Onsdagen den 24.6 var dagen som jag verkligen inte hade sett fram emot: Andra skedets halkbanedag. Tre jämnåriga kompisar skulle också följa med, men eftersom vi alla skulle köra på halkbanan med egna bilar så kunde vi inte samåka. Det kändes väldigt konstigt när vi körde fyra bilar på rad till halkbanan 80 kilometer söderut. Lite ironiskt var det också när vi sedan skulle repetera ekonomisk körning under teoritimmarna.
För er som inte vet: Bilskolans andra skede, eller det sista skedet, består av följande:
- Två timmar individuell bedömningskörning
- Ett kort test på dator
- En dag vid halkbanan som ser ut på detta sätt:
- En timme i "säkerhetsbyggnaden":
- Möjlighet att ta sig ut ur en upp och ner-vänd bil
- Uppleva hur det är att krocka i 7 km/h
- Lära sig hur mycket saker och ting väger i förhållande till bromsning i olika hastigheter
- Se två fordon som krockat på olika sätt
- Testa "fylleglasögon", som förändrar den vanliga synen till synen som en människa med 1,5 promille alkohol i blodet skulle ha
- Lära sig om bilars olika däck
- En timmes körning på halkbanan
- Agerade som första person vid en trafikolycka
- Ett par timmar teori
Det är med glädje jag skriver att andra skedet blev så mycket bättre än jag hade förväntat mig. Jag hade turen att tillbringa min dag vid halkbanan med två av bilskolans bästa lärare och jag kan ärligt säga att jag lärde mig mycket mer under denna dag än vad jag någonsin lärt mig under tiden i bilskolan. Som grädden på moset är jag nu dessutom färdig i bilskolan och väntar bara på att det riktiga körkortet ska dimpa ner i postlådan. Då kan jag returnera kortet som bara är giltigt i två år och börja använda mig av ett kort som är giltigt i ca. 45 år.
Slutet gott, allting gott!
Rebecca
6/27/2015
6/25/2015
Självporträtt
Tacklar kvällen med hög musik i öronen. Redan när jag vaknade klockan sju i morse kände jag hur utmattad jag var i både kropp och själ. Nu har jag långledigt från jobbet och ska försöka ta det lugnt, återfå krafter och samla ihop de förlorade sömntimmarna. Ett självporträtt på det.
Rebecca
Rebecca
6/22/2015
Kan själv! Eller?
Idag har jag inlett min troligtvis mest intensiva sommarvecka för i år. Klockan sju ringde väckarklockan och en halv timme senare var jag påväg till sommarens första hela dag på jobbet. I morgon ska jag prova på kvällsskifte, men före det har jag ett samtal inbokat. På onsdag blir det återigen tidig väckning och sedan avfärd mot halkbanan för bilskolans andra skede. (Jag känner på mig att ni kommer att få läsa en och annan kommentar om det senare). På torsdag är jag återigen tillbaka i jobbet och har då min sista inskolningsdag. Efter det är det meningen att jag ska klara mig på egen hand på jobbet.
Som tidigare nämnt fungerar vi människor på olika sätt när det kommer till att be om hjälp och att klara sig själv. Jag är en sådan person som helst skulle vilja klara av allting på egen hand, gärna så fort som möjligt. Om det är någonting jag inte klarar av att göra på egen hand eller om det är någonting jag inte kan lära mig på kort tid så tappar jag ganska snabbt intresse för det. Jag har ett ganska dåligt tålamod med en del saker.
För ett tag sedan satt jag mitt emot min vän vid hennes köksbord. Vi hade diskuterat någonting som jag då för tillfället höll på med och jag hade sagt att jag vill klara mig själv utan hjälp. Min vän lyssnade lugnt på det jag hade att säga och böjde sig sedan fram mot mig, tittade mig i ögonen och sade: Rebecca, du kommer inte att klara det där utan hjälp. Det finns ingen som klarar det där utan hjälp. Innerst inne visste jag att hon talade sanning, men jag kontrade ändå med att det alltid finns en första person som klarar av saker och ting. Jag hänvisade till Guinness rekord-bok och sade att jag kan bli den första människan som klarar det och sedan stå listad i boken. Min vän log och sade: Inte för att vara elak, men du kommer inte att hamna i Guinness rekord-bok, Rebecca. Inte för det där i alla fall, för det går inte.
Idag efter min första inskolningsdag så känner jag att jag kommer att klara av att vara på jobbet på egen hand, vilket är en stor lättnad för mig och alla andra. Men vissa saker kan man inte klara av på egen hand och vi som gärna skulle vilja göra det tvingas gång på gång att inse detta. Jag har fortfarande inte lärt mig det, inte till fullo i alla fall, men jag jobbar på det och det är det som räknas. Tacka vettja min vän som vänligt men bestämt tillrättavisade mig där vid köksbordet. Hon hjälpte mig en bit på vägen.
