När det kommer till att gråta inför andra har jag en spärr som sitter väldigt hårt. En och annan glädjetår kanske kan pressa sig fram någon gång, men ledsna tårar visar jag sällan. Det är inte det att jag inte vill gråta. Ibland kan jag gå och önska att jag bara skulle kunna slänga mig i en famn och bara låta tårarna rinna, men det är sällan jag lyckas komma så långt. Jag hinner oftast gömma mig först. De allra flesta av mina tårar rinner ner för mina kinder när jag är ensam. Ni som någon gång sett mig gråta av annan orsak än glädje, begravning eller en sorglig film kan alltså känna er speciella.
Nu tänker jag avslöja en sak för er alla som läser detta. Jag kommer att skriva från mitt eget perspektiv, men jag vet att alla som har en likadan spärr som jag har skulle kunna skriva under detta:
Om jag någon gång kommit fram till dig enkom för att jag varit ledsen ska du veta att du har en speciell plats i mitt hjärta. Om jag någonsin gråtit i dina armar har du det verktyg som krävs för att lätta på min spärr. Verktyget kallas trygghet och om du är en bärare av det kan du känna dig värdefull och stolt. Jag tycker om dig.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar