Balans

Det går för långt, för snabbt, för mycket.
Det går för kort, för långsamt, för lite.



Jag testar aldrig linans kapacitet. Jag testar aldrig att försiktigt pressa min tåspets mot den för att se om den överhuvudtaget håller. Varenda eviga gång tar jag ett dumdristigt språng direkt ut. Jag tänker mig aldrig för och jag ser mig inte om. Varje gång tvingas jag att stå ut med konsekvenserna av att linan går sönder eller av att jag stiger snett i all min hast och tappar balansen.
   Jag känner mig som ett litet barn som försöker lära sig gå. Barnet faller omkull otaliga gånger innan det tar sina första steg. Det första steget är inte heller mållinjen. Ännu krävs det träning, ännu väntar otaliga fall. Men att ge upp är inte ett alternativ. Barnet försöker gång på gång och så vill jag också göra. Även när det känns som om det vore enklast att bara ge upp vill jag besitta viljan att inte ge upp. Jag vill vara barnet som lär sig gå. Därför skriver jag för min egen hjärnas skull: Jag kommer att vara barnet som lär sig att gå.

Rebecca