Där du alltid finns

Hela min julhelg satt i princip i ett. Jag for från ett program till ett annat och hann knappt tänka på mig själv och min ork. Missförstå mig inte, jag hade en riktigt fin jul, men nu i efterhand när jag äntligen har lite ledig tid gör tröttheten sig påmind. Förra natten sov jag bara några timmar, jag antar att jag hade svårt att slappna av. Jag hade bränt upp mina reserver och hade glömt bort hur man varvar ner. I natt sov jag däremot betydligt bättre och idag har jag bara tagit det lugnt. Laddat de tomma batterierna.

Som sagt var min jul riktigt trevlig. Jag fick träffa hela tjocka släkten, äta god mat och sjunga många julsånger. Men för första gången var det någon som fattades och det tomrummet gjorde sig påmint. Saknaden fanns hos oss alla. Det vad med andakt vi åt den gravade siken som han hade berett strax innan han lämnade oss. Det var till minne av honom som vi köpte varsin skraplott och delade ut dem i samband med julklappsutdelningen. Skraplotterna var hans grej, men vi ville upprätthålla den traditionen. Hela julafton var han tillsammans med oss i vardagsrummet, även om vi bara kunde se honom på det inramade fotot som stod på skåpet. Men han fanns med inuti oss och det var i de goda minnena han hade störst plats. Där kommer han alltid att finnas.

Rebecca

Julafton

Med den traditionella julgröten i magen börjar alla människor i huset så småningom ställa sig redo för julkyrkan. Spänningen har varit påtaglig hela dagen, speciellt hos de yngre, men även hos mig. Jag fångar så lätt upp stämningar och den ökade spänningen har inte varit ett undantag. Den har smittats av på mig, även om jag inte riktigt vet vad det är jag är spänd över.
    Tack och lov sänds det ett helt urval av filmer i TV nu i jultid, så det mest otåliga gänget sitter för tillfället och tittar på Ice Age. Skratten blandas med stöket från köket. Den mest lugna av oss alla ligger på sängen och spinner, men även han känner på sig att det är någonting speciellt på gång. Han får i alla fall sitt roliga i kväll i form av presentpapper och paketband.
    Trots att temperaturen sjunker där ute har solen tittat fram på självaste julafton. Kvällen kommer minst sagt att bli kall, men ack så vacker.
   
Med denna uppdatering lämnar jag bloggen för de kommande röda dagarna och ägnar min tid till att umgås med släkt och vänner. Än en gång önskar jag er en god och fridfull jul!

Rebecca

Det behöver inte vara perfekt!

Ingen mjukstart på jullovet för Rebecca inte. Uppvisningar, övningar, middagar, städning och fixande av de sista julklapparna är vad som stått på schemat. Till råga på allt fick jag en muskelinflammation i ryggen, vilket jag glömde bort idag när jag bar in instrument och dylikt till konsertsalen. Absolut inga klappar på ryggen och endast försiktiga kramar står det på den senast uppdaterade önskelistan.
   Idag fick jag frågan om jag är stressad inför julen. Det fick mig än en gång att fundera över all stress vi människor bär på, speciellt nu i juletid. Egentligen är det ganska fånigt att det varenda år är rusning i butikerna dagarna före jul, att folk stressar med allt och alla och att allting ska vara så "perfekt". En vacker julgran, mycket god mat, fina kläder, de bästa julklapparna och ett välstädat hem ska det vara. Varför? undrar jag.
   Det är ju Jesu födelse vi firar under julen. Var det verkligen så perfekt och optimalt den kvällen? Låt oss tänka efter. För det första fick inte Maria föda sitt barn i sin hemstad. För det andra tvingades de bo i ett stall och föda barnet där. För det tredje lades barnet i en krubba och det tror jag inte ens på Jesu tid klassades som en optimal bädd åt en nyfödd. För det fjärde tvivlar jag på att Maria och Josef bar de finaste kläder de ägde. För det fjärde tror jag inte att stallet var så välstädat. Trots allt detta gick det hur bra som helst. Maria födde Jesus, Guds son, och han växte upp och blev god man. Utan honom skulle vi inte fira jul.
    I grund och botten spelar det inte någon roll ifall vi har en vacker gran, mycket mat, fina kläder, de bästa julklapparna eller ett välstädat hem. Jag tror i alla fall inte att Jesus skulle ägna det en tanke. Han skulle se oss människor och glädjas över att det är honom vi firar, oberoende hur välplanerat eller perfekt det är.

Med detta vill jag önskar er alla en riktigt god och fridfull jul! Hur julen än ser ut kan den bli hur fin som helst. Tänk på det och dra ner stressnivån. Det behöver inte vara perfekt.

Rebecca

En plats för oss

När jag var yngre så drömde jag om att bli konståkare. Enda sedan jag var liten har jag med beundran sett upp till människor som så vackert och graciöst sveper över isen. Fortfarande blir jag lätt förtrollad när jag ser dem framföra sina isdanser.
    Som barn tog jag aldrig tag i min dröm. Visserligen var utbudet i den lilla stad jag bodde i inte så stort när det kom till konståkning. Hur som helst så nöjde jag mig med att skrinna på fritiden eller i skolan och följa med konståkningen på TV. Det blev aldrig någon konståkare av mig.
    Idag är jag privilegierad över att ha en jämngammal vän som håller på med konståkning. Hon tog tag i sin dröm och idag dansar hon på isen likt en isprinsessa. Jag är så glad för hennes skull, på isen ser hon så lycklig ut. Jag sparkade därför igång jullovet med att åka och titta på när hon och många andra unga konståkare hade juluppvisning. Jag kunde inte hålla leendet borta när min vän steg ut på isen.
    Det kanske aldrig blev en konståkare av mig, men det hindrar mig inte från att vara stolt över min vän som idag är en mycket begåvad konståkare. Hon har hittat sin plats på isen medan jag hittade min plats någon annanstans. Tillsammans får vi glädjas över varandra. Genom våra gemensamma intressen har vi hittat en plats för oss.

Rebecca

Njuta av stunden

Julrimmen börjar sitta nu. Ljusen i granen lyser och ett par paket julgransbollar är färdigt framplockade inför kvällen. Då ska granen kläs. Även julkrubban är framplockad och ljuset bakom Jesusbarnet sprider ett varmt sken över ängeln som vakar över honom. Julstämningen har verkligen lagt sig i vårt hus. Imorgon ska julen firas i skolan och efter det har även Rebecca nått det väntande jullovet. 

    Ett jullov fyllt av händelser ligger framför. Det ska bli så roligt att få fira julen i flera dagar med mina nära och kära. Trots det finns det en liten längtan till slutet på de röda dagarna då allt är över. Då slår ledigheten sig verkligen ner och då är det helt tillåtet att bara ta det lugnt och äta julchoklad. Jag tycker det är fint att det går att njuta av de båda delarna av julen. 

    Men ännu är vi inte där. Ännu har vi julen 2014 framför oss. Det ska vi också njuta av. I skolan fick jag lära mig ett nytt ord för ett par dagar sedan. Ordet har inte på något sätt blivit godkänt ännu, men det finns tydligen folk som använder det. Ordet är "carpa". I en mening blir det "att carpa dagen", alltså att fånga dagen och njuta av stunden. Jag tycker inte om ordet, så jag kommer inte att använda det. Men att njuta av stunden är precis det vi ska göra nu. Både före, under och efter julen.

Rebecca

Det är mörkt nu

Jag skrev ett blogginlägg på en av skolans datorer idag. Jag skrev en torr text om hur fort tiden rinner iväg nu i advent, om hur mycket som händer och all stress som infinner sig. Jag är ganska glad att den försvann när skolans nätverk plötsligt gav upp och jag tvingades stänga av datorn. Den var verkligen trist. Den innehöll ingenting som världen inte redan vet. 

Det är mörkt nu. Solsken är en bristvara i landet. En stor del av landets befolkning påverkas av detta. En stor del lider av årstidsbunden depression. Jag är en av dem. 

För er som inte stött på begreppet:

"Vid årstidsbunden depression under höst och vinter är ett utmärkande drag att man sover mer än vanligt. Trots detta upplever man en extrem trötthet. Dessutom ökar suget efter kolhydrater och sötsaker, och man går ofta upp i vikt. Dessa besvär finns inte vid årstidsrelaterade besvär sommartid" (http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Arstidsbunden-depression/)

Samtidigt som jag påverkas negativt av mörkret kan jag tycka att det är riktigt mysigt. Levande ljus, brasa i kakelugnen och varma filtar hör ju mörkret till och det gillar jag starkt. Speciellt nu i advent och juletid när man kan ta en kopp varm glögg och sätta sig med en god bok i soffan eller plocka fram pyssellådan. Sådant lättar upp stämningen i dessa mörkret.

Rebecca

Vad ni inte visste om mig...

... är att jag drömmer om att någon gång skriva en bok.

... är att jag besitter ett enormt kontrollbehov som ibland stör min vardag.

... är att det bara finns en enda person i denna värld som jag har vågat visa alla mina egna låtar till.

... är att jag ofta drömmer om att jag är gravid, men har bara en gång fött mina barn i drömmen. Den gången födde jag trillingar.

... är att jag en gång skrev en bokrecension på en bok jag inte ens hade läst och fick nästan fullpoäng. 

Rebecca

Itt ere vel lege fö he?

Känner någon annan till dagar som svänger hit och dit och lever sitt eget liv? Dagar då humöret går från bra till dåligt och från dåligt till bra femtioelva gånger? Jag har en sådan dag idag. Jag vaknade upp ganska neutral, men sedan satte karusellen snabbt igång. Nu har min kropp börjat reagera också. Plötsligt hettade mitt ansikte som aldrig förr medan fötter och händer blev kalla som is. Jag undrar om min årliga lucia-förkylning har tänkt infinna sig några dagar tidigare i år? Då får jag nog säga som humorgruppen KAJ: Ne, ne itt ere vel lege fö he...

Rebecca

9.12.14

Det klingar inte vackert i mina öron att höra att en del butiker i nejden lägger fram julpynt redan i slutet av september. På grund av detta har jag börjat skjuta fram allt som har med julen att göra så länge jag bara kan. Att dricka glögg före lillajul är otänkbart. Att lyssna på julsånger lika så. Men nu när vi firat andra advent har jag börjat lätta på tyglarna lite. Nu närmar sig julen trots allt med stormsteg.
   När det gäller julmusiken är jag fortfarande helt besatt av Lady Antebellums julalbum On This Winter's Night, men i år har jag även hittat en ny favorit. Jag kan inte räkna alla de gånger jag har lyssnat på acapellagruppen Pentatonix's version av Mary, Did You Know? 

Denna jul kommer jag att varva Lady Antebellum med Pentatonix om vartannat. Tur är det att vi bara firar jul en gång i året.

Rebecca

Saknar

Rebecca

Julpyssel

I torsdags gick jag in till bokhandeln och köpte årets första julpyssel. Länge gick jag omkring och tittade på allt pysselmaterial de hade att erbjuda. Vore jag rik skulle jag lägga betydligt mera pengar på pysselmaterial. En liten påse pyssel kom jag i alla fall hem med. En stor del av självständighetsdagen har därför gått i pysslandes tecken. Som tidigare nämnt älskar jag att pyssla och idag har jag skapat julkortsprototyper. Alla mina första kort ser helt förfärliga ut, därför gör jag härmed prototyper som jag sedan kan gå efter när jag gör de "riktiga" korten. Det har kliat i fingrarna hela dagen. Jag har inte fått nog av att klippa och klistra. Snart tror jag att jag är redo att avsluta min prototypverkstad och påbörja det riktiga julpysslandet.

Rebecca

Randis

När jag var nio år fick jag och min bror varsin alldeles egen katt. Vid den tiden bodde vi i lägenhet, så katterna fick därför vara innekatter. När katterna blev lite äldre lät vi dem vistas ute på balkongen när vi var hemma. Vi bodde på tredje våningen, men katterna visade inga tecken på höjdskräck. Efter några år tog vi beslutet att katterna skulle flytta till mommo och moffa. Där fick de vara ute och leva som riktiga bondkatter. Vi ville unna dem den friheten. Sedan dess har katterna bott på landet. Trots det har jag alltid sett min lilla kille som min egen. Han har bara inte bott på samma ställe som mig. 

 För en dryg vecka sedan kom Randis för att bo hos oss ett tag eftersom mommo skulle resa bort. Även om vi flyttat och bor i ett egnahemshus så släpper vi inte ut honom, eftersom vi har väldigt mycket trafik i hörnet vi bor i. 

   Under den här veckan har jag tänkt mycket på den så kallade djurterapin. Det ligger verkligen någonting i det. Jag har varit betydligt gladare av att komma hem den här veckan, för jag har vetat att jag kommer att mötas av någon som verkligen saknat mig. Det är helt sant, han vet vems han är! Det är ingen tvekan på att jag är hans favorit. När jag kommer hem blir han lugn och kärleksfull och det lugnet och den kärleken projicerar han mot mig. Han får mig att må lite bättre.

   Nu sitter jag här i soffan med datorn i famnen och honom bredvid mig. Idag ska han få återvända till landet, så vi njuter av den lilla kvalitetstid vi har tillsammans. Jag är helt medveten om att jag kan låta lite knäpp när jag talar om min katt så som jag gör. Men jag bryr mig inte. För mig är Randis viktig och det kommer han alltid att vara.

Rebecca

Du äger!

En stor del av gårdagskvällen spenderade jag med en bok. Jag kan knappt minnas senaste gången jag lyckades hålla fokus på läsning så länge som jag gjorde igår. Jag älskar att läsa, men den senaste tiden har jag helt enkelt inte klarat av det. Jag har inte kunnat fokusera. Men igår hände det och boken jag läste var Mia Törnbloms bok Du äger! Den bjöd verkligen på en inspirerande läsupplevelse och många fina tips och tankar om hur man tränar upp sin självkänsla. 

Såhär skriver Mia Törnblom i Du äger! (sidan. 74)

"När vi har tränat upp vår självkänsla kommer vi på riktigt att känna inom oss att vi har samma värde vid såväl floppar som framgångar. För ingen skulle väl komma på tanken att påstå att Zlatan Ibrahimovic ät en sämre människa bara för att han missade ett mål i en match? Okej, kanske ur form eller ofokuserad, men inte dålig som människa. Eller tänk om det stod i en tidningsrecension: "Beyoncé var verkligen en usel person när hon råkade sjunga falskt igår i Globen."

  När vi har gjort fel är det viktigt att vi försöker ställa skadan till rätta och be om ursäkt till dem som blivit drabbade, men minst lika viktigt är att vi förlåter oss själva. Den sista bilden är lätt att glömma när man skäms och bara vill radera händelsen ur sitt minne för att gå vidare"

Det är en klok kvinna som vet vad hon pratar om som skrivit den här boken. Den är verkligen läsvärd!

Rebecca

Här är jag!

Jag dämpar efterverkningarna av en kort men tung skoldag med dundrande popmusik i mina öron. Jag låter musiken föra bort mig till en värd full av dans, sång och medryckande melodier. Jag tillåter mig själv att leva fullt ut i någon annans musik för en stund. Jag flyr verkligheten och låter mig fyllas av enbart de känslor som musiken för med sig. Jag har själv ingen talan. Jag överlämnar mig till musiken. Här är jag, ta mig!

Rebecca

Borta

Det har varit ganska tyst här på bloggen den senaste tiden. Få inlägg och korta sådana. Orsaken till det är att jag har känt mig väldigt förvirrad den senaste tiden. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska vara, vad jag ska göra, vad jag borde/inte borde göra och så vidare. Jag har helt enkelt känt att jag inte riktigt vet vem jag är. Då är det ganska svårt att skriva. När jag inte vet vem jag är, är det ganska svårt att lägga fingret på vad jag tycker och tänker. Jag har alltid haft återkommande perioder i mitt liv då jag känt mig på det här sättet, så ni som redan började oroa er kan pusta ut. Det är ingenting nytt. Jag resonerar som så att det sker en hel del förändringar i mitt liv just nu. Då är det lätt att tappa greppet om sig själv. Hela jag är lite upp och ner vänd för tillfället, allt från mage till huvud. Jag försöker bara ta en dag i taget och inte fundera så mycket. Tro det eller ej, men det senare är betydligt svårare att följa.

Rebecca

Att lida

Det är alltid tungt att lida. Lida av sjukdom; Lida av ångest, lida av cancer, lida av depression, lida av obehag. Det ligger någonting ytterst obehagligt över ordet lida. Synonymerna med lida är minst lika obehagliga: pinas, plågas, våndas, ha ont, känna smärta; utstå, få genomgå, vara drabbad av.

    Även om det är tungt att själv lida upplever jag att det emellanåt kan vara ännu tyngre att lida med någon. Att se någon lida, och inte besitta makten att göra någonting åt det, kan driva en till vansinne. Vid sådana tillfällen söker jag tröst hos Gud. När jag själv upplever att jag inte kan göra någonting för personen som lider, vet jag att han ser alla oss lidande. Vi är inte ensamma, även om det känns så. 

"Var inte rädd, jag är med dig. 

Ängslas inte, jag är din Gud.

Jag ger dig styrka och hjälper dig,

stöder och räddar dig med min hand"

(Jes. 41:10)

Rebecca

 

Skräckfilm

Jag kan inte räkna alla de gånger någon har utbrustit: Va!? Tycker du om skräckfilmer?? Nej, usch då! Det är ytterst få av mina bekantskaper som frivilligt vill titta på en skräckfilm med mig. Men jag klandrar ingen. Vi kan tyckas vara ganska konstiga, vi som finner nöje i att sitta i soffan eller biostolen och gång på gång rycka till av skräck eller obehag. Men tänker man efter så kanske vi inte är så konstiga trots allt. Vi är precis som de människor som ständigt söker efter spänning och äventyr i livet. På samma sätt strävar vi skräckfilmsfantaster efter det där ruset i kroppen och spänningen som fyller en till brädden.
    Skräckfilmer fungerar som terapi för mig. Låt mig förklara innan ni dömer mig.
    När jag tittar på skräckfilm förflyttas all min fokus på handlingen, det som jag ser framför mina ögon och det som jag hör genom mina öron. Mina egna tankar och känslor byts ut mot en spänning, rädsla eller ångest som jag faktist kan sätta mitt finger på. Jag vet varför jag är rädd eller varför mitt hjärta slår lite snabbare. Mina vardagliga tankar och känslor sätts åt sidan och det kan bringa en otroligt befriande känsla. I mitt fall är det bara skräckfilmer som har denna funktion. Ingen annan genre fångar upp mitt fokus lika bra som skräckfilmer. Det är därför jag ser på dem. För mig är skräckfilmer tankebefriande. För dig kanske det är någonting annat.
   

Rebecca

Helg

Firar helgen genom att citera från en av mina favoritböcker, Duktighetsfällan, som jag för tillfället läser för andra gången.

"Att motverka stressen... Helger. Ta igen dig efter en tung vecka, kom ihåg att i alla kulturer finns det inskrivet att helgerna är för att vila sig. I ett av vår kristna kulturs viktigaste dokument - Bibeln - säger det tredje av Guds tio budord: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig... Då skall du inte utföra något arbete." De som tröttar ut sig lika mycket på helgen som på veckodagarna är säkra kandidater för ett hälsosammanbrott på grund av stress. Vi kallar dem för "pre-burnouts"'.

Duktighetsfällan (2008), Johanna Rose & Aleksander Perski


Rebecca

Balans

Det går för långt, för snabbt, för mycket.
Det går för kort, för långsamt, för lite.



Jag testar aldrig linans kapacitet. Jag testar aldrig att försiktigt pressa min tåspets mot den för att se om den överhuvudtaget håller. Varenda eviga gång tar jag ett dumdristigt språng direkt ut. Jag tänker mig aldrig för och jag ser mig inte om. Varje gång tvingas jag att stå ut med konsekvenserna av att linan går sönder eller av att jag stiger snett i all min hast och tappar balansen.
   Jag känner mig som ett litet barn som försöker lära sig gå. Barnet faller omkull otaliga gånger innan det tar sina första steg. Det första steget är inte heller mållinjen. Ännu krävs det träning, ännu väntar otaliga fall. Men att ge upp är inte ett alternativ. Barnet försöker gång på gång och så vill jag också göra. Även när det känns som om det vore enklast att bara ge upp vill jag besitta viljan att inte ge upp. Jag vill vara barnet som lär sig gå. Därför skriver jag för min egen hjärnas skull: Jag kommer att vara barnet som lär sig att gå.

Rebecca

Text, text och åter text

I kväll har jag skrivit textkompetens, bearbetat resereportage, påbörjat en kolumn, skrivit två uppsatser på tyska och studerat material till ytterligare en textkompetens. Mitt huvud är alldeles tomt. Jag har inga vettiga ord kvar. Nu tillsist vänder jag mitt fokus hit. Här i mitt eget lilla krypin får jag skriva utan regler, utan material och utan egentlig genre. Det är befriande. Det är ett perfekt slut på en kväll full av text.

