 6 - Finland 99 år

Vårt land, vårt land, vårt fosterland, 
Ljud högt, o dyra ord! 
Ej lyfts en höjd mot himlens rand, 
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, 
Mer älskad än vår bygd i nord, 
Än våra fäders jord.


Vad betyder självständighet för dig?


Rebecca

Lucka 5 - Olika åsikter

När jag och mitt gymnasiegäng skulle gå skilda vägar bestämde vi att vara noggranna med att inte tappa kontakten. Jag tror det är många som säger det, men jag tror också att många misslyckas. I dagens läge är det dock mycket enklare att hålla kontakten tack vare sociala medier. Jag och mina gymnasievänner har kontakt med varandra varje vecka via whatsapp.
   För ett par veckor sedan startades en het diskussion angående kön och genus i vår gruppchatt. Det märktes snabbt att vissa av oss hade helt olika åsikter och jag tror att vi i vissa stunder blev smått irriterade på varandras ord. Till slut blev det bestämt att vi avslutar vår diskussion kring ämnet och väntar tills vi kan diskutera ansikte mot ansikte för att lättare undvika missförstånd.
   Vad som var så fantastiskt med det här var att vi alla kunde skriva under att vi inte låter våra åsikter komma i vägen för vår relation till varandra. En del av oss förstod inte alla tankar och åsikter, andra förstod men kunde inte hålla med, men det kom aldrig emellan vår vänskap.
    Jag vet med säkerhet att jag har andra tankar, åsikter och en annan tro än flera av mina vänner i gruppen. Men jag vet samtidigt att jag är accepterad för det på samma sätt som jag accepterar dem. Vi lär oss dessutom väldigt mycket av varandra just tack vare våra olikheter. Vår vänskap är verkligen guldvärd och den är väldigt viktig för mig.

Hur ser du och dina vänner på era olika åsikter? Låter ni dem försvaga eller förstärka er vänskap?

Rebecca

Lucka 4 - Att leva i nuet

Jag hade privilegiet att umgås med en några månder gammal sötnos för ett tag sedan och blev åter påmind om hur fruktansvärt snabbt tiden går. Det är inte alls länge sen min yngre lillebror var så liten, men jag hade nästan hunnit glömma bort hur små babysar är, hur begränsat de kan röra sig och hur hur lite de "pratar". Jag hade glömt bort (eller kanske förträngt) den där stanken av avförig som enbart består av modersmjölk. Jag hade nästan hunnit glömma bort den där underbara babydoften. Jag skulle inte gå tillbaka, för jag vill se min bror växa och bli den han är menad att vara, men jag skulle gärna bli bättre på att leva i stunden.
   Lev i nuet, seize the day, carpe diem. Vi skyltar om det och marknadsför det väldigt mycket, men vi lever inte efter det så mycket som vi skulle vilja eller tror att vi gör. Speciellt inte nu i juletid! Jag har stressat i några veckor nu och har nuddat näsan i väggen några gånger. Det i sig gör mig inte så orolig. Det som gör mig orolig är att så många i min närhet - främst i min egen ålder - känner detsamma. Varför, undrar jag. Varför blir det så?

Vad gör du för att varva ner? Hur och när tar du en paus? Vad fungerar för dig?
   Minns dina svar nästa gång du känner stressen krypa fram och ta dig tid att ta det lugnt.


Rebecca

Lucka 3 - Lyssna

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del på att lyssna. Inte bara på andra människor, utan främst på Gud. Att be behöver inte vara mer invecklat än en suck, en tanke eller ett ord. Men jag tror att många av oss glömmer bort att lyssna efter svar och vägledning. Jag har i alla fall tendensen att glömma och jag är inte alltid så bra på det som jag skulle vilja vara. 

Jag har börjat be om ett mer lyssnande sinne inför det Gud vill säga till mig. Hur väl och på vilket sätt lyssnar du?

Rebecca

Lucka 2 - Bön

Om du skulle be just nu i denna stund, vad skulle du tacka för?

Rebeccas tack:

Tack för allt gott här i världen. Tack för min familj, mina vänner, nära och kära. Tack för varenda eviga person som blivit sänd till mig i alldeles perfekt timing.

Tack för min studieplats, mitt nya hem och det faktum att jag får trivas. Tack för att jag även har foda möjligheter att ta mig hemhem när jag behöver en extra skopa trygghet.

Tack för att allting ordnar sig på något sätt eller vis.

Vad är du tacksam för?

Rebecca

Lucka 1 - Bättre sent än aldrig

Jag kommer i gång lite sent i år, men en adventskalender på bloggen har ju nästan blivit en tradition vid det här laget, så bättre sent än aldrig.

I år kommer varje lucka att innehålla små tankar och reflektioner över saker och ting, förhoppningsvis någonting tänkvärt. Varje inlägg kommer att sluta med en fråga som du kan ställa dig själv för att se hur du fungerar och var du står.

Häng med så får ni se vad årets luckor bjuder på!

Rebecca

Mary did you know?

Det finns nästan inga ord. Jag har redan gråtit till den här videon två gånger idag. Och jag har bara sett den två gånger. Så stark. Så vacker. Så sorglig. Så kärleksfylld. Så otrolig. Halleluja till vår Gud!

Rebecca

Tack för musiken

Go tell of his glory, go shout the new story...

En hel massa julsånger snurrar i mitt huvud.

Fill us with the light of day...

Det brukar vara så efter körövning nu när det lider mot julkonsert.

Jesus is the reason for the season...

På samma sätt som barnsånger brukar gå på repeat i huvudet när jag är hemhemma.

Imse vimse spindel klättra upp för trån...

Det gör ingenting så länge man inte tänker på det så mycket.

Kom hit och dansa, upp med händerna och klappa takten: ett, två, tre...

Men när man inser hur ofta och många gånger sången snurrar brukar det bli en aning irriterande.

Hoppe hoppe hare satt å mumsa bär...

Samtidigt njuter jag av det även när jag tycker det är jobbigt. Det är ju musik. Musik är en så stor del av mitt liv och att ha sånger i huvudet påminner mig om min musikalitet.

Thank you for the music, the songs I'm singing. Thanks for all the joy they're bringing.


Rebecca

Flashback till vanlig rädsla

Han som jag återförenades med i fredags har smygit sig in i mitt rum de två senaste morgnarna för att väcka storasyster. Jag har en korg med leksaker bredvid sängen för att vara beredd för lite morgonmys. Det här är troligen den bästa stunden på dagen för mig när jag är hemma, näst efter själva återföreningen.

   Varje kväll plockar jag ihop sakerna som ligger utspridda över sängen och lägger dem tillbaka i korgen. I kväll när jag gjorde det fick jag en flashback. Det var tyvärr inte en trevlig sådan. När jag ställde korgen bredvid sängen insåg jag att jag aldrig skulle ha placerat den där förut. När jag var yngre var jag livrädd för att spy. Jag minns att jag brukade ha golvytan bredvid sängen fri från saker i rädsla för att jag skulle börja spy på natten. Det blev nästan ett tvångsbeteende att röja undan saker därifrån. När jag således lade leksakskorgen bredvid sängen kom jag att tänka på detta.

   Jag är långt ifrån ensam med denna rädsla. Det är såklart väldigt obehagligt att spy, men jag undrar hur det kommer sig att man kan vara så fruktansvärt rädd för att göra det. För det kan verkligen vara en genuin rädsla, nästan en fobi. Jag vet inte om det finns något svar på frågan. Vet du?

   Jag är inte lika rädd för att spy längre. Jag vet inte riktigt när rädslan började släppa. Antagligen i samband med att jag fick min glutenallergi-diagnos, för då slutade jag så småningom att må dåligt varje dag. Men ibland dyker den där gamla rädslan upp och jag gör en tidresa tillbaka i tiden... Allting var inte bättre förr.

