Jag söker boktips. Gärna någon form av "självhjälpsböcker" eller någonting annat intressant i den stilen. Jag har problem med koncentrationen för tillfället, men saknar de där mysiga stunderna med en god bok i handen. Därför skulle jag behöva någonting som är svårt att släppa ur handen, någonting som är relativt lättläst. Resten måste jag spara tills orken och koncentrationsförmågan återvänder.
Vad tycker du att jag ska läsa?
Rebecca
7/26/2015
7/23/2015
Befrielse
Regn är ungefär som gråt.
Ibland kan det vara så otroligt skönt och befriande att få gråta. Att gråta kan ibland vara som att lätta på trycket och släppa ut det som har byggts upp inuti.
Idag när regnet öste ner gick jag ut och ställde mig på gräsmattan. Jag lyfte ansiktet mot himlen och lät regnet skölja över mig. Det var kallt och vått, men det var samtidigt skönt och befriande. Jag lät himlen gråta för mig, men tog själv emot känslan av befrielse.
Regnet kom som en räddning. Idag var det skönt att det regnade.
Rebecca
Ibland kan det vara så otroligt skönt och befriande att få gråta. Att gråta kan ibland vara som att lätta på trycket och släppa ut det som har byggts upp inuti.
Idag när regnet öste ner gick jag ut och ställde mig på gräsmattan. Jag lyfte ansiktet mot himlen och lät regnet skölja över mig. Det var kallt och vått, men det var samtidigt skönt och befriande. Jag lät himlen gråta för mig, men tog själv emot känslan av befrielse.
Regnet kom som en räddning. Idag var det skönt att det regnade.
Rebecca
7/22/2015
Vi med spärr
När det kommer till att gråta inför andra har jag en spärr som sitter väldigt hårt. En och annan glädjetår kanske kan pressa sig fram någon gång, men ledsna tårar visar jag sällan. Det är inte det att jag inte vill gråta. Ibland kan jag gå och önska att jag bara skulle kunna slänga mig i en famn och bara låta tårarna rinna, men det är sällan jag lyckas komma så långt. Jag hinner oftast gömma mig först. De allra flesta av mina tårar rinner ner för mina kinder när jag är ensam. Ni som någon gång sett mig gråta av annan orsak än glädje, begravning eller en sorglig film kan alltså känna er speciella.
Nu tänker jag avslöja en sak för er alla som läser detta. Jag kommer att skriva från mitt eget perspektiv, men jag vet att alla som har en likadan spärr som jag har skulle kunna skriva under detta:
Om jag någon gång kommit fram till dig enkom för att jag varit ledsen ska du veta att du har en speciell plats i mitt hjärta. Om jag någonsin gråtit i dina armar har du det verktyg som krävs för att lätta på min spärr. Verktyget kallas trygghet och om du är en bärare av det kan du känna dig värdefull och stolt. Jag tycker om dig.
Rebecca
Nu tänker jag avslöja en sak för er alla som läser detta. Jag kommer att skriva från mitt eget perspektiv, men jag vet att alla som har en likadan spärr som jag har skulle kunna skriva under detta:
Om jag någon gång kommit fram till dig enkom för att jag varit ledsen ska du veta att du har en speciell plats i mitt hjärta. Om jag någonsin gråtit i dina armar har du det verktyg som krävs för att lätta på min spärr. Verktyget kallas trygghet och om du är en bärare av det kan du känna dig värdefull och stolt. Jag tycker om dig.
Rebecca
7/20/2015
Dagens ris
Jag har aldrig riktigt varit en tvättäkta djurvän. Jag tycker om djur, men jag ogillar insekter och kräldjur av alla slag. Jag har däremot alltid varit en kattälskare och jag kan definitivt se mig själv som hundägare i framtiden.
Idag bevittnade jag en katt bli påkörd. Det tog ont i mig att se, men jag vet ju att det är sådant som händer. Vad som däremot tog ännu ondare var att märka att chauffören som nyss hade kört på katten inte ens tvekade, utan körde bara vidare på sin färd. När jag själv körde förbi olycksplatsen såg jag den vackra katten ligga på vägen. Jag hann inte se om den var vid liv eller ej, men med tanke på hur hårt bilen körde och hur långt katten rullade efter krocken antar jag att den inte längre var vid liv. Bredvid katten låg en stor bit som hade lossnat från bilen. Jag ville så gärna stanna, svänga om och ta hand om katten som nu låg livlös mitt på vägen bredvid den stora biten av bilen, men trafiken tillät mig inte och det fanns ingenstans jag kunde stanna just då.