Musik är text. När jag själv skriver musik funderar jag aldrig på några regler. Jag bara skriver och låter inspirationen flöda. I kväll delar jag med mig av en låt som gör mig glad och förser mig med inspiration.

Compass med Lady Antebellum

Rebecca

Ser-hör-känner

Jag sitter ensam i ett rum i skolan. Eftersom jag är en av få treor som skriver prov idag och eftersom att jag skrev mitt prov snabbt har jag ingen att umgås med ännu. Jag tar till ser-hör-känner.

Jag ser en liten julgran i plast med lysande små lampor i. Varför den står här i rummet har jag ingen aning om, men jag kan meddela att den står här året om.
Jag ser en gammal datorskärm som står intryckt i ett hörn. Jag kan inte minnas senast jag såg någon använda den.
Jag ser min underbara ryggsäck som är prydd av söta ugglor med stora ögon.

Jag hör ett fåtal elever som skrivit färdigt sina prov. De pratar, skrattar och funderar med varandra.
Jag hör ett ständigt brus, antagligen från skolans ventilationssystem.
Jag hör hur datorn jobbar medans jag sitter med den i famnen och skriver.

Jag känner en obehaglig smärta från mitt vänstra skulderblad och undrar om jag någonsin kommer att ha en rygg som inte är så besvärlig.
Jag känner hur bekväm läderfåtöljen jag sitter i är och hur varmt det blir av att sitta i den.
Jag känner hur det plötsligt börjar klia på min vänstra arm under min finstickade tröja som jag stulit av min mor. Hon får den inte tillbaka. Jag gillar den för mycket.


Rebecca

31.10.14

"En tröst i sorgen Gud oss ger. 

Den vi älskar lider ej mer. 

Din själ har fått ro efter hård strid. 

Vila nu i evig frid"

Rebecca

Underbara medmänniskor

För ett tag sedan satte jag mig i bilen och styrde mot skolan, en sträcka på ca. 50 km eftersom jag övernattat hos mormor. Halvvägs till skolan blev jag tvungen att stanna och tanka. Jag tankade bilen, satte mig bakom ratten och vred om nyckeln. Ingenting hände. Bilen var så gott som död. Jag blev därmed tvungen att gå in till caféet och berätta att min bil inte gick att starta. Damen bakom kassan sade med bekymrad ton att ingen servicepersonal var på plats. Hon tillade däremot att hon kunde fråga en av herrarna som satt i caféet om han kunde hjälpa mig. Mannen steg glatt upp och följde mig ut till bilen. Strax därpå dök även en annan man upp. Efter många om och men hade vi fått igång bilen igen.
    Jag är så tacksam över att just dessa två underbara medmänniskor fanns där när jag behövde hjälp. Deras vänliga bemötande och deras hjälpande händer betydde extra mycket för mig den där morgonen. För vad dessa två män inte visste var nämligen att de nyss hade hjälpt en 18-åring som under natten mist sin älskade morfar.
   
Efter den här händelsen kom jag att tänka på ett citat som lyder "Everyone is fighting a battle you know nothing about, so be kind". Det är så sant.

Jag tror som tidigare sagt att allting har en mening. Jag har minsann inte ändrat min åsikt.


Rebecca

I din himmel

Rebecca

Utmaningarna hopar sig

Den senaste tiden har jag funderat på hur mycket en människa klarar av. Tillsammans med en vän konstaterade jag för ett tag sedan att de dåliga nyheterna har en tendens att hopa sig. Allting kommer på en och samma gång. Det känns verkligen så nu. Därav tankarna på hur mycket man som människa faktiskt klarar av. Med tanke på hur mycket jag går och bär på för tillfället måste det vara en hel del.
Ibland känns det som om jag snart ska gå sönder.

Vad skulle hända då?


Rebecca

Logiken är som bortblåst

Mitt huvud är tomt. Jag har inga ord. Jag har tappat dem alla. Jag greppar pennan, spelar ett förspel eller öppnar min mun, men orden är som bortblåsta. Trots det genomsyras mina icke-existerande tankar av minnen, bilder och låttexter. Logiken är lika bortblåst som orden.

Genom kroppen rusar blandade känslor. En del kan jag namnge, andra är okända. Jag hemsöks av ett lugn och en oro som tillsammans förklarar krig och gör mig förlamad. Jag ser. Jag hör. Jag förstår. Men det är allt.

Jag har tappat bort förmågan att producera. Det enda jag producerar nu är ord som hamnat på efterkälken. Ord som egentligen redan finns, men som inte hunnit med förrän nu. Det är ingenting nyskapande. Det är små, arma eftersläntrare. Jag vet inte om de har någon betydelse, för dessa eftersläntrare är för mig okända. Jag vet inte vad det är jag producerar längre och jag orkar inte läsa det när det väl funnit sin väg ut.

Vad händer när alla eftersläntrare har anlänt? Vad händer då?


Rebecca

Sorgens träd

Jag har upplevt många olika slags smärtor i mitt 18-åriga liv. Jag har tampats med fysiska smärtor så som magont, illamående, inflammationer, infektioner, stukningar och andra värkar. Jag har även genomlidit många olika psykiska smärtor som rädsla, oro, ångest, ensamhet, värdelöshet och hjälplöshet kan föra med sig. Jag har även tampats med sorg, men idag har jag insett att sorgens träd har många grenar i olika former.
   Sorgen som uppstår vid en närståendes död har jag aldrig riktigt upplevt förrän nu. Den sorgen är inte enbart fysisk eller psykisk. Det är en blandning av dem båda med många obehagliga tilläggskryddor. Jag har under de senaste dagarna vandrat i en dimma med en molande värk i bröstet. Jag har inte kunnat förstå vad som hänt, jag gör det inte ännu heller.
   Vad jag däremot vet är att vi alla kommer att tvingas att tampas med den här sortens sorg i livet. Inte bara en eller två gånger. Jag vet också att jag inte vore här idag om inte människan kunde klara av att bära sorg. Min existens blir på så sätt ett bevis för mig att det går att leva med sorg. Den är tung och det måste jag också få låta den vara, men mitt och allas våra egna liv går vidare. Det kan vara tungt att acceptera det, men det är sant och det är möjligt. Det måste det vara.
    Jag vet som sagt allt detta, men det är svårt att minnas. Just nu försöker jag bara intala mig själv att det är tid för sorg. Jag behöver inte vara anständig. Jag behöver inte se glad ut. Jag behöver inte vara förnuftig. Jag måste få sörja. Och jag sörjer.

Rebecca

Sorg

Stunden är kommen. Stunden vi alla visste skulle komma, men som vi ändå inte var beredda på. Idag vet vi att det inte heller går att förbereda sig inför den där stunden, inte helt och hållet. Det är nog inte meningen heller. Det ska ta ont. Det ska vara jobbigt. Det visar vår enorma kärlek.
   Jag minns med värme de två sista orden jag sade till honom. Jag minns med värme hur han bröt sig loss från det som han höll på att glida in i och tittade mot mig en kort stund. Han hörde. Han visste. Han kände detsamma.

För alltid moffas flicka,

Becca

Ryggproblem och däckbyte

Jag undrar var felet ligger när en 18-åring går omkring med ryggproblem. Skolios, ryggskott eller överbelastning kan jag väl förstå, men det här som jag lider av nu för tredje gången i år förstår jag mig inte på. Idag trotsade jag dock min onda rygg och gick ut för att byta däcken på bilarna. Konsekvenserna får jag tampas med senare i kväll. Det som måste göras, måste göras. Bra gick det i alla fall, båda bilarna är nu redo för vintern och jag fick användning av min fysiska styrka. Kvinnor kan!

Rebecca

Förlorade sömntimmar

Efter natten med ca 2-3 timmars sömn började det ena förkylningssymptomet efter det andra att dyka upp. Jag har en stor och sjuk blåsa i munnen som skaver när jag pratar och tuggar. Halsen börjar bli sträv och ett lätt illamående har förföljt mig hela dagen. Men jag har ju höstlov. Till det brukar höstens ena förkylning höra. Kroppen slappnar av och immunförsvaret vacklar till. Det gäller bara att gilla läget. Nu har jag ju all anledning till att bädda ner mig i soffan och se en bra film eller någonting annat mysigt. Förhoppningsvis får jag ta igen de förlorade sömntimmarna nästa natt.

Rebecca

Sömn överskattat?

Jag brukar undvika att lägga upp texter jag skriver mitt i natten. Jag upplever att jag aldrig kan vara riktigt säker på hur väl mina nattliga funderingar slutligen passar sig på bloggen. I natt gör jag dock ett undantag. Här ligger jag, klarvaken mitt i natten. Jag antar att jag har slumrat till en stund någon gång eftersom jag verkligen är fullständigt klarvaken. Jag är inte ens trött längre. I bilskolan fick vi lära oss att en natts vaka kan jämföras med alkoholpåverkan. Om detta är fallet ligger jag risigt till i morgon. Därför försöker jag intala mig själv att sömn är överskattat, men jag har alltid varit en dålig lögnare. Jag tror inte ens på mig själv i det här fallet.

Rebecca

En av många trasiga själar

Att skapa musik har under en rätt lång tid varit ett sätt för mig att fly verkligheten och dyka ner i någonting som verkligen kräver all min fokus. Jag mår bra när jag skriver musik. Då om någon gång känner jag mig kreativ. Bäst går det förstås när inspirationen flödar, men även de gånger jag tvingas jobba extra hårt är givande stunder.
   Min vilja att skapa musik har varit väldigt stark den senaste tiden. Men samtidigt har jag länge befunnit mig i en sådan situation där skapandet gått väldigt trögt. Jag har inte funnit den njutning jag annars brukar finna i att skapa. Men i kväll återfann jag den och skrev "Just Another Song" och hoppas att någon fångar mig om jag faller, även om det bara är en sång skriven av en av många trasiga själar.

Rebecca

Ljuset i mörkret

Jag tycker om att ha tända ljus i rummet jag befinner mig i. Speciellt nu när hösten är kommen är det så mysigt att tända ljus och krypa upp någonstans med en bra bok eller någon annan trevlig sysselsättning. Tyvärr är jag på tok för glömsk för att kunna ha tända ljus i mitt eget rum. Jag skulle med all säkerhet glömma bort att jag tände ett ljus och sedan lämna det oövervakat, vilket skulle kunna leda till en riktig katastrof.
    När jag kom hem från skolan idag berättade min mor att hon hade köpt ett ljus till mig att ha i rummet. Det var inte vilket ljus som helst, utan ett LED-ljus med flammande låga. Det var dessutom ett av dem som faktiskt ser relativt verkliga ut. Så nu sitter jag i mitt rum med ett "brinnande" ljus i min vackra lykta och myser en helt vanlig sketen måndag. Sämre kunde man ha det.

Rebecca

Ett par förändringar senare...

Äntligen kom dagen då jag fick bege mig till frisören. En trevlig salong med en trevlig frisör mötte mig i dörren och jag fick snabbt en plats i en stol framför en enorm spegel. Vi diskuterade, funderade och gjorde ett beslut. Tyvärr blev resultatet inte alls som planerat. Mitt hår lyste rött knallrött från hårbotten. (Du hade rätt, Camilla). Först tänkte jag att det bara krävdes lite anpassnig till min nya hårfärg, men senare på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag kände mig så obekväm och onaturlig. Jag hade önskat en kopparnyans av brunt, men mitt hår lyste verkligen rött. Det såg allt annat än naturligt ut och var minsann inte den naturligt vackra färgen jag hade pekat på hos frisören.
   Med hjälp av min mor har jag idag "bättrat på" frisörens jobb. Nu har mitt hår en betydligt naturligare färg. En relativt mörkbrun nyans där den röda färgen lyser igenom precis lagom mycket. Nu kan jag känna mig nöjd och bekväm igen, för nu har jag fått den förändring jag letade efter.

Rebecca

She Is

She can't stand anything that she can't change

Although she can change

She is - Lady Antebellum

Rebecca

Besvikelse

Jag såg verkligen fram emot att få gå till frisören idag, skämma bort mig lite och bara njuta av att bli ompysslad. Igår kväll ringde dock min telefon och damen i luren bad att få flytta fram min frisörtid till slutet på veckan på grund av sjukdom. Förkylningar och feber kommer och går, det finns ingenting vi kan göra åt det, men jag blev verkligen besviken. Nu får jag vänta till fredag innan jag får min efterlängtade förändring. Jag vet, det kunde ha varit värre, men även de små besvikelserna känns. Speciellt i mitt nuläge. Flummeriet tar vid.

Rebecca

Omedvetenhet

Nu som då drömmer jag att jag är gravid. Alla gånger har jag i drömmen funderat över hur det är möjligt. Ska jag bli den andra kvinnan på jorden som varit med om en jungfrufödelse? Jag har aldrig hunnit föda mitt barn i mina drömmar, men jag har kunnat känna sparkar och har till och med varit med om att vattnet gått. Ganska intressant eftersom jag aldrig varit gravid.
    Jag har länge funderat över varför dessa drömmar är ständigt återkommande. Jag älskar barn och kan ibland komma på mig själv att längta tills den dag någon kommer att kalla mig mamma, men inte är det så att jag går omkring och tänker på det så väldigt ofta. Eller gör jag det?
    Googlar du på ordet omedvetenhet och klickar dig fram till wikipedia kan du läsa detta:

"Omedvetet eller det omedvetna kallas all verksamhet i hjärnan som medvetandet inte kan nå eller som det för tillfället inte väljer att kontrollera. ... Den andel av hjärnans verksamhet som är omedveten är överväldigande. Av informationen från sinnesorganen är vi bara medvetna om cirka en miljondel"

Tänk alltså hur mycket som sker omedvetet i vår hjärna! Vi har antagligen en hel del som vi går omkring och tänker på helt omedvetet. Graviditet verkar i så fall vara en av de mera omedvetna tankarna i min hjärna. Jag brukar nämligen, som många andra, drömma om sådant jag går och tänker på om dagarna. Varför vet jag inte, men jag tycker det är ett ganska intressant mysterium. :)

Rebecca

In need of a change

Det händer mycket i mitt liv just nu. Jag har på känn att jag har skrivit det ganska många gånger förut, men det är när det händer som jag har som mest att skriva om. Än en gång hinner jag inte riktigt med i vardagen. Jag kan snart börja kalla mig professionell eftersläntrare.
    Ett bra tag nu har jag känt ett stort behov av förändring. Jag är, som tidigare nämnt, en person som alltid haft svårt med förändringar. Ibland får jag dock ett enormt behov av att förändra någonting i mitt liv. Den här gången kommer det bli mitt hår. Jag har det typiska ljusa, lockiga hår som många i min släkt också har. Det är inte så att jag inte tycker om det, för det gör jag nog. Men just nu vill jag testa på någonting nytt. Jag har därför bestämt mig för att färga mitt hår för första gången i mitt liv. Jag tänker välja en färg som inte liknar min naturliga, så att jag och alla runt omkring mig faktiskt märker en skillnad. Jag tror jag behöver testa det nu, jag har gått med samma tanke väldigt länge redan. Så på tisdag händer det. Då kommer jag att stiga in hos frisören och förändra.

Rebecca

747

Denna fredagsafton låter jag Lady Antebellums nysläppta album 747 rädda mig från mörkret. Den amerikanska countrytrion har alltid spridit lite ljus över mina allra mörkaste stunder. Den alltid lika underbara musiken av de tre talangfulla musikerna har sedan många år tillbaka haft en speciell plats i mitt musikhjärta. Musiken är äkta och härligt skön och jag finner en Lady A-låt till varje situation i livet. Här kan du lyssna på en av de nya låtarna från 747 som släpptes i Finland idag:

För mer info om Lady Antebellum: www.ladyantebellum.com
747 och samtliga album av trion finner du på iTunes.

Rebecca

Arg idag

Ibland vill jag skrika, ropa, kasta saker, söndra saker, riva sönder papper, smälla i dörrar, riva av mig håret, slå, sparka, härja och slåss. Men det göra jag inte. Skulle jag göra det och någon skulle se på skulle de antagligen tro att jag håller på att bli galen. Vi ska behärska oss och visa upp oss som civiliserade och behärskade individer. Nej. Det ligger ett outtalat tabu över att bli arg och på ett lite våldsamt sätt visa det. Vi kan förvänta oss det av ett litet barn, men visst gör föräldern allt för att få barnet att sluta ropa mitt i affären. Vi lär oss i tidigt ålder att det är fel att bli arg och börja härja i offentliga sammanhang. Skulle en vuxen människa flippa ur i affären skulle vi med all sannolikhet tro att människan har problem. Men varför skulle man inte få vara arg och visa det? Det är ju en känsla som vi inte kan göra någonting åt! Den kommer alltid att existera, så varför skulle det inte vara okej att bli arg bara det inte skadar någon?
   Jag tror det är barnen som har rätt i den här frågan. De släpper ut sina känslor, de visar vad de tycker och känner. Jag är själv väldigt dålig på det. Om det beror på att jag lärt mig att "man inte ska göra det" vet jag ej. Men vore det inte en rätt möjlig orsak?

En arg Rebecca

Rebeccas flummerier

Du behärskar skrivandet, brukar mina lärare säga. Men du har tendens att bli väldigt flummig. Jag vet. Jag är fullt medveten om att jag har lätt för att flumma iväg, använda metaforer och ibland bara skrapa på ytan utan att direkt dyka ner i ämnet. Jag jobbar på det, men ibland tillåter jag mig själv att skriva och låta folk läsa mellan raderna. Jag tillåter mig själv att inte konkretisera. Det gör jag speciellt här på bloggen. 

    Jag tycker det är fantastiskt hur en riktigt hemsk stund plötsligt kan förvandlas till en underbar stund som man minns livet ut. Jag har varit med om några sådana. Jag upplevde en sådan stund så sent som idag. OBS! Det är nu jag inte kommer att konkretisera. Jag tänker inte berätta mer än att jag fick hjälp av en fin person i en tung stund och att den tunga stunden så småningom förvandlades till en fin stund. Den här stunden kom att betyda så mycket för mig och jag är säker på att den kommer att etsa sig fast i mitt minne. 

     På det här sättet kommer jag än en gång in på temat hur en så liten och "obetydlig" händelse eller god gärning kan betyda så mycket för en själv och samtidigt vara så självklar eller obetydlig för den andra parten. Jag kan bara inte låta bli att återkomma till detta tema. Jag tycker det är ett så otroligt fascinerande fenomen. Ändå skrapar jag det bara på ytan. Jag är ju trots allt bra på att göra så. Men jag har kommit fram till att det kanske inte gör någonting. Kanske mina flummerier får er läsare att tänka vidare. I så fall har jag nått ett av mina mål. 

Rebecca

Estonia

Jag levde inte under tiden för Estonia-tregedin för 20 år sedan. En 49 minuters dokumentär ger givetvis en inblick i det hela, men inte mycket mera. Jag kände inga offer. Jag känner inga anhöriga. Jag har inte på något sätt en verklig kontakt med händelsen. Bara en verklighetsbaserad berättelse.

    Trots detta är det tungt att se bilder och filmer från olyckan. Jag lider med de överlevande som inte bara idag, utan gång på gång, ser bilder från dagen för 20 år sedan flyga förbi i huvudet. Jag kan inte på något sett förstå hur förfärligt det måste ha varit. Jag lyssnar och skapar egna bilder i mitt huvud. Det tar ont, men inte på lång väg lika ont som det måste ta för de som faktiskt varit med. Jag kan därmed egentligen inte känna sorgen på samma sätt som de som varit med kan göra. Jag har alltid känt av den i form av vad andra känner, men det enda jag själv besitter är påminnelser om någonting tragiskt som hände före min tid. Någonting jag inte varit med om. 

    Vad jag däremot verkligen kan göra är att se smärtan i de överlevandes ögon när de berättar sin historia framför en kamera. Jag kan känna med dem och jag kan sända dem varma tankar. Jag kan bidra med att minnas berättelsen. 

    Det är alltid någonting som jag och alla andra som inte levde den 28.9.1994 kan göra. 

Rebecca

En höstkväll

Jag sitter hopsjunken i soffan. Nacken värker och ryggen tar stryk. Ändå orkar jag inte räta upp mig.

I kakelugnen brinner en eld och en svag röklukt har spridit sig i rummet sedan ett vedträ föll för nära öppningen.

Stickasockorna värmer mina frusna fötter. Jag har dragit fram de tjockare tröjorna från längst bak i klädskåpet och nu värmer en av dem mig i höstkylan.

Hela dagen har jag varit trött. Ännu är det för tidigt att söka sig till sängs. Det enda jag kommer mig för att göra är att skriva. Jag har inte ro att göra någonting annat.

Det är tyst i huset bortsätt från den sprakade elden, de enstaka bilarna som kör utanför och datorns svaga surrande.