Rebecca

Återförenade

När jag steg in genom dörren satt han och lekte i vardagsrummet.

Hej gulle, säger jag. Precis som jag alltid gör.

Han vänder sig mot rösten.

Har du sett vem som kom? frågar pappa honom.

Uuh, säger han.

Han tar sig ner i liggande ställning och börjar hasa sig mot mig, en aning tvekande.

Hej vännen, säger jag som för att bjuda in honom.

Han ler mot mig och hasar sig snabbt ända fram till mig.

Jag sträcker ut armarna och ser att han vill upp i min famn.

Vi skrattar båda två.

Mitt hjärta smälter.


Rebecca

Dagdröm

Jag har börjat dagdrömma.

Jag drömmer om att skriva. Mycket. Målinriktat.

Jag drömmer om att berätta. Fundera. Tänka högt.

Jag drömmer om att lära. Visa. Hjälpa.

Jag drömmer om att vara. Bara vara jag.


Rebecca

Slut på olika sätt

All form av energi rann ur mig efter att jag skrev min första "riktiga" tent idag. Det känns som om jag hade byggt upp och samlat på mig all energi inför provet och när det sedan var skriver tog allting slut. Jag var slut. Jag är slut.
   Det här är ändå en rätt skön "sluthet" om jag jämför den med andra gånger jag har sagt att jag är slut. Om jag skulle ha sagt "jag är slut" för ett år sedan skulle det ha betytt någonting helt annat. Då skulle jag inte bara vara trött och energilös, då skulle jag även ha varit tom och apatisk. Att inse det fyller mig lite. Att kunna se sina framsteg sporrar en att gå vidare, kämpa mera för det man vill komma till eller åstadkomma.
   Mina tankar flyger vidare och jag börjar dagdrömma...


Rebecca

Kära pappa. Farsdag 2016.

Kära pappa.

Så vitt jag vet är det här första gången vi inte varit tillsammans och firat farsdag. Det känns faktiskt lite lustigt att jag är här nere i huvudstaden medan du är hemhemma i Österbotten.

För dig är farsdagen 2016 en speciell farsdag på många sätt. Du firar utan din dotter på plats, men du firar även som trebarnsfar för första gången. Jag vet att din yngste son förgyller alla dina dagar, men jag hoppas att han har fått dig att känna dig extra speciell denna speciella farsdag och att han har kunnat göra det för min del också. Du är speciell och dina tre barn älskar dig så mycket just därför.

Du kanske undrar varför eller på vilket sätt du är så speciell. Är det månne för att du lagar så god mat? Eller är det för att du underhåller oss med dina goda språkkunskaper? Eller är det kanske för att du är en sådan härlig tidsoptimist? Jovisst ligger det speciella i det också, men det är inte det mest centrala.

Vad som gör dig så underbart speciell är sättet du ser på dem du älskar; hur du i små gester och handlingar visar att du bryr dig, hur du kramar oss länge och kärleksfullt, hur du lyser upp när du ser oss och hur du så engagerat lägger din energi på sådant och sådana som finns nära ditt hjärta.

Så, kära pappa, jag hoppas du vet hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag tänker på dig fastän vi nuförtiden bor så långt ifrån varandra. Jag hoppas att du har haft en fin farsdag och att du har fått känna dig så speciell som du alltid är och kommer att vara i din familjs ögon.

Stor kram från din dotter,
Rebecca

Ett hem. Mitt hem.

Min lägenhet här i Helsingfors börjar verkligen kännas som mitt hem nu. Jag har fått en ordentlig frys, min gitarr har äntligen hittat hit och likaså mina högtalare + subwoofer. Jag kan baka hur mycket bröd jag vill och frysa ner det. Jag kan återuppta mitt gitarrspelande och fortsätta skriva sånger. Jag kan lyssna på musik med bra ljudkvalitet. Snart kommer dessutom en ny säng hit, så då blir det riktigt bra.
   Det är klart att jag ändå längtar hem emellanåt. Det kommer jag nog aldrig att komma ifrån. Jag är så fruktansvärt hemmakär. Jag har aldrig varit så här länge ifrån mina bröder förut och det börjar verkligen kännas. Jag skulle ge mycket för att få ha dem båda här med mig just nu. Men visst är det skönt att jag börjar känna att jag har mitt eget hem som verkligen präglas av... Mig. Helt enkelt.

Rebecca

Språklig variation

Vi har börjat prata en hel del om dialekter och språklig variation i svenskan i mina studier nu. Under en föreläsning tidigare i veckan diskuterade vi finlandismer och upptäckte att det där finns skillnader mellan österbottningar och nylänningar. 

   Vi gick t.ex igenom olika uttryck och uttrycket "med långa tänder" dök upp i vår diskussion. Jag och min vän som tillsammans är de enda österbottningarna som började studera nordiska språk i höst såg på varandra med frågande miner. Ingen av oss hade stött på uttrycket förut, medan alla andra kände till det mycket väl. Det här kan i och för sig vara ett intressant sammanträffande, men det var rätt lustigt att det bara var vi österbottningar som inte visste vad "med långa tänder" innebar. 

   Nylänningarna såg däremot väldigt konstig på oss när vi förklarade hur vi använder ordet lämna. I österbotten säger vi att "vi lämnade hemma från skolan" eller att "vi lämnade kvar en stund extra" (dvs. Stanna hemma och stanna kvar). Det fanns nylänningar som inte ens förstod vad vi menade när vi sade att vi "lämnade hemma". Vad lämnade ni hemma, frågade de. 

   Att komma från Österbotten till Helsingfors är så mycket roligare och mer intressant än jag trodde. Jag hade på något sätt inbillat mig att vi skulle stämplas med någon form av "person från landet-stämpel" och på så vis vara blåsta eller något liknande. Faktum är att vi har en hel del att komma med som faktiskt anses vara intressant för nylänningarna, speciellt när det kommer till språkfrågor. Det är faktiskt riktigt roligt. 

He vaal noo baa betär å betär jäär i stoorstaan. 

Rebecca

Ångest- och depressionscocktail

Att beskriva ångest och depression för någon som inte vet vad det innebär är inte lätt. Matt Haig målar dock upp en rätt tydlig och känslofylld bild i sin bok Skäl att fortsätta leva (2015), så jag tänker citera ett par stycken ur boken från sid. 47-48.

När ångest läggs till depression blir det lite som att blanda kokain och alkohol, en snabbspolning framåt av hela upplevelsen. Om man enbart har en depression sjunker man ner i ett träsk och tappar styrfarten. Med en tillsats av ångest i cocktailen är träsket fortfarande ett träsk, men träsket är nu fullt av starka strömvirvlar. Monstren som lever i det grumliga vattnet rör sig oavbrutet med högsta fart, som alligatorer. Du måste vara på din vakt i varje ögonblick, samtidigt som du förtvivlat försöker hålla dig flytande och andas den luft som människorna på stranden runt omkring dig andas lika lätt som ingenting... 
   ...Sjukdomen du lider av är inte en sjukdom som drabbar en enda kroppsdel, något som du kan tänka utanför. Om du har dålig rygg kan du säga "jag har så ont i ryggen så jag dör", och det finns en sorts åtskillnad mellan smärtan och ditt jag. Smärtan är något annat. Den angriper och irriterar och till och med äter sig in i ditt jag, men den är fortfarande inte självet. 
  Men med depression och ångest är smärtan inte något du tänker på – för den är tanke. Du är inte din rygg, men du är dina tankar. 
  Om du har ryggvärk så kanske det gör mer ont när du sitter ner. Om du har ont i själen så är det själva tankarna som gör ont. Och du känner att det inte finns någon verklig, enkel motsvarighet till att ställa sig upp. Även om den känslan är en lögn i sig själv. 

Vad säger ni? Känner ni igen er på något plan?