Jag började tänka på bilskolan och vad vi hade lärt oss där. Regeln är att man normalt inte ska bromsa för en katt, däremot nog en hund. Vi fick också lära oss att det finns två olika djur som man inte ska stanna och titta efter om man råkar krocka med dem och dessa två är björn och vildsvin. Däremot fick vi lära oss att man ska se efter det man kört på och flytta bort djuret från vägen, så vida det då inte är ett vildsvin. Mina tankar började snurra när jag insåg att jag själv inte kunde stanna när chauffören som krockat med katten körde iväg. I tankarna såg jag mig själv svänga om, stanna intill vägen och flytta bort katten från vägen. Efter det skulle jag hämta biten från bilen och slänga bort den. Den sista handlingen skulle ha varit min och kattens egna hämnd och jag skäms inte ens för den tanken. Jag tycker att det är var och ens plikt att flytta undan ett så pass stort djur från vägen om man råkat köra över det. En katt är ju dessutom någons husdjur och det minsta man kan göra för familjen vars katt nu är död är att flytta bort den från vägen och på så sätt hindra ytterligare olyckor.
Jag hade inte möjlighet att stanna, men bara av en snabb blick på det motsatta körfältet kunde jag komma fram till att han som körde på katten skulle ha kunnat göra det. Härmed utdelar jag dagens ris åt dig som körde på en katt och inte stannade.
Rebecca
Idag bevittnade jag en katt bli påkörd. Det tog ont i mig att se, men jag vet ju att det är sådant som händer. Vad som däremot tog ännu ondare var att märka att chauffören som nyss hade kört på katten inte ens tvekade, utan körde bara vidare på sin färd. När jag själv körde förbi olycksplatsen såg jag den vackra katten ligga på vägen. Jag hann inte se om den var vid liv eller ej, men med tanke på hur hårt bilen körde och hur långt katten rullade efter krocken antar jag att den inte längre var vid liv. Bredvid katten låg en stor bit som hade lossnat från bilen. Jag ville så gärna stanna, svänga om och ta hand om katten som nu låg livlös mitt på vägen bredvid den stora biten av bilen, men trafiken tillät mig inte och det fanns ingenstans jag kunde stanna just då.
Jag började tänka på bilskolan och vad vi hade lärt oss där. Regeln är att man normalt inte ska bromsa för en katt, däremot nog en hund. Vi fick också lära oss att det finns två olika djur som man inte ska stanna och titta efter om man råkar krocka med dem och dessa två är björn och vildsvin. Däremot fick vi lära oss att man ska se efter det man kört på och flytta bort djuret från vägen, så vida det då inte är ett vildsvin. Mina tankar började snurra när jag insåg att jag själv inte kunde stanna när chauffören som krockat med katten körde iväg. I tankarna såg jag mig själv svänga om, stanna intill vägen och flytta bort katten från vägen. Efter det skulle jag hämta biten från bilen och slänga bort den. Den sista handlingen skulle ha varit min och kattens egna hämnd och jag skäms inte ens för den tanken. Jag tycker att det är var och ens plikt att flytta undan ett så pass stort djur från vägen om man råkat köra över det. En katt är ju dessutom någons husdjur och det minsta man kan göra för familjen vars katt nu är död är att flytta bort den från vägen och på så sätt hindra ytterligare olyckor.
Jag hade inte möjlighet att stanna, men bara av en snabb blick på det motsatta körfältet kunde jag komma fram till att han som körde på katten skulle ha kunnat göra det. Härmed utdelar jag dagens ris åt dig som körde på en katt och inte stannade.
Rebecca
7/18/2015
Tom
Jag har alltid stått för att det alltid finns någonting att berätta, någonting att skriva. Nu måste jag faktiskt erkänna att mitt huvud är alldeles tomt. Det finns ingenting intressant att fundera över. Men kanske det är okej? Kanske man inte alltid behöver vara på topp? Är det inte det vi brukar gå omkring och "lära" varandra? Ändå glömmer vi bort det lika snart varje gång. Eller är jag den enda?
