Det känns inte bra längre...

Jag tycker så mycket om att skriva, att pussla ihop ord till finurliga meningar, att låta fingrarna dansa över tangentbordet. Jag älskar att kunna beröra med texter jag skapar, att vara kreativ, att hjälpa.

Men det är någonting som inte riktigt känns bra längre. Jag tycker inte om det jag skriver, inte så mycket som jag gjorde tidigare. Det känns som om jag lämnat efter. Som om jag ligger några steg bakom den nivå jag upplever att jag borde ligga på, den nivå jag vill ligga på. Jag känner att jag inte har någonting vettigt att komma med.

Efter många långa funderingar har jag bestämt mig för att ta en bloggpaus. Jag vill inte skriva halvhjärtade texter så som jag upplever att jag har gjort ett tag nu. Jag vill komma vidare. Jag vill ta nästa steg, men för att göra det behöver jag stanna upp och fundera vad det är jag verkligen vill och vart jag vill komma. Det låter kanske dramatiskt det jag skriver nu, men det här är någonting som ligger mig närmare hjärtat än många kanske tror.

Jag återkommer inom oviss tid. Tills dess kan du ta del av de texter som publiceras på nykarlebyung.fi där jag nu för tiden agerar författare.

Allt gott!


Rebecca

En aning förvirrad

Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Jag har stora drömmar och ambitioner, men det känns som om jag står stilla. Jag vet inte hur jag ska få en början. Jag vet inte ens vad jag ska börja på. Om jag ska börja överhuvudtaget. Det är mycket som känns oklart för tillfället, men jag vet inte riktigt vad det är, så det är väldigt svårt att sätta ord på allt det här.

Är det någon som känner igen sig?


Rebecca

Untitled Hymn

I livets alla skeden, oberoende hur du mår eller vad du gör: Kom till Jesus!

Rebecca

Någonting helt random, bara för att...

Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

– Någon spännande fantasy-serie. Typ Shadowhunters.

Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

– Bondi Beach i Australien. 

Vilket är ditt favoritverktyg?

– Min skruvdragare!

Vilket är ditt bästa recept och varför?

– Flygande Jakob, för det är det enda jag är riktigt bra på att laga.

Är du beroende av något?

– Alla är beroende av någonting. Jag blir lätt beroende och har många beroenden.

Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?

– Toto, för det lyssnade vi ofta på i pappas Saratoga.

Vad gör dig riktigt förbannad?

– Lögnare.

Tycker du om att kramas?

– O, ja!

Godis eller chips?

– Jag tycker det är dags att göra en godis-chips-påse nu.

Vilken är din favoritattraktion på ett nöjesfält?

– Spökhuset, helt klart.

Rebecca 

Kryphål

Jag surfade runt och sökte en ny telefon. Jag fastnade givetvis för den guldfärgade Iphone 6s, appleanvändare som jag är. Jag jämförde lite priser, hittade lite olika ställen där de säljer telefonen i fråga och avslutade sen mitt letande.
    Sen loggar jag in på Facebook på en annan apparat och vad är det första jag ser? Jo, en reklamannons om en Iphone 6s, guldfärgad förstås. Sen loggar jag in på Instagram och scrollar genom flödet och möts av samma annons. Visst, det är Facebook som äger Instagram nu för tiden, men ändå.
    Det är inte första gången jag råkar ut för detta fenomen, men jag blir lika irriterad varenda gång. Det känns som om någon har hittat ett kryphål in till mina handlingar, min plats och mitt liv. Jag kan inte göra någonting på nätet utan att senare påminnas om vad jag har gjort.
    Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen inser varför mina föräldrar var noggranna med åldersgränser på nätet. Där och då var jag lite snopen över att den ena efter den andra skaffade sig en profil på Facebook medan jag snällt fick vänta tills jag var tretton. Då är det dessutom länge sedan jag var tretton. Tänk hur mycket Internet har utvecklats sedan dess!
    Vi tror ofta att vi kan hålla oss helt anonyma på Internet, men jag slår vad om att varje litet klick vi vardagliga internetanvändare gör kan spåras. Mycket lite är anonymt numera och jag vet inte riktigt vad jag ska ha för tankar om den saken...