Rebecca

För bra för att dö, men för trött för att leva

Det är ett bra tag sedan jag har haft svårt att lägga en bok ifrån mig nu igen. Senast var En gurus död tror jag. Den berättade jag om. Nu har jag dock snart läst ut en till bok som fick mig att ligga vaken i sängen och läsa långt efter klockan tolv igår (idag) kväll.
   För bra för att dö (2007) är skriven av Christina Wahldén och handlar om gymnasieeleven Stella som utsätts för mobbning, stöld, misshandel och olaga hot, både i och utanför skolan. Hon dämpar sin ångest med mat och vin och lever största delen av sitt liv på nätet. Men en dag får hon nog. Hon orkar inte leva längre. På en chatt stöter hon på en kille som också mår dåligt och tillsammans bildar de en självmordspakt.
   Jag har haft För bra för att dö i min bokhylla väldigt länge, men har själv mått lite för dåligt för att klara av att läsa den. Men en kväll när jag inte kunde sova så sökte jag genom mina böcker och valde ut den. Jag kände mig beredd att möta ämnet. Boken tar upp ett av många ämnen som allt för ofta tystas ner. Jag diskuterar gärna just dessa ämnen, för de är ju så fruktansvärt viktiga. Jag tror att många självmord skulle kunna förhindras bara vi började prata om det istället för att sopa det under mattan.
   Handlingen är inte ett dugg komplex, vilket kan vara både positivt och negativt. Ibland känns den lite för "enkel", som att en hel del bitar av processen inte tas upp. Det kan däremot vara bra med en så pass "enkel" handling för att visa att det faktiskt inte behöver vara på komplicerat alla gånger. Jag tror själv att själva handlingen inte är det viktiga i den här boken. Det viktiga är att få fram ett budskap, dvs. lyfta fram problemet och upplysa människor att det finns hjälp att få vad man än går igenom. Därför är den här boken så viktig.
   För bra för att dö finns med all säkerhet på ett bibliotek nära dig. Den finns även på adlibris och förstås i min bokhylla ifall någon är intresserad.

Rebecca

Söndagsprioriteringar

Med ögonvärk för tredje dagen och huvudvärk för femtioelfte hade jag tänkt ta en lugn söndag, men bara för att jag tänkte så har jag ju inte kunnat sitta stilla längre än en kvart. Jag har städat, bakat, sorterat, tvättat, pysslat och lagat mat. Jag har till och med tvättat och skurat under diskhon dit jag slänger soporna. Det händer inte så ofta som det borde, om vi säger som så. Skolarbeten har jag dock knappt tänkte en tanke på. Mina prioriteringar kanske inte är perfekta, men det gör faktiskt ingenting för tillfället. Nu satsar jag på att känna mig hemma i huvudstaden och det blir bara bättre hela tiden. En sak i taget.


Rebecca

You go world!

Bara för att jag skrev om "artighetsgenen" har jag stött på en massa artiga människor de senaste dagarna. Det har varit underbart att se, men en aning pinsamt för mig när jag tänkt på vad jag skrev. Men. Det skulle fortfarande kunna finnas mera artighet, så jag håller fast vid mina ord. Hur som helst, världen, fortsätt så!

Som Ellen DeGeneres alltid avslutar sina shower: Be kind to one another, bye!


Rebecca

Succécovern

Rebecca

Mest läst

Av någon anledning är det här det överlägset mest lästa blogginlägget på min blogg. Jag hoppas att jag har kunnat inspirera någon med det. Det är minsann inte det mest genomtänkta inlägget jag publicerat.


Rebecca

Artighetsgenen

Vi i Finland anses ju vara allmänt tillbakadragna, det känner alla till. Sedan jag flyttade till Helsingfors har jag funderat en hel del på artighet. Jag tycker det är rätt sorgligt att jag fortfarande blir positivt överraskad när någon håller upp dörren, plockar upp någonting jag tappat eller låter mig gå före i rusningstider. Eller någonting ännu bättre: När någon ger upp sin sittplats i spårvagnen åt någon mer behövande. Det borde ju vara så mycket mer självklart än vad det är. Jag ska inte behöva bli överraskad.
   Jag har hört någon gång att det finns de som anser att män flörtar med en kvinna ifall han håller upp dörren för henne. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag hörde det.
   Vart har artigheten försvunnit? Är det en ovanlig gen som bara få finländare har förmånen att ha blivit född med? Varför är det just finländarna som inte äger denna gen och varifrån kommer den då egentligen?
   Jag är inte så dålig på biologi som det verkar, men ligger det ändå inte någonting i vad jag försöker säga? Om ett leende kan rädd liv, vad kan då inte en artig handling göra? Jag skäller inte ut någon, jag upphöjer snarare de underbara människor jag stött på med artighetsgenen.
   Det finns bara vinster i att tänka på sitt beteende och agera mer artigt. Tänk på det nästa gång du låter dörren stängas framför näsan på personen bakom dig.


Rebecca

Här bor jag! Äntligen!

Jag har fått mitt namn på dörren! Nu bor jag här på riktigt! Det är med barnslig entusiasm jag reagerar när jag kommer hem efter nästan en hel vecka hemhemma. Nu står det inte längre bara ett tråkigt lägenhetsnummer på min dörr. Nu står där mitt efternamn med stora vita bokstäver och jag jublar: NU är det på riktig!

Rebecca

Grattis på födelsedagen!

Moffas flicka
Becca

Rygguppdatering, post-op

Jag fick massage igår kväll eftersom jag länge lidit av spända axlar. Jag frågade efteråt hur jag kändes och fick svaret att jag är spänd på helt andra ställen än jag brukar. Det är faktiskt positivt! Nu är jag spänd i axlarna (antagligen pga lite stress och dylikt), men inte i övre ryggens muskler eller kring skulderbladen. Det betyder alltså att operationen har hjälpt massor! Nu belastas inte min rygg på samma skadliga sätt som den gjorde tidigare. Det är alldeles underbart! Jag har heller inga ryggsmärtor längre och jag kan stå och diska fastän högen av smutsiga tallrikar är enorm. Jag känner mig fysiskt frisk på riktigt nu, tjoho!

Rebecca

Nyfunna skönheter

Rebecca

Håll i hatten

Ibland är jag för lite och ibland är jag för mycket. Var ligger balansen? Vad är egentligen det där lagom och hur hittar man dit? "Var den du är" skulle någon säkert säga, men vad gör man om man inte vet vem man är? Vad gör man om man så länge prioriterat sig själv allra minst att man helt enkelt inte har hunnit hitta sitt sanna jag? Och hur vet man att man vet? Vad är det som gör jag till jag?

Tankar som dessa har snurrat i mitt huvud de senaste kvällarna och har stört min nattsömn. Mitt kontrollbehov gråter i brist av kontroll och jag gråter för att någonting inuti mig gråter. Däremellan skrattar, myser och lever jag mer än på länge. Det är som om hela tillvaron är en storm av både gott och ont. Jag vet inte vad jag ska göra, så jag håller i hatten och vandrar vidare.


Rebecca

När ett avslag kommer nära

Asylsökanden får dagligen tunga och jobbiga avslag. Vi finländare vet om det, men hur mycket gör vi åt det egentligen? Var ligger "det rätta" med att skicka tillbaka flyktingar till krigszoner? Ingenstans!

Tänk om det vore du eller jag? Skulle vi inte vilja tas emot med medmänslikghet efter att ha kommit bort från katastrofområden? Förstås!

Jag fick ett väldigt ledsamt meddelande av en god vän häromdagen. Migrationsverket har beslutat att avslå hennes pojkväns asylsökan. Nu ska han skickas tillbaka till ett land i krig och tvingas därmed lämna tryggheten och kärleken kvar här i Finland.