Rebecca
Rebecca
7/12/2015
Ledande drömmar
Jag drömde konstiga drömmar i natt. Jag befann mig i en enorm skyskrapa och tittade ner på världen. Jag såg bilar i vattnet och undrade hur de hade hamnat dit. Jag var fruktansvärt höjdrädd, men stod ändå och tittade neråt. Plötsligt befann jag mig ett stort varuhus där jag träffade på lokala kändisar som jag ville ta foto tillsammans med. Jag hade en tomteluva på huvudet och svettades som aldrig förr. Sedan satt jag på en motorcykel med den ena kändiskillen. Han vände sig om och kysste mig rätt på munnen två gånger. Jag var så chockad att jag bara satt alldeles tyst. Sedan fortsatte drömmen med att jag gick i skolan. Jag befann mig mitt i ett lärarmöte med alla lärare och en del andra elever. Jag satt och undvek ögonkontakt med en mycket god vän utan egentlig orsak. Jag tror att jag inte ville störa henne, men jag märkte att hon hela tiden försökte få kontakt med mig.
Det är egentligen bara den sista händelsen jag vill prata om. Då och då drömmer jag att jag undviker en vän. Det handlar ofta om att jag träffar på hen men försöker vända bort blicken, även om jag allra helst skulle vilja springa fram och kasta armarna runt hen. När jag vaknar vet jag att det är dags att ta kontakt med den här personen. Då vet jag att det är alldeles för länge sedan jag har träffat eller pratat med hen. Idag var inget undantag. Jag skickade ett meddelande till personen i fråga och det känns redan så mycket bättre. Jag tycker det är så fascinerade hur drömmar ibland kan leda oss på ett positivt sätt. Antagligen har jag gått omkring med känslan av att jag borde ta kontakt med min vän, men på ett mer eller mindre omedvetet plan. Tack och lov så fick jag hjälp på traven av någonting så simpelt (eller kanske otroligt komplicerat, vad vet jag?) som en dröm.
Rebecca
Det är egentligen bara den sista händelsen jag vill prata om. Då och då drömmer jag att jag undviker en vän. Det handlar ofta om att jag träffar på hen men försöker vända bort blicken, även om jag allra helst skulle vilja springa fram och kasta armarna runt hen. När jag vaknar vet jag att det är dags att ta kontakt med den här personen. Då vet jag att det är alldeles för länge sedan jag har träffat eller pratat med hen. Idag var inget undantag. Jag skickade ett meddelande till personen i fråga och det känns redan så mycket bättre. Jag tycker det är så fascinerade hur drömmar ibland kan leda oss på ett positivt sätt. Antagligen har jag gått omkring med känslan av att jag borde ta kontakt med min vän, men på ett mer eller mindre omedvetet plan. Tack och lov så fick jag hjälp på traven av någonting så simpelt (eller kanske otroligt komplicerat, vad vet jag?) som en dröm.
Rebecca
7/08/2015
7/06/2015
Dåliga nätter
För några veckor sedan hade jag redan länge tänkt att jag borde städa. Jag gick upp och började plocka alla saker som låg huller om buller och hittade enorma dammråttor. Jag blev så led av fyndet och släppte sakerna jag hade i handen och gick därifrån. Jag gör det när jag är starkare, tänkte jag.
Idag blev jag tvungen att ta tag i städningen för att jag ska få sova om nätterna. Jag måste få ha upp fönstret, men det har jag inte kunnat ha, eftersom jag ledat med huvudet nedanför fönstret. Jag kom därför fram till att jag måste möblera om i rummet så att jag inte ligger med huvudet vid fönstret. Dagens projekt blev alltså storstädning och ommöblering. Nu är jag nästan färdig och huvudet håller på att sprängas av huvudvärk. Jag hoppas hoppas hoppas att jag ska få sova bättre nu. Jag har haft allt för många dåliga nätter den senaste tiden.