Rebecca

Påskfastan 2017

I onsdags påbörjade den 40 dagar långa fastetiden. Jag brukar alltid försöka ha någonting att fasta ifrån, men i år hade jag problem att hitta någonting passligt. Jag vände mig därför till mina fina studiekamrater Miriam och Rebecca, vilket resulterade i att jag stal Miriams fasteidé (det var okej).

I år fastar jag på två olika sätt:

1. Jag köper inget godis, chips eller dylikt åt mig själv. Jag fastar inte på så att jag inte äter sötsaker, om jag blir bjuden eller om jag är på kalas så äter jag, men jag köper inget eget godis "bara för att jag är snål".

2. Jag försöker hålla koll på mitt internetsurfande. Jag ska inte använda telefon/dator efter kl 22 om jag inte har en bra orsak.

Jag är ganska nöjd med den här planen. Den känns hälsosam och nyttig och fullt möjlig även om det säkert inte blir en dans på rosor, vilket det ju inte ska vara heller. Jag fastar inte bara för att fasta. Jag fastar med Jesus i tanken.


Rebecca

Hipp hipp hurra!

Jag hade aldrig kunnat tänka mig hur fantastiskt det skulle vara att bli storasyster igen – som (nästan) tjugoåring! Av någon anledning hade jag trott att det skulle bli besvärligt. Jag vet egentligen inte varför.

Idag – ett år efter hans ankomst till världen – har jag en nyfiken, energisk och sockersöt liten bror som för tillfället kan spendera långa stunder på att sätta locket på en burk, ta av det, sätta på det, ta av det och sätta på det. En bror som hinner från det ena "nej-stället" till det andra på två röda sekunder, som delar med sig av sin mat och biter en i näsan om man kommer för nära. En bror som skrattar när han får dra storasyster i håret, som redan älskar musik och som tycker att tvättmaskinen är mer intressant än TV:n. En bror som älskar att utforska, plocka och fundera vad som passar ihop. En bror som brummar när han kör med sina bilar (bilar är för övrigt inget måste, man kan köra med fjärrkontroller och leksaksdjur också).

Han är något av det bästa som har hänt mig och jag kan knappt fatta att han funnits i mitt liv ett helt år. Han gör det så mycket ljusare och han skulle bara veta hur många gånger han har fått mitt hjärta att slå volter. En dag ska jag berätta det för honom.

Din stolta storasyster önskar dig en fin första födelsedag!

Becca

Tankar kring kärlek...

Regnet smattrar med ojämna mellanrum på fönstret bredvid mig. Ur högtalarna strömmar toner av Beethoven; Piano Sonata No.14 In G Sharp Minor. Allting jag håller på med är halvfärdigt: Det ligger fortfarande pappersrester kvar på golvet av mitt pysslande tidigare idag, jag har diskat den första omgången av disk men inte den andra, ett paket av två är inslagna, en tvättmaskin är igång och resväskan ligger öppen på sängen.

Jag behövde en paus från allting, satte mig ner i soffan och började naturligtvis tänka. Den här gången tänkte jag på känslor. Kärlek framför allt, och inte vilken kärlek som helst. Jag tänkte på förälskelser. Det är ingen hemlighet att jag aldrig haft en pojkvän, men det betyder givetvis inte att jag aldrig varit "småkär" eller förälskad.
    Många gillar den där känslan av att vara förälskad i någon, att hjärtat slår en volt eller två när man får syn på personen i fråga eller när någon nämner hens namn. Känslan av att gå på rosa moln. De gånger jag tagit mod till mig och berättat för en väninna om en ny förälskelse har hon ofta sagt något i stil med Oj, vad roligt! Men jag tycker inte alls det är roligt. Faktum är att jag tycker det är rätt jobbigt. Kanske det beror på att mina känslor aldrig har varit besvarade, eller så kanske det beror på att jag inte vet vad jag ska göra med så starka känslor som väller över mig. För mig kan en förälskelse bli ett helt projekt som jag inte kan släppa taget om.
    Är det här någonting udda, eller finns det människor som känner igen sig? Finns det någon vänlig själ som vill dela med sig av sina tankar kring ämnet? Jag diskuterar gärna.


Rebecca