Jag tror på bönens kraft. Jag ber för min vän och hennes pojkvän, jag ber för deras relation. Jag ber om Guds beskydd. Jag ber om medmänslighet. Jag ber att det här ska få ett lyckligt slut.

Be för C & A. De behöver alla böner de kan få.


Rebecca

Grammatiktent i sikte

Substantiv är namn på ting, 

till exempel boll och ring 

Verb är sådant man kan göra, 

som att hoppa, se och höra 

Adjektiven sen oss lär, 

hurudana tingen är.

Och så resten av den svenska grammatiken till den ramsan då bara. Den skulle bli oändligt lång. Det är svårare än man tror att lära sig den korrekta grammatiken på sitt eget modersmål. 

Rebecca

En rad från ovan

Mina tankar och känslor har blandats ihop till en enda röra och mosas och snurras ihop som frukter i en smoothie-maker. Jag borde antagligen inte blogga just nu. Jag har läst att en god bloggare inte bloggar utan mening i sitt inlägg, vilket antagligen stämmer in på mina rader ikväll. Ändå kan jag inte låta bli. Jag har någonting som trycker på inifrån igen, någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Då brukar det vara bra för mig att skriva.
  Det skulle kunna vara saknad, längtan, rädsla eller känslan av ensamhet, men samtidigt skulle det kunna vara kärlek, förväntan, glädje eller känslan av samhörighet. Antagligen är det en blandning av alltihop. Jag brukar känna mig olustig och förvirrad när jag inte riktigt vet vad som händer.

Let go, let God. Släpp det och låt Gud komma in och ta hand om det. Se, jag kunde ge mig själv råd tänkte jag först när orden kom till mig. Men strax efter tankens uppkomst insåg jag att det inte stämmer. Let go, let God är nog inte ett råd från mitt inre. Det är nog mäktigare än så, eller hur?

Rebecca

På te två trappor upp

Idag är jag tacksam för min underbara vän Elin.

Tack för att du kom hem till mig och hjälpte mig att färga håret när jag inte hade råd att gå till frisören.
Tack för att du stannade och drack en kopp te efteråt.
Tack för den spännande kvällspromenaden några timmar senare.
Tack för kvällsteet hemma hos dig efter det lilla äventyret.
Tack för alla fina diskussioner.

Tack för en fin dag!


Rebecca

Herren vår Gud vill vi tacka

Rebecca

Omställning

Varje dag när jag kommer hem från skolan tittar jag på tavlan innanför dörren där det står vem som bor på vilken våning och i vilken lägenhet. Varje dag blir jag lika besviken, för efter mitt lägenhetsnummer står det ingenting. Jag har heller inte fått mitt efternamn på dörren till min lägenhet. Det gör det lite svårare för mig att känna att jag verkligen bor där.
   Sedan åker jag hemhem, men där bor jag inte heller. Jag stiger in i mitt gamla rum, men där finns inte längre de viktigaste grejerna som gjorde mitt rum till mitt rum. Sängen är bekväm och bekant, men på nattduksbordet står varken min nattuggla eller min Willow Tree-ängel. Bokhyllorna är bekanta, men där finns inte mina käraste böcker.
   Jag känner mig splittrad. Jag vet inte riktigt var jag står eller var jag bor. Officiellt är jag numera en helsingforsbo, men det känns ingenstans. Jag kommer från Österbotten och har mina rötter där, men det är ju inte mitt officiella hem längre. Så var är mitt hem?
   Mama said home is where the heart is when I left that town, sjunger Lady Antebellum i låten Home is where the heart is. Just nu håller mitt hjärta på att ställa om sig. Jag kan riktigt känna det. Det är en rätt plågsam process emellanåt, men om jag känner efter riktigt noga så känner jag att jag är på väg mot rätt håll. Jag måste bara låta det ta sin tid.
   Allting har sin tid. Livet har sin gång. Men oj vad enkelt det skulle vara om omställningar kunde ske genom ett knäpp med fingrarna.

Rebecca

Nytt

Det är inte bara nya studier som tar energi och tid. Allting är så nytt och allting suger energi ur mig. Jag skulle ha så mycket att berätta, men huvudet är så fullproppat med allt nytt så bloggen kommer inte i varken första eller andra hand. Men jag är här. Jag lever och anpassar mig. Uppdateringar utlovas.

Rebecca

Efterkontroll

För en dryg vecka sedan var jag på efterkontroll till kirurgen. Han beskådade sitt jobb och såg väldigt nöjd ut. Jag fick full tillåtelse att röra mig som jag vill, dvs. börja träna igen. Jag fick också klartecken till att använda vilken bh jag vill, ingen stöd-bh längre! Allt har gått bra, jag har bra läkhud och såren ser fina ut. Inga fler kontroller till kirurgen är nödvändiga.

Resan har dock inte kommit till sin ände. Nu har jag börjat bege mig in i bh-djungeln för hitta det som passar mig. Jisses, vilka möjligheter det finns! Modell, färg, spets, push-up, utan bygel, med bygel... Aldrig har jag haft så stor valmöjlighet. Det var minst sagt överväldigande. Men på ett bra sätt!

Rebecca

"Vi måste ta bort skammen från psykisk ohälsa"

Rebecca

TACK!

Tack för all fantastisk respons jag fått för "I'd Tell If I Knew" och dess musikvideo! Tack för alla delningar, gillande, kommentarer och peppande ord. Jag är så glad att jag togs emot med sådan värme och förståelse. Det har varit en lång och utdragen process för att komma till den punkt då jag kände att det var dags att lägga upp videon för världen att se, men jag är så nöjd över att jag gjorde det. Fortsätt gärna att dela, men inte för min skull utan för han eller hon som behöver få veta att de inte är ensamma i sitt illamående.

Jag har lagt ner en hel del tanke i filmandet och klippningen av musikvideon. Det finns en hel del dold symbolik som gör videon så mycket mer berörande. Hittar du någon av dem?

Rebecca

I'd Tell If I Knew

Vi har alla egna berättelser som vi får välja att berätta eller hålla för oss själva. Jag har en som jag vill dela. I somras spelade jag in en låt och filmade en musikvideo. Jag skrev "I'd Tell If I Knew" när jag mådde väldigt dåligt och kämpade med depression och ångest. Med den här låten och den här videon vill jag lätta på det tabu som fortfarande ligger på när det gäller att prata om mental ohälsa. Våga säga som det är! Våga söka hjälp! Du är allt annat än ensam.

Rebecca

Jag sitter och väntar

Jag sitter och väntar,
väntar på någonting
som inte kommer ske.

Jag sitter och tänker,
tänker på någonting
som jag inte rår för.

Jag sitter och lyssnar,
lyssnar på tystnaden
som fyller mitt rum.

Jag sitter och väntar,
väntar på någonting
som inte kommer ske.

Jag kan inte låta bli.


Rebecca

Lady Antebellum - Live

Lady Antebellum kan det här med live-framträdande. Det är inte alla artister som lyckas så bra.

Rebecca

Come thou fount

Rebecca

Lärdomar i Hufvudstaden

Jippi! Nu har vi äntligen fått internet till huset!

Efter dagens föreläsning har jag studerat tre veckor på Helsingfors universitet, en introduktionsvecka och två "vanliga" veckor. Jag har varit huvudstadsbo i två veckor. Vad har jag hunnit lära mig?
Jo:

1. Jag blir åksjuk i både metro och spårvagn ifall jag sätter mig på en stol med ryggen mot färdhållet.

2. Det finns inte en chans att man skulle klara sig enbart med svenska i huvudstaden.

3. Lita inte fullt på reittiopas, den lurar dig ibland.

4. Vänta på den spårvagn du tänkt ta. Hoppa inte på första bästa.

5. Det lönar sig att investera i ett par bra och bekväma skor. Man går ofta mer än man tror.

To be continued.