Idag blev jag tvungen att ta tag i städningen för att jag ska få sova om nätterna. Jag måste få ha upp fönstret, men det har jag inte kunnat ha, eftersom jag ledat med huvudet nedanför fönstret. Jag kom därför fram till att jag måste möblera om i rummet så att jag inte ligger med huvudet vid fönstret. Dagens projekt blev alltså storstädning och ommöblering. Nu är jag nästan färdig och huvudet håller på att sprängas av huvudvärk. Jag hoppas hoppas hoppas att jag ska få sova bättre nu. Jag har haft allt för många dåliga nätter den senaste tiden.
Rebecca
7/04/2015
En tung dag
Jag fick ungefär fyra timmars sömn i natt. Jag bytte säng två gånger, gick ner till köket en gång och in på wc ett x-antal gånger. Kroppen var trött, men huvudet gick på högvarv. Den korta nattsömnen fick mig att glömma hem nycklarna till jobbet, vilket resulterade i en hel springande av och an och flera hungriga magar. Under jobbdagen hände en hel del små incidenter så som misslyckade försök att koka vanligt kaffe och en makaronigryta utan salt och peppar. Trots detta har jag ändå fått höra att jag är både duktig och snäll, så någonting gott tycks jag i alla fall ha fått uträttat. Det är sådant som hjälper en att ta sig genom de tunga dagarna.
Rebecca
Rebecca
7/01/2015
Acceptans
Dagarna bara flyger iväg. Tänk att vi redan är inne juli och inte egentligen ha haft en "riktig sommar" ännu. Så fort solen tittar fram översköljs man av en ny våg av sommarbilder på de sociala medierna. Då är det bilder av glassar, blommor och bara fötter som dominerar. Däremellan händer det inte så mycket, på sin höjd är det någon som funderar när sommaren ska komma på riktigt. Den bästa bilden hittills var nog ändå den där snapchat-bilden från en strand med en text som löd något i stil med Fryser på stranden. Jag tycker den sätter både ord och bild på vår sommar hittills.
Jag stötte på en bekant när jag var ute på länk häromdagen. Hen berättade att hen hade haft så många fina planer inför sommaren och semestern, men hade tvingats tänka om på grund av vädret och hade istället tillbringat största tiden inomhus. Ändå var hen duktig på att acceptera läget. Hen hade gjort det klart för sig att hen helt enkelt måste ta dagarna som de kommer. Det kan inte alltid bli som man har tänkt sig. Jag nickade och instämde. Visst är det så.
Nu i efterhand när jag ser tillbaka på vårt samtal beundras jag över den acceptans som hen utstrålade. Visst tyckte hen det var tråkigt att sommaren inte hade blivit så somrig som väntat, men jag märkte snabbt att hen hade funnit sig i det och hade börjat acceptera läget som det är.
Vi människor är ganska duktiga på att klaga, inte sant? Jag blev positivt påverkad av samtalet med min bekanta, för jag blev påmind om hur mycket enklare livet skulle kunna vara om man bara började acceptera läget lite mera istället för att klaga. Det såg jag på hen som var så glad trots det trista vädret. Det finns trots allt inte mycket att förlora genom acceptans, så varför inte försöka?
Rebecca
Jag stötte på en bekant när jag var ute på länk häromdagen. Hen berättade att hen hade haft så många fina planer inför sommaren och semestern, men hade tvingats tänka om på grund av vädret och hade istället tillbringat största tiden inomhus. Ändå var hen duktig på att acceptera läget. Hen hade gjort det klart för sig att hen helt enkelt måste ta dagarna som de kommer. Det kan inte alltid bli som man har tänkt sig. Jag nickade och instämde. Visst är det så.
Nu i efterhand när jag ser tillbaka på vårt samtal beundras jag över den acceptans som hen utstrålade. Visst tyckte hen det var tråkigt att sommaren inte hade blivit så somrig som väntat, men jag märkte snabbt att hen hade funnit sig i det och hade börjat acceptera läget som det är.
Vi människor är ganska duktiga på att klaga, inte sant? Jag blev positivt påverkad av samtalet med min bekanta, för jag blev påmind om hur mycket enklare livet skulle kunna vara om man bara började acceptera läget lite mera istället för att klaga. Det såg jag på hen som var så glad trots det trista vädret. Det finns trots allt inte mycket att förlora genom acceptans, så varför inte försöka?
Rebecca
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)