Mina ögon svider. Jag vill sluta mina ögonlock och besöka drömmarnas land. Jag vill fly från verkligheten, gömma och glömma.

Elden i kakelugnen har övergått till en vilande glöd.

Rebecca

Ingenting

Regnet öser ner där ute. Lika så gör det inuti mig för stunden. Ingenting går som jag har planerat. Ingenting blir så bra som jag har tänkt det och ingenting flyter på smidigt. Den svåra biten är att acceptera det.

Rebecca

En hösteftermiddag

Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe på min högra sida, sådär passligt nära till hands när tankarna stannar upp i skrivandets stund.

I ugnen ligger ett bakverk och gör sig färdigt för att avnjutas senare på eftermiddagen, förhoppningsvis i någon trevlig persons sällskap. 13 minuter kvar av tiden i ugnen.

Utomhus rusar bilarna förbi. Skolelever kommer cyklande och ser sig noggrant för i korsningen. Skoldagen har slutat för de flesta, därav den livliga trafiken. Det icke upphörande regnet har hållit mig inomhus, men nu tittar solens strålar fram. Jag borde gå ut, men den handlingen lockar mig inte.

Hösten är vacker, men det är någonting som händer med mig under hösten. Jag påverkas starkt av årstiderna. Hösten hör inte till mina favoriter.

Från ugnen sprids en ljuvlig doft. Det doftar hemtrevligt. 5 minuter till, sen ska bakverket ut ur ugnen.

Nu är min kaffekopp tom.

Rebecca

Hoppet dör aldrig, säger de

Sällan är den förutsägbar. Sällan vet vi precis när den ska komma. Vi kan ana den, känna på oss att den är nära, men sällan vet vi exakt vad som kommer att resultera i dess påhopp. När den kommer slutar det allt för ofta i kaos. Jag pratar om droppen som får bägaren att rinna över.
    Allt för många erfarenheter har jag av just den där eländiga droppen.
    Allt för ofta har jag varit den där bägaren som blivit för full och tvingas släppa ut allt för mycket på en gång. Då töms min kropp på all energi och glädjen rinner ut genom mina ögon i form av stora tårar. I den stunden vill jag lämnas ensam och ha någon nära på samma gång. De mest paradoxala tankarna och känslorna uppstår i just det ögonblicket.
    Allt för ofta har jag även fått stå under den där bägaren och tvingats ta emot det tunga och hårda vattnet som öser ner som ett enormt vattenfall. Det är inte det att jag inte klarar av vattenfall, för det göra jag, men när valet att ta emot vattnet inte är mitt eget är det tungt. Ofta hinner jag inte ens undan och har sedan heller ingen kraft att stå emot trycket. Då drar vattnet mig med sig och jag hamnar att kämpa i havsstormen i hopp om att så snabbt som möjligt nå land.
     Hittills har jag alltid kunnat ropa land i sikte. Trots de viskningar jag tvingas stå ut med, dag ut och dag in, planerar jag inte att mista mitt rop. Hoppet dör aldrig, säger de som tror sig veta. Jag är tyvärr inte en av dem, men vad jag vet är att mitt rop är sprängfullt med hopp.

Rebecca

Jag är värd det

Tröttheten efter spänningarna som studentskrivningarna förde med sig slog till som en blixt från en klarblå himmel, bortsätt från att den var väntad. Både igår och idag har jag tampats med en psykiskt trötthet som hindrat mig från att orka vara på alerten. Jag har dock låtit mig vara trött och spenderar denna lediga måndag med att göra saker som jag vill göra, sådant som får mig att må bra. Jag har till exempel njutit av en liten marsipanbakelse och ett par koppar kaffe medan jag sett på en gammal favoritserie. Nu planerar jag att rigga upp min ministudio och spendera ett par timmar i musikens tecken.

Bara för att jag är värd det.

Rebecca

Viljestyrka

Höstens sista skrivning är avlagd för min del. Finskan kändes inte lika bra som engelskan, även om jag satsade betydligt mer på vårt inhemska språk. Det fina med höstskrivningarna är ju dock att det går att skriva om ämnen på våren om man vill. Vi får se var jag landar med finskan. Jag är i alla fall beredd på att göra ett nytt försök i vår om resultatet inte gör mig nöjd.
   Jag känner att känslan av lättnad så småningom kommer att infinna sig. Jag har klarat det! Jag har kommit genom höstens studentskrivningar. Än en gång förundras jag över min enorma viljestyrka. Den har en stor roll i kampen min. Utan den skulle jag inte vara där jag är idag. Jag är tacksam.

Rebecca

Som om det vore mellan liv och död

Gårdagens studentskrivning i hälsokunskap tog mycket av den energi jag egentligen inte besitter. Jag var alldeles slut hela dagen, fysiskt trött och tom i huvudet. Det enda som kom ur mig under resten av dagen var klagomål på hur trött jag var samt dåliga skämt. Däremellan satt jag och stirrade ut i tomma intet eller låg på golvet och kände mig platt. När jag steg upp i morse vinglade världen så mycket att jag nästan blev orolig. Efter att ett lätt morgonmål hade nått min magsäck lugnade vinglandet i sig, men ännu dyker det upp nu som då. Idag gäller det att ladda batterierna tillräckligt mycket för att orka med veckans andra skrivning som går av stapeln i morgon, denna gång engelska. 

   Trots den trötthet som hemsökte mig igår satte jag mig ner med min far och diskuterade studentskrivningarna efter att jag hade kommit hem. Han berättade att han aldrig hade behövt visa upp sin examen för någon. Det som var viktigt var att den var avlagd. Än en gång gled vi in på ämnet - studentskrivningarna är egentligen en ytterst liten del av våra liv, men där och då i stundens hetta förstoras de upp som om det vore mellan liv och död. 

    På grund av min sjukskrivning har jag inte haft kraften att ta studentskrivningarna på så stort allvar jag annars antagligen skulle ha gjort, men kanske det inte gör någonting? Kanske det rent ut av visar sig vara rätt så hälsosamt. Jag antar att den som lever får se. 

Rebecca

Små små (o)betydelsefulla händelser

Jag har många gånger förundrats över hur enkelt det kan vara att göra någon glad. Det krävs ju egentligen så väldigt lite, inte sant?
    Vad jag den senaste tiden förundrats över ännu mera är de gånger någon säger eller gör någonting vackert och dessa ord eller handlingar börjar betyda så mycket för en själv, medan givaren inte har någon aning om hur mycket det kom att betyda. Jag tänker tillbaka på tiden i lågstadiet när jag blev kallad välsjungande tös av en person jag beundrade. Jag tänker tillbaka på tiden i högstadiet när en lärare satte sig bredvid mig en rast och berömde mina insatser i skolan. Jag tänker tillbaka på förra hösten när en person, som kom att bli en mycket god vän till mig, avslutade ett meddelande med kram.
     Dessa små små händelser är jag helt säker på att personerna i fråga inte vet hur mycket just de ord eller handlingarna betydde för mig och hur varm jag blir när jag tänker tillbaka på det. Jag kan bara önska och hoppas att jag har bidragit till någons lycka på det sättet dessa personer har gjort till min. Det är i alla fall någonting jag strävar efter.

Rebecca

Sånger väcker känslor

Jag har fastnat för en sång. Det i sig är inte så ovanligt, men den här sången är inte riktigt en sådan som jag brukar fastna så för. Den här sången talade till mig på ett mystiskt sätt. En alldeles underbar melodi och en väl genomtänkt text i kombination med en duktig sångerska får mig att rysa.
Gammal fäbodspsalm sjungen av Carola.

Rebecca

Time-out

Världen snurrade för snabbt och för länge.
När balansen inte är den starka sidan är det lätt att tappa balansen i farten. Då gäller det att intala sig själv om att det är okej med en time-out. Det är okej att inte alltid vara på topp. Det är okej att släppa allt ett tag och bara vara. Det är inte lätt, men ack så hälsosamt. Det är i alla fall vad de brukar säga, de som vet. Så jag tar en time-out. Jag jobbar på att känna att det är okej, men det är inte så lätt att tillåta sig att känna att man inte orkar. Vi vill ju vara starka. Kanske det faktiskt kan vara så att starkhet kan ligga i modet att visa sig själv svag…
Hur som helst. Time-out.

Rebecca

5.9.2014

Dagarna blir lätt långtråkiga nu när jag har tvingats stanna hemma för att inte gå helt sönder. En förkylning som får en att svettas bara på grund av en promenad uppför trapporna är inte riktigt trevligt, speciellt inte när du kommer ner och märker att det du egentligen skulle ha uppifrån fortfarande ligger där uppe. Ett utmärkt tillfälle att läsa på studenten kunde man ju tänka sig, men den energin och den motivationen ligger redan på minussidan. Istället försöker jag studera de önskade låtarna inför den kommande keikkan. Ungefär så långt räcker energin, alltid någonting. Ett rätt så meningslöst blogginlägg lyckas jag ju också åstadkomma. En vacker låt av Krista Siegfrids får sätta pricken på i:et.

Rebecca

Take me river, carry me far...

Rebecca

Jag hänger inte med

Som abiturient har helgerna fått en helt ny mening. För det första innebär det tid till att försöka komma i kapp med det man inte hunnit med i veckan, så som skolarbeten, tid med vänner och familj etc. För det andra innebär det lite tid till att andas lugnt en stund, slänga sig på soffan och känna att det är okej att bara vila.
   Jag skrev ett blogginlägg till skolans blogg igår. Jag tänkte även dela med mig av texten här.

"Mitt abiturientår fick en ordentlig kickstart. Inte för att klaga, men det kändes nästan som om vi knappt hann ställa om oss från sommarlovsfirare till studeranden igen innan arbeten, uppgifter, prepövningar och studentinformation östes över oss. Nu går vi alla omkring med tiotals bollar i luften samtidigt och försöker hitta en balans i vardagen. Vi vill ju inte gå in i väggen redan nu innan allting egentligen har börjat.
      Jag ska vara helt ärlig. Jag hänger inte med. Jag har inte allting på klart. Jag får inte alltid gjort det som egentligen borde göras och ibland känner jag för att ge upp. Det som får mig att kämpa vidare är vetskapen om att vi alla antagligen känner så här. Jag är knappast den enda som inte hänger med eller som inte har koll på allting som händer, men jag tror det är okej. Så länge vi minns att skolan inte är hela livet och så länge vi har varandra kommer det gå bra.  
      Till alla ABI15 vill jag säga det här: I våras såg vi våra äldre kamrater få den efterlängtade mössan placerad på huvudet. Vi fick ta del av deras lättnad och glädje, men framför allt fick vi se att de hade klarat det. Det finns ingenting som säger att inte vi kommer att göra det också. Vänta bara, snart är vi där"

Rebecca

Någonting att springa till

"This world keeps spinning faster into a new disaster, so I run to you" sjunger Lady Antebellum i låten Run to you. Det händer otroligt mycket i min vardag just nu. Ibland hänger jag knappt med själv. Jag har gått och funderat på saker och ting lite mera än vanligt, vilket har lett till sömnlösa nätter och ett mer lättirriterat humör. Ursäkta för det. I sådana stunder känns det verkligen som om världen bara snurrar fortare och fortare. Då är det viktigt att ha någonting man springer till. Ett mål, en person eller någonting att se fram emot. Helt enkelt någonting som håller kvar dina fötter när världen snurrar för fort.