Rebecca

Gulnäbb

Jag älskar färgen gul, men jag hatar att kallas gulis. I Finland idag slipper man dock inte undan att bli kallad gulnäbb under sitt första år som studerande, antingen på gymnasiet eller universitet/högskola.
  Jag har aldrig förstått pointen med den så kallade "gulnäbbsintagningen". Varmt välkommen till skolan! Nu ska du kläs i sopsäck och springa runt i stan och göra dig själv till åtlöje. En liten gulnäbb, en liten och försvarslös kyckling som inte riktigt vet var hon ska vara eller vad hon ska göra. Räcker liksom inte det?
  Det är fint med traditioner, men det finns bra och dåliga sådana. Fenomenet gulnäbb ligger högt på min lista av dåliga traditioner. Där var det sagt.

Rebecca

Mitt fysiska jag – Sista delen

Nu har ni fått ta del av min resa till bröstförminskning. Jag ville dela den eftersom det kändes som om jag kunde göra skillnad. Det finns många "bröstförminskningsbloggar". De flesta av dem berättar väldigt mycket positivt och lämnar ofta bort en stor del av den där rädslan och velandet före operationen. Jag ville lägga fram den på bordet för att visa att det är okej att vela och fundera. Det är trots allt en ganska stor operation vi pratar om.
  Jag velade nästan ända fram tills dess att jag lade mig ner på operationsbordet. Men på något plan visste jag ändå att det var någonting jag behövde göra för att förbättra min hälsa. Och sanningen är att min rygg, nacke och mina axlar tackade mig redan dagen efter operationen.
  Återhämtningen går snabbt framåt. De första dagarna kunde jag varken klä på mig själv eller duscha på egen hand, men redan den fjärde dagen efter operationen kunde jag tvätta mig och klä på mig på egen hand. Den femte dagen kunde jag tvätta håret på egen hand. Den sjätte dagen kunde jag gå på picknick med mina kompisar. Den sjunde dagen kunde jag dra på mig en tröja över huvudet och sedan dess har det bara fortsatt framåt.
  Tio dagar efter operationen fick jag mina stygn borttagna. Operationssåren hade läkt bra och det var skönt att slippa stygnen. Samma dag åkte jag ner till hufvudstaden. Eftersom jag fortfarande inte får bära mer än två kilo hade jag och en vän kommit överens om att vi skulle åka ner tillsammans så att hon kunde hjälpa mig med väskan. Den elfte dagen gick jag till skolan. Den tolfte dagen blev jag tvungen att stanna hemma, p.g.a att jag hade varit lite naiv och slösat lite väl på mina krafter, men jag kunde återvända till skolan dagen därpå.
  Idag är det precis två veckor sedan jag blev opererad. Jag blir mer och mer rörlig för varje dag, men måste ständigt lyssna på min kropp för att se vad jag orkar och inte orkar. Jag åt full dos värkmedicin, dvs. 1 g och 330 mg Panadol + 600 mg Burana tre gånger om dagen i en dryg vecka. Nu tar jag ca 330 mg Panadol och 600 mg Burana två gånger om dagen. Den 23.9 har jag återbesök hos kirurgen och då får jag veta om jag slipper stöd-bh:n på nätterna och ifall jag får klartecken till att börja träna.
  Det var ett väldigt stort beslut att genomgå en bröstförminskning. Jag har velat och haft hemsk ångest över det, men jag är fruktansvärt glad över att jag gjorde det (och lite stolt också, måste jag säga). Även om jag fortfarande inte kan göra allt jag vill så har jag på känn att det här kommer att bli riktigt bra.

Jag kommer att fortsätta att uppdatera läget här på bloggen med jämna mellanrum. Om du har frågor får du gärna ta kontakt!

Rebecca

Huvudstadsbo här, hej!

Jag har tänkt skriva nästan varje dag nu i en vecka, men det har hänt så otroligt mycket de senaste dagarna så jag har helt enkelt inte haft varken tid eller ork. 

  Nu är jag installerad i min studielya. Det blev inte den jag hade tänkt mig och det blev inte så som jag hade tänkt mig, men det blev riktigt bra ändå till sist. Jag hade god vägledning. 

  Att börja i en ny skola är alltid intensivt. Att börja studera på universitet kan vara väldigt intensivt, speciellt när man samtidigt flyttar hemifrån. Det är så mycket nytt som dyker upp från alla håll och kanter och det är svårt att hänga med i svängarna. Jag har befunnit mig i huvudstaden i nästan en och en halv vecka nu, men tiden bara rinner i väg. Jag har knappt hunnit längta hem. Nu är jag i alla fall huvudstadsbo, men inte ens det har jag hunnit reflektera desto mer över. Just nu försöker jag mest flyta med och hitta min plats. 

Slutet på Mitt fysiska jag kommer inom kort! 

Rebecca

Mellandag

Rebecca

Mitt fysiska jag – Del 7

Jag vaknade av att jag slängde mitt huvud från sida till sida. Jag har ingen aning om varför. En sköterska kom och frågade mig hur jag mådde och om jag hade värk. Det hade jag och fick medicin för det. I knappt tre timmar låg jag på uppvaket med ögonlock tunga som bly. Sedan fördes jag till avdelningen där jag fick träffa mamma, men jag var fortfarande så trött att jag slumrade till mellan samtalsämnena. Jag meddelade de närmaste att jag hade vaknat och att operationen hade gått bra. När mamma åkte tillät jag mig själv att somna på riktigt, men vaknade många gånger den natten. Jag hade nämligen en blodtrycksmätare som mätte blodtrycket varje halvtimme. Därtill kom sköterskor med jämna mellanrum och frågade hur jag mådde. Jag hade väldigt lågt blodtryck den natten.
  När jag vaknade morgonen därpå fick jag morgonmediciner och morgonmål. Jag tog det försiktigt, eftersom jag inte hade ätit någonting annat än en liten yoghurt på ett dygn och nio timmar. Sedan kom kirurgerna. De berättade att operationen hade gått bra, att de var nöjda och att de hoppades att jag också skulle vara det. De tog bort bandaget, granskade såren och berättade hur jag skulle sköta dem. De berättade även att jag hade förlorat en del blod under operationen och att jag därför hade onödigt lågt Hb, därav det låga blodtrycket.
  Efteråt kom en sköterska och hjälpte mig att prova ut en stöd-bh. När jag fick den på mig kändes det som om brösten stabiliserades och värken avtog.
  Vanligtvis stannar man bara en natt på sjukhuset efter en bröstförminskning, men på grund av anemin rekommenderade de att jag skulle stanna en natt till, vilket jag gjorde. Innan jag åkte hem drog de ut de två dränerna som hade satts in för att leda ut vätska från operationsområdet. Jag fick mycket information, bland annat detta: Jag fick inte träna eller bli svettig och inte lyfta mer än två kilo på en månad, fram till återbesöket. Stöd-bh:n skulle jag ha på mig 24/7 i en månad. Stygnen skulle tas bort 10 dagar efter operationen.
  Jag fick recept på två värkmediciner och en medicin för att höja Hb. Jag fick ett sjukintyg för en månad framåt, men jag behövde inte använda det om det kändes okej att börja studera en och en halv vecka efter operationen.

Ni som har räknat vet redan att det inte ens är nära en månad sedan jag blev opererad. Nästa del kommer att innehålla tankar och funderingar nu efter operationen.


Rebecca

Mitt fysiska jag – Del 6

Dagarna gick. Dagen före operationen var jag ett vrak. Jag hade hemsk ångest, jag var nervös och velande. Min mor blandade bort mina tankar genom att hjälpa mig städa mitt rum och packa ner saker inför den kommande flytten.
  Den 18.8.2016 kl. 10:30 skulle jag befinna mig på Dagkirurgin i Vasa. Där anmälde jag mig och strax därpå tog en sjukskötare emot mig i ett kontor. Där bytte jag om inför operationen, fick nödvändig information och fördes sen vidare till väntrummet i väntan på kirurgen. Jag blev hämtad när kirurgen kommit till kontoret för att träffa mig. Det visade sig att kirurgen som skulle operera mig var kirurgpedagog, vilket innebar att han hade med sig en lärling. Ni som har sett Grey's Anatomy förstår vad jag menar när jag säger att det plötsligt kändes som om jag hade Dr. Sloan och Dr. Avery framför mig. Tack vare detta fick jag en väldigt grundlig förklaring av hela operationsplanen. Läraren ritade på mig och berättade precis vad han skulle göra och hur han skulle göra det.
  Efter att ha fått träffa kirurgerna blev jag alldeles lugn. Det kändes som om jag var i verkligt goda händer. Jag fick vänta ytterligare en stund innan jag till sist fick vandra iväg med en sköterska till operationssalen. Där fick jag själv hoppa upp på bordet och lägga mig tillrätta medan en hel hop av människor samlades runtomkring mig. En gjorde någonting med den ena handen, en annan försökte sätta en kanyl i den andra. Ytterligare en började placera ut elektroder på min panna och därtill kom ännu en sköterska, eftersom den andra sköterskan hade problem att hitta ett blodkärl i min hand. De förklarade vad de gjorde, men det hände så snabbt att jag hade svårt att hinna med. Sedan kom anestesiläkaren och meddelade att han skulle söva ner mig. Han sprutade in någonting i kanylen, som de till sist hade fått på plats, och jag blev alldeles varm i kroppen. Någon satte en syremask framför mitt ansikte och i nästa ögonblick var allting svart.

Fortsättning följer.


Rebecca

Mitt fysiska jag – Del 5

Så småningom damp ett tjockt kuvert från Vasa centralsjukhus ner i postlådan.

Kallelse till operation

I brevet fick jag en hel del information om tiden före, under och efter operationsdagen. Jag fick fyra olika datum att pricka in i kalendern. Först skulle jag till HVC för blodprovstagning. En vecka före operationsdagen ringde de från avdelningen för en telefonintervju, främst angående min hälsa. Dagen före operationen ringde de mig på nytt för att informera mig om när jag skulle befinna mig på sjukhuset, vad jag skulle/inte skulle göra 12 timmar före operationen samt vem som skulle utföra operationen. Det fjärde och sista datumet var operationsdagen.

Det här brevet fick jag drygt två månader före den planerade operationsdagen. Även om tankarna låg alltför ofta på operationen var det efter telefonintervjun som det verkligen slog mig vad som skulle hända. Veckan efter den blev lång och ytterst spännande...

Fortsättning följer.


Rebecca

Mitt fysiska jag – Del 4

När jag hade fått ett operationsdatum började tankarna snurra. Ibland lugnare, ibland likt en tornado.
  Jag har ett stort kontrollbehov. Jag vill veta vad som ska ske, vad jag ska göra eller gå igenom och när saker och ting äger rum. Jag googlar mycket, men när jag hade fått mitt datum kunde jag inte få nog med information. Jag läste allt jag kom över, allt från läkares rekommendationer till människor som berättade deras erfarenheter av bröstförminskning. Till er mindre känsliga läsare kan jag meddela att man kan se hela operationen på Youtube. Jag klarade inte av att se hela, men jag såg delar av videon.
  Sedan kom jag till det stadiet då jag började berätta för släkt och vänner utanför den närmaste kretsen att jag skulle genomgå en bröstförminskning. Jag förundrades över hur mycket stöd och glädje för min skull jag fick. Jag fick ytterst få skeptiska miner och det gjorde mig så klart lugn på ett helt annat sätt än tidigare.
  Det lugnet räckte dock inte hela vägen fram. Så småningom började jag inse vad en bröstförminskning verkligen innebär. Nu pratar jag om det faktum att jag ändrar på mitt utseende. Jag började tänka på att den kropp jag har är en gåva av Gud och att det skulle vara fel att ändra på den. När dessa tankar kom sökte jag mig till kunniga personer i området; en ungdomsledare, en teologistuderande och en blivande präst. Jag fick i princip samma svar av dem alla: Gud vill att jag ska må bra. Han har gett oss vårt intellekt att uppfinna mediciner och operationer för att kunna ta hand om vår kropp när vi blir sjuka. Jag skulle ju inte genomgå en bröstförminskning i skönhetssyfte, jag gjorde helt och enbart i medicinskt syfte.
  Min faster Camilla, som drabbats av bröstcancer, var ett viktigt bollplank för mig. Så här skrev hon till mig när jag velade:

Du ändrar inte på Guds skapelse för att du ska se bättre ut. Du ber om hjälp för att få smärtlindring.

Bibeln talar om att kroppen är den heliga Andens tempel och att vi ska ära Gud med våra kroppar (läs 1 Kor 6:19). Vi ska ta hand om oss själva så att vi inte förstör den kropp som vi fått av Gud som gåva. Jag tror att mediciner och operationer är ett sätt att ta hand om kroppen så att du har ork att "ära Gud".

Jag tror nog att du ska försöka tänka så att du genom att känna efter hur du mår som bäst, både fysiskt och mentalt, på bästa sätt kan ge den heliga Anden rum i HELA dig. Vi kristna borde det egentligen fullkomligen stråla om eftersom det borde få synas att Gud bor i oss. Strålar du inte månne mera om du slipper smärtorna som brösten ger dig?

Dessa rader skänkte mig ännu mer lugn. 

Dessutom visar forskning att en bröstförminskning kan minska risken för bröstcancer med så mycket som 60%.


Rebecca

Mitt fysiska jag – Del 3

Efter att ha blivit en godkänd kandidat för en bröstförminskning följde ytterligare en lång väntan. Jag hade kontakt med sjukhuset tre gånger. Första gången jag ringde för att få reda på hur kösituationen såg ut fick jag en tid till ultraljud av bysten, för att man skulle kunna försäkra sig om att där inte fanns någon cysta eller tumör som skulle kunna förhindra en operation. Andra gången jag ringde sattes jag på en "kort varsel"-lista, vilket innebar att jag kunde ta emot en tid på kort varsel ifall en operation skulle bli avbokad. Den 7.6, tredje gången jag ringde, sade sköterskan i andra änden av luren att jag inte kommer att få en tid förrän i september. Vid det här laget visste jag inte om jag hade sluppit in till universitetet eller inte, men jag berättade för sköterskan att jag kommer att flytta till Helsingfors i september och att jag skulle behöva få en operationstid före det.
  – Ja, då skulle du ju nog behöva få en tid tidigare... Vänta så ska jag se... Jo, 18.8 skulle du få komma hit.
  – Okej, va bra! Tack! sade jag en aning chockad.
  – Bra. Tack! Hej då!
  Luren lades på. Jag satt och stirrade på telefonen i handen med munnen vidöppen. Vad hade just hänt? Det slutade med att jag ringde upp på nytt.
  – Hej, det är Rebecca igen. Alltså, jag måste bara fråga för att vara säker. Blir det operation den 18.8?
  Sköterskan skrattade.
  – Ja, du har operationstid den 18.8. Du kommer att få mera info senare. Du kommer att gå till labben för blodprov och bli intervjuad innan. Vi skickar mer info per post.
  – Okej! svarade jag. Tack så mycket!

Fortsättning följer.