Rebecca

Låten säger allt

Rebecca

Just nu

Jag mjukstartade det nya läsåret redan idag med att skriva ett blogginlägg på skolans blogg, fixa några bilder till årsboken och pricka in viktiga datum i kalendern. I morgon infinner sig "verkligheten", de dagar som största delen av livet består av, dvs. vardagarna. Tidigare idag kändes det mest jobbigt, men jag har under dagens timmar hunnit vänja mig vid tanken. Jag har kommit fram till att det gäller att försöka göra det bästa av situationen, fånga dagen så att säga. Leva i nuet. Det är ändå det som verkligen räknas; det vi gör just nu.

Rebecca

"Lägerkrapula"

Huvudet är tungt och kroppen lyder bara halvt mina befallningar. En kompis till mig yttrade ordet "lägerkrapula" och det är precis det jag har. Jag har varit full på lägerlivet, kanske använt lite mer energi än jag egentligen haft och följt med allt som hänt. Nu när "stormen" lagt sig och jag varvar ner kraschar verkligheten in. Men lägerlivet har varit underbart och smällen är någonting jag tvingas ta hur jobbig den än visar sig vara. Och det är värt det. Det är absolut värt det.

Rebecca

Uppfylld önskan

Jag har spenderat åtta svettiga nätter i nedre delen av en högsäng på en underbar lägergård. En natt väcktes vi av brandalarmet kl. 02.20 och en annan av klockan ute på gården, men en del korta nätter hör rippiläger till. Strax efter hemkomsten idag slängde jag mig på soffan och somnade. Jag som vanligtvis inte sover på dagarna har denna vecka tagit hela tre tupplurar.

   Lägerliv tär minsann på krafterna, men ett underbart läger har jag haft och jag tror många andra instämmer. Våra dagar har bestått av undervisning, lovsång, skratt, kramar, härjande och allt där emellan. Vädret har varit på vår sida i år och vattnet i havet lockade de flesta. 

   Min önskan är att alla ska ha fått ut någonting av lägret. Jag fick just känslan av att min önskan har blivit uppfylld. Ett underbart bönesvar.

Rebecca

Plita ner ditt virrvarr

Det är omöjligt att somna när hjärnan går på högvarv. Tankarna flyger runt i huvudet på mig, den ena värre än den andra. Ännu har jag i alla fall inte börjat böja finskaord, för att se det hela från den ljusa sidan. Däremot har en godtyckligt utvald sång börjat spelas om och om igen i huvudet. 

"Var inte rädd, jag går bredvid dig… För du betyder allt för mig"

Jag ber för <3. Jag ber om kraft och styrka. 
Jag tänker på dig, du min vän, hoppas du har det bra. Jag saknar dig. 

Jag tänker på allt som blivit sagt, på allt som inte blivit sagt. Jag tänker på sådant man inte borde tänka på den här tiden av dygnet. 

"Jag är lik en granat, förr eller senare exploderar jag". En briljant mening, om du frågar mig…

Alla har vi dessa kvällar. Då hjärnan går på högvarv och man börjar tänka på allt mellan himmel och jord, sådant vi egentligen inte har så stor makt över. Ibland tar jag fram någonting att skriva på dessa kvällar eller nätter och skriver ner det jag tänker på. Texten ovan är en sådan text. Ibland hjälper det att plita ner virrvarret på papper och på så sätt få det konkret.


Rebecca

Övningsskedet, bilskolans guldgruva

Övningsskedet är ett skede i bilskolan som kommer efter det första skedet och före andra skedet. Redan efter första skedet får du ett giltigt körkort, men för att kunna förnya det krävs deltagande i både övningsskede och andra skede. Det så kallade övningsskedet omfattar 1h teori i lektionssal, 1h gruppkörning och 1h individuell körlektion.
   Under teorilektionen fick vi bl.a en bild på en väg med bromsstreck som ledde ner i diket. Frågan lydde: Vad har hänt här? Upprepningar kan vara viktiga, men kom igen! Jag kan helt ärligt säga att jag inte lärde mig någonting nytt över huvudtaget på övningsskedets enda teorilektion.
   Den timslånga gruppkörningen innebar att ta sig mellan punkt a-b-c på kortast och smidigast sätt, dvs. planering av färdrutter. Upprepningar kan vara viktiga, men kom igen! 
   Den individuella körlektionen innebar att jag som elev körde omkring i stan medan läraren satt bredvid och predikade. Upprepningar kan vara viktiga, men kom igen!
   Än en gång kan jag ärligt säga att jag inte lärde mig någonting nytt alls. Jag fick däremot en stark känsla av att övningsskedet är uppkommet främst för att bilskolan enkelt ska få in pengar. En del kanske behöver lite mera övning och upprepningar, men det här kändes ändå väldigt fånigt. Jag är helt säker på att varje bilförare skulle klara sig galant på ett första skede och ett andra skede. Jag menar, hallå, efter första skedet har vi ju blivit bedömda att klara oss själva i trafiken. Vi har ju kortet i handen!
   Ja. Så där satt jag, i en bil fullproppad med high-tech-funktioner som jag inte kommer se skymten av i en egen bil på minst tio år, och lärde mig ingenting jag inte redan kan. Och det ska man betala skjortan för. Nej. Någonstans har det slagit fel.

Rebecca

Semester

Jag är trött. Riktigt trött. Tack och lov har jag min sista arbetsdag på stickan. Nu tar jag en knapp veckas välförtjänt semester innan jag börjar presentera mig som hjälpledare för konfirmanderna på sommarens rippiläger. Nåja. Semester och semester. Mycket ska jag hinna få gjort innan dess, t.ex övningsskedet som enligt mig är det mest fåniga och korkat uppbygga skedet i bilskolan. Men den diskussionen tar jag en annan gång…

Trevlig helg!

Rebecca

En fascinerande värld

Tänk dig att du lägger en plastbit i cykelhjulet så att det låter varje gång hjulet snurrar. Gör det ljudet lite mindre rytmiskt, betydligt svagare och med små uppehåll så hör du på ett ungefär ljudet jag hörde igår kväll.
   Jag hade just lagt ner mig i sängen för att sova när det mystiska ljudet nådde mina öron. Jag tänkte att det antagligen kommer utifrån eftersom jag hade fönstret uppe, men insåg snart att ljudet kom från motsatt riktning. Jag steg upp och närmade mig stället jag trodde ljudet kom ifrån. Under en stol hade jag lagt en stor tygkasse. I kassen fanns bland annat två plastpåsar. Jag lyfte undan stolen och tog fram kassen. Ljudet kom definitivt inifrån kassen. Vad i hela friden kunde låta sådär inifrån en kasse jag inte använt på flera dagar? Jag insåg att det måste vara någonting levande och det gjorde inte den lilla rädsla som smugit sig på mig någon aning mindre.
    Jag slängde ut plastpåsarna på golvet, knuffade till dem och förstod att ljudet kom från en av dem. Försiktigt tog jag tag i hörnet på den ena och vände den upp och ner. Ingenting. När jag tog tag i den andra påsen märkte jag att det rörde sig någonting inuti den. Jag erkänner att jag var smått panikslagen. Jag vände den upp och ner och ut föll en malfjäril.
    Jag skrattade till när jag insåg att jag varit rädd för en malfjäril. Tankarna som uppstår på natten brukar trots allt inte alltid vara så realistiska. Jag vet inte riktigt vad jag trodde att jag skulle finna, men en malfjäril var det i alla fall inte.
    Vad som fascinerar mig är att denna malfjäril hade lyckats ta sig in i en kasse som låg under en stol och sedan därtill tagit sig in i en plastpåse som låg lätt nertryckt i kassen. Men ut slapp den inte och dess tappra försök att flyga ut från plastpåsen skapade det mystiska ljud som nått mina öron.
    Vår fascinerande värld är minsann full av både större och mindre överraskningar.

Rebecca

Att ta plats

Om det är någonting jag är riktigt dålig på här i världen så är det att ta plats. Jag är dålig på att vara stolt över mig själv eller någonting jag åstadkommit. Jag är dålig på att säga vad jag egentligen tycker och jag är dålig på att ryta till.
    Jag tycker personligen att det är väldigt svårt att veta vad som är lagom när det kommer till att verkligen ta plats, att visa sig själv och sina åsikter. Jag antar att vi alla har olika uppfattningar om vad som är för mycket, för lite eller lagom. Jag har alltid varit en sådan som har reagerat väldigt snabbt och starkt på sådana människor som tar mycket plats. Jag tror det är det som har varit en stor bidragande faktor till att jag alltid varit rädd för att ta för mycket plats, att anses vara för frispråkig eller stor på mig själv. Det har formats till ett problem som jag idag kan lida ganska mycket av. I rädsla av att stämplas som stor på mig själv har jag istället lagt alla framför mina egna behov och försökt göra mig själv så liten som möjlig. Det är verkligen en konst att hålla balansen och svårt att ta sig upp respektive ner när man en gång tagit sig för långt åt någondera hållet. Det är i alla fall min uppfattning som jag fått nu när jag insett att jag inte kan fortsätta som jag alltid har gjort.
   Jag har nu åter igen blivit uppmanad att försöka ta mera plats, visa mig själv och mina åsikter och verkligen känna att det är okej att göra det. Men det är svårt när man under lång tid alltid lagt sig själv åt sidan.

Rebecca

Om någonting eller ingenting

Ibland finns det inte så mycket att skriva om, kan man tycka. Jag brukar tycka så. Trots det står jag för principen att det alltid finns någonting att skriva om. Även de gånger man kanske inte tycker det. Skriva kan man alltid göra. På något sätt, om någonting eller ingenting.

Jag gör det nu. Så skriv, om det är det du vill.