Rebecca

Mitt fysiska jag – Del 2

Den 6.4.2016 åkte jag till Vasa för att träffa en plastikkirurg. Det var nervöst, riktigt nervöst. Jag hade ju äntligen tagit ett beslut, men det fanns fortfarande en risk att jag inte skulle bli beviljad en operation.
  Jag gick in till en avdelning jag aldrig hade besökt tidigare, anmälde mig och satte mig i en soffa och väntade på att få höra mitt namn uppropas. Jag behövde inte vänta länge innan jag slapp in till läkaren. I rummet fanns två skrivbord som satt ihop med varandra. Ett av dem var läkarens och vid det andra satt en sjukskötare. Läkaren presenterade sig på knagglig svenska och bad mig att klä av mig. Hon tittade, kände, mätte och frågade mig på vilket sätt min byst störde min vardag. Sköterskan skrev upp alla mått och antecknade allt som läkaren konstaterade när hon undersökte mig. Undersökningen tog högst tre minuter, sedan bad hon mig att klä på mig igen och sätta mig på en stol bredvid hennes bord.
  – Vi vill operera dig, sade hon.
  Det kändes som om en stor sten föll från mina axlar. Jag hade klarat det. Jag var godkänd! Läkaren gick snabbt igenom hur operationen går till, vilka risker som finns och hur jag kunde förbereda mig. Hon kunde inte säga hur länge jag skulle behöva vänta på att få en operationsdag, eftersom kön var väldigt lång, men det visste jag redan. Sedan bad hon mig fylla i en blankett med uppgifter om mig själv.
  Hela besöket tog ca. sju minuter. Jag hade väntat, funderat och varit nervös i nästan ett halvt år för att bli godkänd efter en undersökning på sju minuter. Det kändes rätt fånigt, men egentligen spelade det inte så stor roll. Jag hade kommit ett steg längre i processen. En bröstförminskning var nu ett faktum.

Fortsättning följer.

Rebecca

Mitt fysiska jag – Del 1

Jag följde osynligt med debatterna kring skönhetsoperationerna som pågick för ett tag sedan. Jag läste folks åsikter och funderade på mina egna utan att lägga mig i, även om jag ville göra det ibland. I det skedet stod jag nämligen i en korsning på livets väg och visste varken ut eller in. Jag väntade på en undersökning och ett beslut. Jag väntade på en tid till en plastikkirurg.

  Min kropp började utvecklas väldigt tidigt. Jag minns fortfarande att jag ville börja använda bh redan i lågstadiet, för redan då var mina bröst i vägen. I början av tonåren jämförde jag min bh-storlek med min åtta år äldre faster och insåg att vi hade samma storlek. Jag såg upp till min faster och ville vara som hon och att ha samma storlek på bh:n tyckte jag var häftigt då. Men jag fortsatte att växa. Ett tag kunde jag och min mor använda samma bh, men även dem växte jag ur. 

  Någon gång i högstadiet frågade jag mamma när jag skulle få göra en bröstförminskning. Redan då hade jag blivit trött på att inte kunna göra allt jag ville göra, hitta passliga bh eller kläder i rätt storlek. När du blir 18, fick jag till svar. Man ska inte förminska brösten innan de växt färdigt. 

  Min bröst fortsatte att växa och snart började de orsaka ytterligare problem. Jag fick regelbundna ryggskott. Jag hade jämt spänd nacke och spända axlar. Jag kunde inte springa. Jag tvingades träna 3-5 gånger i veckan föra att hålla kroppen i skick, men det fanns ändå mycket jag inte kunde göra på gymemt. Jag tvingades köpa två storlekar större kläder bara för att få dem runt bysten. Jag tvingades köpa dyra bh via nätet, eftersom "vanliga butiker" inte säljer så stora storlekar som jag behövde. 

  Efter mitt femte ryggskott fick jag nog och tog beslutet att genomgå en bröstförminskning. Jag hade försökt göra allt för att må bra. Jag hade varit till massör, naprapat, läkare och fysioterapeut. Jag hade tränat och inte tränat. Jag hade vilat och hållit igång. Jag hade stretchat och inte stretchat. Jag hade använt värkmedicin, muskelavslappnande tabletter och krämer. Ingenting gav önskat resultat. 

  Jag tog kontakt med läkare på närmaste hälsovårdscentral och via henne och en fysioterapeut fick jag remiss till en kirurg för att se om jag överhuvudtaget skulle bli godkänd för en bröstförminskning. Vid det här laget hade jag – Rebecca, 19 år, 163 cm lång – en bh med måtten 85H/I. Jag tränade för att inte få ryggskott, men hade ändå dagligen smärtor i antingen rygg, axlar eller huvud.
  Det tog en dryg månad innan jag blev beviljad en remiss till en plastikkirurg och ytterligare fyra och en halv månad innan jag fick en tid till kirurgiska polikliniken i Vasa. Då hade jag turen att få en tid på kort varsel. I vanliga fall skulle jag antagligen ha väntat minst en månad till på en tid. Vid det här laget hade jag alltså väntat i nästan ett halvt år, då räknar jag från att jag tog beslutet till att få träffa en kirurg.

Fortsättning följer.

Rebecca

En sann berättelse

Jag har gått igenom en stor fysisk förändring det senaste året. Den största förändringen skedde förra veckan. Jag vill dela den biten av mitt liv med er och har därför börjat skriva ner min berättelse, som fått rubriken Mitt fysiska jag. Det är fortfarande oklart i hur många delar jag lägger upp min den, men det blir åtminstone fyra delar. Så häng med i svängarna och kika efter de kommande inläggen, Mitt fysiska jag.

Rebecca

Hello World

Rebecca

Hallihallå!

Jag ser att mina regelbundna läsare väntar på blogguppdatering. En vecka har gått sedan jag skrev om min avskedstårta. Sedan dess har det varit tyst. Men nu är jag tillbaka med fler funderingar. Klockan har dock tickat iväg och mina ögonlock faller tungt ner och skymmer tangentbordet, så en större uppdatering får ni ännu vänta lite på. Jag återkommer!

Rebecca

Avskedstårta

Ni som troget läser min blogg får läsa om allt mellan himmel och jord. Jag har inget tema, ofta filosoferar jag bara eller berättar om någonting som jag tycker är intressant. Idag tänker jag gå in på temat bakning. Jag hade nämligen mitt sista skift på jobbet idag, så då ville jag bjuda på någonting gott. Jag älskar tårtor, men hade aldrig gjort en på egen hand förrän idag. Jag är inte en erfaren bagare och ställde in mig på att tårtan inte kunde bli mer än medelmåttig, om ens det. Redan efter morgonmålet började jag på och blev färdig två timmar senare. (Då gjorde jag nog en del annat mellan varven). 
  Både klienter och kollegan som kom till kvällsskiftet åt med god aptit och även jag tyckte att den var förvånansvärt god. När vi städade undan avslöjade jag min lilla hemlighet, dvs. att jag aldrig bakat en tårta förut, och fick häpnade reaktioner. He va no 10 poäng! fick jag som kommentar.
  Tårtan gjorde jag naturligtvis glutenfri och därför jag känner att jag inte kan ta åt mig hela äran, eftersom jag hittade ett toppenbra recept på tårtbotten på glutenfria muminmammans blogg. HÄR hittar du hennes blogg och receptet.
  Jag är annars väldigt dålig på att följa recept. Jag kan snegla på det emellanåt, men ofta går jag på känsla. Och nej, det går inte alltid så bra. Det är väl därför jag annars inte är så duktig på att baka. Jag är i alla fall glad att dagens tårta blev så bra som den blev. Det var blandade känslor som uppstod när jag lämnade nyckeln till jobbet. Jag jobbade där förra sommaren, jobbade där av och an fram till denna sommar och har nu jobbat halvtid i princip hela sommaren. Jag har trivts bra med både klienter och kolleger och jag har lärt mig en hel del om allt möjligt.
  Nu siktar jag mot nya kapitel i livet.