Rebecca

Låt det komma

Regnet har slutat smattra på taket. Då och då hörs det buller utifrån. Nyss stack ett otåligt huvud in genom min dörr och frågade om jag tror det är säkert att stoppa alla sladdar tillbaka i eluttagen. Nej, sade jag. Vi väntar ännu en stund till. Inte länge efter vårt korta samtal tilltog bullret. Av någon anledning kände jag det på mig. Jag får sådana underliga känningar ibland.
   Mig gör det inget att ett par åskväder drar över staden. Jag stänger in mig i mitt rum, lyssnar och njuter för mig själv.
   Nu tilltar även regnet. En blixt lyser upp mitt relativt mörka rum. Smällen kom dock ett bra tag efter. Åskvädret verkar inte vara nära, inte ännu i alla fall.
   Låt det komma, tänker jag. Jag är inte rädd.

Rebecca

En ny fiende

Jag jobbar som sagt på gravgården i sommar. Till jobbet på gravgården hör många olika uppgifter, allt från att rensa och kratta till att måla och trimma. Här om dagen skulle jag för första gången ta mig an trimmen. Ingen konst tänkte jag. Min förman ville ändå för säkerhets skull se på när jag trimmade första gången. Jag tog tag i trimmern, startade och vips hade jag trimmat av en växt bredvid en gravsten. Ingen större skada skedd, sådant händer, men visst tog det lite på egot. Jag fortsatte att trimma, men kom inte alls överens med trimmern. Maskinen fungerade emellanåt som en jordfräs eller en riktigt dålig klippare. Vår vänskap övergick så småningom till fiendskap.
   Jag har ingenting emot maskiner. Jag jobbar gärna med gräsklippare, borrmaskiner etc. men när det kommer till dammsugare och trimmrar krävs det ett betydligt större måste innan jobbet blir gjort.

Rebecca

8.7.2014

Matt 14:23


Rebecca

Den ensamma saknaden

Att känna saknad och längtan är inte känslor jag någonsin lidit brist på. Det finns alltid någon jag saknar eller längtar efter, men jag har insett att det antagligen alltid kommer att vara så. Det är okej, det kan jag leva med.

   Att längta efter någon är en helt annan sak än att sakna någon. I alla fall i mitt huvud. Att längta efter någon är för mig en tudelad känsla. Dels är man ledsen över att tiden inte går snabbt nog, att man inte får träffa den efterlängtade just då när man som mest vill det. Men samtidigt bär längtan på en glädje, det kommer den dag då man får träffa sin efterlängtade. Ofta är längtan dessutom besvarad. Det ligger betydligt mera ljus och hopp över längtan än vad det ligger över saknad. Saknad innebär för mig att man inte vet om eller när man kommer att få träffa sin saknade och att man inte riktigt vet om man själv är saknad. Saknad är betydligt mera ensamt och dystert. 

   Ibland blir saknaden alldeles för stor. Då kan jag ingenting annat än sakna. Just nu saknar jag. Jag antar att det är en del av livet att vi alla känner saknad då och då. Jag antar också att ingen egentligen tycker om att sakna, att jag inte på något sätt är annorlunda när jag säger att min saknad blir så stor att den omsluter mig. 

   På något mystigt sätt får det mig att känna mig lite bättre till mods. 

Rebecca

Uppdatering

Min ledighet är förbi nu när jag har börjat sommararbeta. Men det gör absolut ingenting, för jag trivs hur bra som helst på jobbet och mår bättre med lite mera rutiner i vardagen. Dessutom får jag en rejäl dos av frisk luft varje dag eftersom jag till största delen jobbar utomhus och det gör under i sig självt. Med lite mera solsken skulle jag få en riktig sommarhud på köpet. Tills dess får jag nöja mig med svarta fläckar på hud och kläder. Jag har kommit fram till att jag verkligen inte besitter färdigheten att måla utan att färgen sprättar åt alla håll. Om färgen vore sådan som går bort i tvätten skulle vi inte ha några problem. Så är dock tyvärr inte fallet...

Rebecca

#LikeAGirl

Rebecca

På tal om rutiner

Igår kväll aktiverade jag min väckarklocka på telefonen. Kl. 8.45 skulle jag stiga upp för att hinna till min tid till naprapaten. Mina ryggproblem jag led av redan tidigare i våras bestämde sig för att besvära mig igen i måndags, så den här gången tog min fina mor tag i saken och beställde en tid till mig. "Och så far du dit flera gånger om hon tycker att det skulle vara bra för dig" sade hon. "Jag betalar". Tack mamma! Det gjorde min spända och låsta muskler gott.
   Efteråt gick jag till butiken, köpte ingredienser till en kaka som jag ska bjuda dagens gäster på. Efter det och ett besök till apoteket åt jag en lätt lunch, tog det lite lugnt och satte sedan igång med att baka. Nu står det en fin kaka där nere i köket och nu väntar rummet på att bli städat.
   Än en gång slog det mig hur mycket man hinner med bara man inte sover bort halva dagen. Klockan är bara ett och jag har hunnit med så mycket redan idag. Det känns bra och ännu bättre känns det när tanken på en skön och lugn kväll utan några måsten infinner sig. Jag har sagt det och säger det igen. Jag behöver rutiner för att fungera relativt normalt.

Rebecca

All I wanna say is that...

Jag är inte tillräckligt gammal för att minnas skandalerna som kretsade kring den avlidne kungen av pop, Michael Jackson. Jag var inte ens tillräckligt gammal för att minnas hur stor och populär han var innan han dog. Jag hade hört namnet många gånger. Jag visste att han var en sångare och jag hade hört ett fåtal av hans sånger, men ärligt talat hade jag fått för mig att han var en "Elvis Presley", dvs. en stor artist som för "länge sedan" lämnat denna värld. Ändå minns jag den där stunden så väl. Stunden när nyheten att han avlidit nådde mig. Efter den dagen har Michael Jackson varit så mycket mer än bara ett namn på en sångare för mig.

  Jag sitter och lyssnar igenom mina personliga favoriter av Michaels sånger. Jag har ännu inte slutat förundra mig över musiken. Ständigt beundras jag av hans mästerverk. Han var verkligen en konstnär när det kom till musik. Han kände den, kunde den, levde ut den. Det är antagligen därför jag, som inte kände till honom innan hans död, ännu idag kan sitta och lyssna på den utan att tröttna. Det är fantastiskt och sorgligt på samma gång. Fantastiskt att hans musik lever vidare, sorgligt att det krävde hans död till att få tillbaka kändisskapet och berömmelsen. 

  Idag är det fem år sedan Michael Jackson avled. Idag är det fem år sedan jag började titulera mig som ett MJ-fan. Fem år sedan jag hittade en ny inspirationskälla.

Rebecca

Rutiner

Jag behöver rutiner för att fungera relativt normalt. Det här med att vända på dygnen är ingenting som passar mig, jag tvivlar på att det egentligen passar någon över huvudtaget. Men när semestern infinner sig och nätterna blir kortare är det så lätt att stanna uppe ett par extra timmar och ta en ordentlig sovmorgon efter natten istället. Jag vet, jag är bra på det, men jag mår inte bra av det. Ändå kommer jag mig inte för att slå på alarmet när jag är ledig. Latheten tar över. Nästa vecka börjar jag dock jobba, så förhoppningsvis gör de nya rutinerna mig gott. Vi håller tummarna.

Rebecca

Den bortskämda elektronikgenerationen

Tänk vad några små, runda klot och en grusplan kan vara roande. Jag sitter i mitt rum och tittar ut genom fönstret på ett gäng entusiastiska petanquespelare. Vi bor nämligen granne med en liten grusplan, mest avsedd för just spelet petanque, och planen används flitigt på somrarna. Under flera timmar om dagen kan ett gäng äldre människor hålla sig sysselsatta genom att spela. Det mest fantastiska är att de verkligen ser ut att njuta av spelet tillsammans med varandra. Det gör mig glad att iaktta dem och deras stora intresse, samtidigt som jag fascineras över hur lite de behöver för att underhållas.

   Idag går vi omkring med avancerade smarttelefoner, ipads, mp3-spelare, bärbara spelkonsoler och hela köret. En dag utan elektronik skulle mycket möjligt kunna vara en katastrof för ett barn eller en ungdom idag. Jag tror att det också är en orsak till att jag nästan avundas våra petanquespelare. Jag slår vad om att deras petanqueklot för med sig betydligt mera glädje till dem än om de skulle få en spelkonsol satt i handen. Jag skulle också slå vad om att även vi som är födda i elektronikgenerationen skulle kunna ha minst lika roligt med någonting så primitivt som petanqueklot som vi har med en spelkonsol eller en smarttelefon framför näsan, om vi bara skulle försöka. Allt för ofta tar dock bekvämligheten över. Vi är för bortskämda. Underhållningen är för lätthittad. Vi behöver inte använda vår kreativitet, vi får underhållningen serverad på silverfat. 

   Jag är själv en sådan person som har allt för lätt för att ta fram telefonen när jag är uttråkad eller vill ha någonting att göra. Jag har också ojat mig över hur snabbt elektroniken tar över samtidigt som jag själv pillat på egen telefon. Men att se petanquespelarna utanför mitt fönster fick mig verkligen att reagera. Vad håller vi på med egentligen?

   Det är i alla fall någonting som tåls att tänka på, inte sant?

   

Rebecca

Bekämpning av råttor

Idag skärpte jag mig lite och tog tag i städningen jag alldeles för länge gått och skjutit upp. Mängden damm under sängen var lika skrämmande att se som att titta på skräckfilm, fast ännu lite mer skrämmande. Även om jag och dammsugaren redan för länge sedan förklarats fiender kämpade vi tappert tillsammans och förintade alla spår av dammråttor. Man kunde nästan skymta den länge försvunna vänskapen, men den skymten försvann lika snabbt som råttorna. Vår fiendeskap är lika stark som förut. Rummet är i alla fall något så när dammfritt, så nu är det bara att komma in på kaffe någon gång, ni som känner för det.

Rebecca

Demi Lovato

"If you ever feel alone, put on my music and I'll be there for you"

- Demi Lovato

Demi Lovato har hjälpt mig igenom mycket genom hennes musik. För mig är hon en verklig inspirationskälla och en fantastisk sångerska. Hennes sånger är ärliga och vackra. Hon förmedlar känslor på ett unikt sätt genom sin musik och är inte rädd för att dela med sig av det hon själv går igenom. När ensamheten omsluter mig vet jag att hon finns i sin musik.

Rebecca

Vad ni inte visste om mig är att jag...