Rebecca

Flytt-tankar

Tystnaden är alltid lika påtaglig varje gång jag förflyttar mig från mitt röda hem till mitt gula hem. I mitt röda hem bor min yngre lillebror och ju äldre han blir, desto mer livlig blir han. Ibland är tystnaden en lättnad, t.ex de dagar jag mår sämre. Ibland är tystnaden en pina.
  Snart är det dags för mig att lämna både rött och gult bakom mig för att flytta till en egen liten lya. Rött och gult kommer visserligen att finnas kvar, men jag kommer att ha ett tredje hem. I mitt tredje hem bor ingen av mina bröder. I mitt tredje hem bor varken mamma eller pappa. I mitt tredje hem bor bara jag.
  Som ni märker så börjar det bli rätt påtagligt för mig nu. Om drygt två veckor börjar skolan. Om knappt tre veckor får jag nycklarna till lägenheten. Efter det går flyttlasset. Det blir nog bra på ett eller annat sätt. Det vet jag. Det är bara en stor förändring och jag är inte den mest bekväma när det kommer till förändringar.
  Tystnaden kommer att förändras. Den kommer antagligen att blir både tyngre och lättare. Att lämna familjen kommer att vara jobbigt och att lämna den livliga minstingen som växer i racerfart kommer antagligen att vara riktigt jobbigt. Jag borde nog börja lära honom att använda skype och facetime redan nu...


Rebecca

Come on down

Rebecca

Lagadejaan!

En förkylning ligger och lurar. Jag kämpar tappert för att skrämma bort den innan den bryter ut. Ingefära-citronvatten, vitamintillskott, stickasockor, vila och regelbundna måltider. Är det någonting jag har missat?

Rebecca

Höstens pussel

Dagarna bara susar förbi. Snart kommer hösten och därmed påbörjar jag många nya kapitel i mitt liv. En del av bitarna har fallit på plats. Jag har fått mycket nyttig information angående studier och livet som studerande. Jag har fått mitt studieintyg. Jag har skrivit på ett hyreskontrakt och kan härmed meddela att jag har en studielya som väntar på mig. Jag har en soffa att sova på innan jag får min lägenhetsnyckel. Jag har träffat flera nya människor som varmt välkomnat mig till huvudstaden.
   I två veckor har allting suttit i ett. Har jag inte jobbat så har jag varit på läger. Däremellan har jag funderat på allting som jag har framför mig. Jag har väldigt låg tröskel när det kommer till stress och jag stressar omedvetet. Det märker jag nu när jag fick långledigt från jobbet och när de ovanstående bitarna fallit på plats. Rättare sagt: min mage märker att jag har stressat. Min kropp har nämligen två favoritsätt att meddela om att jag har/har haft för mycket på gång. Antingen får jag "stress-feber" eller så får jag magkatarr. Den här gången fick jag magkatarr. Igen.
  Nu gör jag allt för att hålla mig i skick, för jag har inte råd att bli sjuk. Jag äter någonting varje timme, dubblar dosen på min magmedicin samt dricker gefilus och ingefäravatten. Jag försöker ta det lugnt och inte tänka för mycket, vilket är lättare sagt än gjort.
  Jag vill passa på att tacka för alla knäppta händer, hållna tummar och varma tankar. De är guld värda.

Rebecca

Love Remains - Hillary Scott & The Scott Family

Love Remains är här! Köp ditt exemplar på iTunes eller lyssna på albumet på spotify!

Här kan du lyssna på albumets andra spår, Still:

Rebecca

Veta och inte veta på samma gång

Det här visste jag när jag innan min avfärd till lägret i Pieksämäki:

– Jag skulle dit! Det var egentligen inte ett val. Det var en känsla, som om någonting drog mig dit.
– Jag skulle träffa någon där. Högst troligt en man, men jag visste inte vem eller varför.

Känslan av att jag skulle dit kunde jag sätta fingret på, men känslan av att jag skulle träffa någon där var väldigt diffus. Det kunde vara en vän som jag senare skulle inse att jag verkligen behövde träffa just där och just då. Det kunde vara en ny bekantskap, kanske t.o.m en partner. Det kunde vara Jesus. Det kunde vara en annan förebild. Det kunde i princip vara vem som helst.
  När jag gick omkring där på lägerområdet funderade jag ganska mycket på den där känslan. Idag vet jag vem det var jag skulle träffa och varför, men det insåg jag först när jag kom hem och började skriva. Ni ska få ta del av den upplevelsen, men inte idag. Den behöver få smälta in ordentligt först.

Rebecca

Låt elden brinna

Idag går jag omkring på jobbet och nynnar på den här låten som sjöngs flera gånger på lägret i Pieksämäki i år:

Rebecca

Kom, var mitt centrum!

Igår kväll steg jag och familjen ut ur den underbart härliga Pieksämäki-bubblan. Varje sommar ordnar KU (Förbundet Kyrkans Ungdom) ett familjeläger som hålls i Pieksämäki. Antalet lägerdeltagare varierar, i år var vi kring 700 personer.
  Under de här lägerdagarna har jag lärt mig otroligt mycket, blivit inspirerad och slagits av många aha-upplevelser. Jag har skrattat och gråtit, stillat mig och aktiverat mig, funderat på egen hand och samtalat i grupp. Men framför allt har jag fått känna Guds kärlek och närvaro, både personligt och tillsammans med fantastiska medmänniskor.
  Under den närmaste tiden kommer ni att få ta del av några av mina upplevelser och erfarenheter, men för tillfället vill jag bara tacka alla som lägger ner ett så stort och omsorgsfullt arbete för att så många som 700 personer ska kunna samlas på ett läger med Jesus i centrum.

Rebecca

FM-final - check!

Ishockey är den enda sporten jag följer. Fram tills nu. Med spänning följde jag med damernas stavhopp i årets FM-final. Jag är så stolt över Sofie som landade på en nionde plats! Tänk att nå så långt som 15-åring: nionde bästa damen i Finland! Jag har pratat (läs: skrivit på whatsapp) med Sofie och hon är supernöjd. Annat kan hon ju inte vara! Hon tipsade även om att läsa Vasabladet extra noggrannt imorgon, eftersom hon fick erfarenhet av att bli intervjuad.

Stort grattis till dig, kusin Sofie!

Rebecca

Dagens citat

"I truly respect people who stay strong, even when they have every right to break down"

- Okänd

Rebecca

Rekordet tog henne till final!

Grattis kusin Sofie till finalplatsen i FM-stavhopp!

Stolt kusin,
Rebecca

Sofie hoppar rekordhögt!

Jag har en 15-årig kusin i Uleåborg för tillfället. Hon är stavhoppare och tävlar i Kalevatävlingen, dvs. finska mästerskapen. Jag följer med resultatet via nätet och gladdes precis just av nyheten att Sofie klådde sitt förra rekord med fem centimeter! 365!

Härligt Sofie! Hejar på dig!

Rebecca

Love Remains

Jag körde min bil första gången jag lyssnade på låten Love Remains av Hillary Scott & The Scott Family. Låten gick rakt in i mitt hjärta och fick mina ögon att tåras. Jag fick stanna bilen på vägkanten, jag kunde inte fortsätta min färd utan att skriva några rader.

Här är den, låten som namngett hela det kommande albumet. Love Remains.

Rebecca

Så. Trött.

Jag har nämnt min problematiska rygg tidigare. Jag har nämnt att jag måste gå till gymmet i princip varannan dag för att hålla den något så när i skick. Den senaste tiden har jag haft ont varje dag. Idag hade jag egentligen gymdag, men på grund av min trötthet så orkade jag helt enkelt inte fara idag och nu säger ryggen ifrån.

Jag vill också säga ifrån.

JAG ÄR SÅ FÖRBASKAT TRÖTT PÅ MIN ARMA RYGGVÄRK!!!

Där var det sagt. Jag vet inte om det känns bättre.

Rebecca

Beautiful messes

En till låt från det kommande gospel/country-albumet Love Remains av Hillary Scott & The Scott Family har kommit!
Mitt i prick!

Lay it down at the foot of the cross

Give it to the one who can carry it all

Even at our worst, to Him we ain't lost causes

Just beautiful messes

Rebecca