…är beroende av kramar…

…behöver gråta med jämna mellanrum…

…tänker och analyserar alldeles för ofta…

…har varit intresserad av bilar och flygplan i hela mitt liv…

…har över 100 filmer/tv-serier i mitt rum…

…är otroligt svag för hallonlakritskola…

Rebecca

En konst

Strömavbrott på nästan hela Åland resulterade i en smärre försenad hemkomst, men hem kom vi i alla fall. En natt med för få sovtimmar och ett gråmulet väder där ute fick mig att bestämma att det blir en riktigt slö dag idag. Med myskläderna på tänker jag bara krypa upp i soffan och göra ingenting. För vissa av oss är en konst, men jag ska försöka känna att det är okej. Alla behöver vi ju sådana dagar.


Rebecca

Egentid och kaffestunder

Efter den hektiska helgen har början på mitt sommarlov gått i lugnets tecken. En stor del av dagarna spenderar jag ensam hemma. Då pysslar jag på med lite ett och annat. Jag försöker att göra så lite som möjligt. Idag drog jag dock motvilligt fram dammsugaren. Senare byggde jag ihop en hylla, vilket lyfte upp humöret efter städningen. Jag stormtrivs med en skruvmejsel i handen.
   De kvällar jag har orkat har jag, precis som jag hade planerat att jag skulle göra, umgåtts med fina människor som jag träffar alldeles för sällan. Energin börjar sakta men säkert komma tillbaka. Egentid och kaffestunder med vänner är en riktig dunderkur mot energilöshet.


Rebecca

En ny början

Sommarlovet började med ett näst intill minutplanerat schema, allt för att hinna med alla fester som ordnades för nyblivna studenter och sommarlovsfirare. "Soppatorsken" var ett faktum och jag har sedan dess vandrat runt som en zombie här hemma i dagarna två. Men jag intalar mig själv att det är okej, så som jag har jobbat och slitit det senaste läsåret. Lite dåligt samvete fick jag dock när jag satt inne då solen strålade där ute, så jag kokade kaffe och satte hörlurarna i öronen och gick ut en stund. Resten av dagen tänker jag bara göra sådant som jag vill göra. Det är jag värd. Det är du också. 

Rebecca

Sådant som hör sommaren till

En stor suck strax före jag begav mig hemåt från skolavslutningen symboliserade språnget jag tog när jag slängde mig över mållinjen. Nu är den nådd. Det känns, även om det fortfarande känns lite overkligt. Det är med delade känslor jag nu tar sommarlov. På det sättet sticker jag antagligen ut ur mängden.
   De vemodiga känslorna beror för det första på det enorma kontrollbehov jag besitter. En vanlig vardagsmorgon vaknar jag upp och vet i stora drag hur dagen kommer att se ut. Nu när jag är ledig kan vad som helst hända. För det andra kommer jag inte att se alla fina ansikten, som tillhör mina vänner, varje dag på ett tag. Vi kommer alla att flänga omkring på allt möjligt annat och inte ha lika mycket tid till vårt annars dagliga umgänge i skolan. Men det är sådant som hör sommaren till.
   Som tur är finns även de glädjefyllda känslorna kvar och så småningom tror jag att de kan ta över nästan helt. Nu har jag äntligen tid att varva ner, ta det lugnt och göra sådant som jag vill. Jag ska sommarjobba och tjäna egna pengar. Jag ska träffa människor jag träffar alldeles för sällan. Jag ska göra sådant som hör sommaren till. Framför allt ska jag vila upp mig och samla krafter efter det tunga skolåret.

Till alla studenter, studerande, elever och lärare som idag har fått ett välförtjänt sommarlov önskar jag en riktigt fin och skön sommar.


Rebecca

Jag är nästan där

Idag skrev jag det sista provet för mitt andra år i gymnasiet. Om inte förr så har min hjärna kopplat av nu och lär inte åstadkomma några underverk under de kommande veckorna. Mållinjen är för nära.
   Jag kan se det utmärkta avstampet, punkten där jag kan ta sats och slänga mig i mål. Jag kan se platsen där jag kommer att landa med en duns. Där kommer jag sedan att ligga med hela min utbrända kropp tryckt mot marken. Då ligger jag där och känner ingenting samtidigt som jag avkyls, programmerar och startar om.
   Så är det att leva ett obalanserat liv. Omställning är tufft och tar tid.

Jag kommer, jag kommer, jag är nästan där. Orka lite till… Det blir nog bra.


Rebecca

Kvalitetstid

Lite kvalitetstid med mamma en fredagskväll kan vara precis det man behöver, även om man själv inte vet om det före. Jag och min mor körde ut till min favoritplats och fotograferade i kväll. Den nya headern på bloggen är plåtad av henne. Det var så härligt att sitta där vid havet och känna solen smeka huden. Det är länge sedan jag njutit så mycket av att bara sitta och titta. Mammas sällskap gjorde det ännu trevligare. Det var precis det där jag behövde idag.

Rebecca

Tudelad

Jag har nu officiellt övergått till min reservenergi. Batteriet inuti mig har tagit slut och kroppen har automatiskt kopplat på reservbehållaren. Tack och lov har det finländska sommarvädret infunnit sig. Utan det vet jag inte hur jag skulle klara av morgondagen och den återstående veckan innan sommarlovet. Jag är glad att våren är förbi. För mig var våren ganska tung. Snart får jag dock slänga mig över mållinjen och påbörja ledigheten. Den känslan är tudelad. Jag känner mig ganska tudelad för tillfället. Jag antar att det får kännas så ibland. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv.


Rebecca

Bort bok, bort!

Becca borde börja bedriva bokens beskrivningar.
Becca börjar böla.
Bota bördan boken bär!
Bort bok, bort!
Buhuu… Becca bara bölar.
Byt bort boken!
Boken bär bara besvär.
Becca burar boken.
Billiga böckers blad brukar blekna.
Blekna blad, blekna!
Bokens bläck består.
Becca blänger bittert.

Becca bryter bedrövat bokens bur.
Becca börjar bedriva bokens beskrivningar.


Becca

Tänk på oss med ormfobi

Som många andra lider jag av en stark rädsla för ormar. Det är i princip omöjligt att dra mig till skogen när ormarna har vaknat upp. Jag minns knappt senast jag plockade lingon. Jo, det gör jag visst. Det var den gången jag träffade på en stor huggorm bara några meter från mina oskyddade fötter. Då var det hastigt slut på mitt lingonplockande.
   På grund av min rädsla för ormar har jag utvecklat en väldigt god syn som upptäcker slingrande rörelser bättre än många andra. Det är nästan alltid jag som får syn på ormarna först. Även bilder påverkar mig. Efter att jag sett en bild eller film på en orm, ser och känner jag ormar under minst en timme efteråt.
   Dessa tider, när rackarna vaknar upp till liv efter vintern, kommer det nu som då upp bilder på Instagram och Facebook. "Den här krabaten mötte jag på min morgonlänk", följt av en bild på en huggorm. Tack, men det ville jag inte veta. Än mindre se. Bilderna får mig att rysa, de väcker rent ut sagt obehag.
   Det finns ingen regel som säger att obehagliga bilder, som ormbilder, inte får postas på Facebook. Men snälla ni, tänk på oss med ormfobi nästa gång ni lägger upp era bilder på de sociala medierna.


Rebecca

17 maj, Rebecca

Två dagar efter Sofia och en dag före Erik är det Rebecc/kas tur att stå listad i kalendern som dagens namn. Enkelt att komma ihåg eftersom Norge firar sin nationaldag samma dag. Idag kommer dessutom två fina människor, som jag har förmånen att kalla vänner, säga ja till varandra i kyrkan. 17 maj är alltså en dag att fira, särskilt i år.

Gratulerar alla som bär namnet Rebecca!


Rebecca

En känsla svår att placera

Jag går omkring med en känsla jag inte kan placera. Jag kan inte sätta fingret på vad jag egentligen känner. Jag brukar kalla det förvirring, men det är inte riktigt ett bra namn det heller. Förvirrande är det minsann att gå omkring så här, men enbart förvirring räcker inte för att beskriva känslan. Den är lite mörkare, lite obehagligare och mycket svårare att förklara. Jag tycker inte om det eftersom jag inte vet vad jag skall göra åt det. 

Rebecca

Dagens citat

"Ditt värde minskar inte bara för att någon inte inser hur värdefull du är"

- Okänd

Rebecca

Fairytale

Fylls för tillfället av nostalgi. Jag sitter och lyssnar på låtar av Alexander Rybak, hans födelsedag till ära. (Grattis!) Det känns som evigheter sedan han placerade sig på alla topplistor efter vinsten i eurovisionen (2009) med Fairytale, låten han lyckades vinna Europas hjärtan med. Året därpå satt jag på en av hans många konserter och fick till och med träffa honom efteråt. Gissa om den då nyblivna tonåringen var i extas? Det var en dröm som blev sann. Jag minns det så väl.


Rebecca

Energikrävande skrivning

Man blir minst sagt trött och tung i huvudet av att skriva. Två långa texter skulle produceras idag. Med mycket möda och stort besvär är nu båda texterna inskickade. Jag kan luta mig tillbaka en stund i väntan på att de kommer tillbaka. Då påbörjas bearbetningen. Jag brinner för skrivning, men det betyder inte att jag kan tycka att det är otroligt energikrävande och tungt ibland. Speciellt en dag som denna när det finns en hel del annat att tänka på och tankeverksamheten redan går på det sista.


Rebecca

Ensamheten tog över

“Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd”

Det är wikipedias förklaring till ensamhet. Ytterst träffande om du frågar mig.
   För ett tag sedan överrumplades jag av en enorm ensamhetskänsla. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam som jag gjorde då. Min dag hade varit jobbig redan från morgonen och den ovälkomnade känslan av ensamhet blev droppen som fick bägaren att rinna över. Det slutade med att jag inte kunde sluta gråta. Jag körde bil när detta hände. Jag blev tvungen att vika av vägen och köra in på en villaväg där jag kunde stanna. Vägen försvann bakom tårarna. Jag är en sådan människa som lätt tänker att jag borde hålla mina jobbiga känslor för mig själv, även om jag vet att det inte är rätt. För en gångs skull kunde jag dock inte hålla dessa känslor för mig själv utan messade en fin människa som i sin tur bjöd mig hem till sig. I den stunden räddade hon mig den dagen. Jag samlade mig, torkade tårarna och körde hem till henne. Dagen bestod av betydligt mindre känslor av ensamhet efter det.

    Om inte förr så märkte jag den dagen hur viktigt det är för oss människor att ha sociala relationer. Vi är inte skapade att leva ensamma. Vi behöver varandra. Både i lätta och svåra stunder.

    Du vet vem du är, tusen tack!


Rebecca