Rebecca
Som tidigare nämnt fungerar vi människor på olika sätt när det kommer till att be om hjälp och att klara sig själv. Jag är en sådan person som helst skulle vilja klara av allting på egen hand, gärna så fort som möjligt. Om det är någonting jag inte klarar av att göra på egen hand eller om det är någonting jag inte kan lära mig på kort tid så tappar jag ganska snabbt intresse för det. Jag har ett ganska dåligt tålamod med en del saker.
För ett tag sedan satt jag mitt emot min vän vid hennes köksbord. Vi hade diskuterat någonting som jag då för tillfället höll på med och jag hade sagt att jag vill klara mig själv utan hjälp. Min vän lyssnade lugnt på det jag hade att säga och böjde sig sedan fram mot mig, tittade mig i ögonen och sade: Rebecca, du kommer inte att klara det där utan hjälp. Det finns ingen som klarar det där utan hjälp. Innerst inne visste jag att hon talade sanning, men jag kontrade ändå med att det alltid finns en första person som klarar av saker och ting. Jag hänvisade till Guinness rekord-bok och sade att jag kan bli den första människan som klarar det och sedan stå listad i boken. Min vän log och sade: Inte för att vara elak, men du kommer inte att hamna i Guinness rekord-bok, Rebecca. Inte för det där i alla fall, för det går inte.
Idag efter min första inskolningsdag så känner jag att jag kommer att klara av att vara på jobbet på egen hand, vilket är en stor lättnad för mig och alla andra. Men vissa saker kan man inte klara av på egen hand och vi som gärna skulle vilja göra det tvingas gång på gång att inse detta. Jag har fortfarande inte lärt mig det, inte till fullo i alla fall, men jag jobbar på det och det är det som räknas. Tacka vettja min vän som vänligt men bestämt tillrättavisade mig där vid köksbordet. Hon hjälpte mig en bit på vägen.
Rebecca
6/17/2015
Ett andetag i gången
Det finns så mycket att säga, men så lite som formas till ord.
Ett andetag.
Usch, vad jag är mätt. Usch, vad äckligt att stinka av lukten av hämtmat.
Ett andetag.
Jag mår illa.
Ett andetag.
Jag är trött i både kropp och själ.
Ett andetag.
Jag kanske skulle ta och skicka ett meddelande till en kompis.
Ett andetag.
Kanske vi kunde hitta på någonting att göra tillsammans.
Ett andetag.
Ja just det, jag väntar ju redan på ett meddelande.
Ett andetag.
Det kliar.
Ett andetag.
Usch, vad jag är trött.
Ett andetag.
Det finns så lite att säga, men så mycket att skriva om.
Rebecca
6/16/2015
Skyddsängel
Jag bär en ängel på min färd
i vackert silverband
Den skänker tröst i otrygg värld
när allting står i brand
Den skyddar mig från mörkret här
och säger mig därtill:
Du är så fin så som du är
och värd att finnas till
Rebecca
6/11/2015
De överlägset mest lästa inläggen
Mamma + dotter = sju
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2015/05/mamma-dotter-sju.html
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2015/05/mamma-dotter-sju.html
Min röst blir hörd trots tystnaden
Livet har sin gång
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2014/05/livet-har-sin-gang.html
Ett vänligt ord kan göra under
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/10/ett-vanligt-ord-kan-gora-under.html
Tacksam
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/11/tacksam.html
Stark nog att visa sig svag
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/11/stark-nog-att-visa-sig-svag.html
Ett vänligt ord kan göra under
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/10/ett-vanligt-ord-kan-gora-under.html
Tacksam
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/11/tacksam.html
Stark nog att visa sig svag
http://rebeccafunderar.blogspot.fi/2013/11/stark-nog-att-visa-sig-svag.html
Det är när man har tråkigt som man hittar på de mest kreativa idéerna, eller hur var det? I kväll har jag i alla fall kollat igenom mina blogginlägg och valt att länka några av de överlägset mest lästa i ett enda inlägg. Klicka, läs om du inte har läst eller läs det en gång till. Någonting gott borde det väl ändå finnas i dem, eftersom de är så flitigt lästa.
Rebecca
6/10/2015
Psykologen
Varje onsdag lyssnar jag på tolvslaget från Åbo domkyrka i radion. Det har blivit lite av en vana, eftersom jag för tillfället alltid befinner mig på samma ställe klockan tolv på onsdagar. Jag sitter i en korridor vid hälsocentralen, skummar genom en veckotidning och väntar på klockslaget i radion som alltid är påslagen. När klockorna har slutat ringa vet jag att det inte är länge kvar innan det bekanta ansiktet kommer att dyka upp samtidigt som dörren slås upp till rummet som jag både älskar och hatar.
Det är många som skäms när de tvingas berätta att de regelbundet besöker en psykolog. Jag kan ibland tycka att det är jobbigt att till exempel meddela frånvaro på grund av en tid till psykologen, men egentligen är det inte någonting att skämmas över. Alla behöver få prata om sina tankar, funderingar och problem ibland. Människan är ju trots allt skapad till att leva tillsammans med andra. Genom att besöka en psykolog eller kurator så tar man hand om sig själv. Då jobbar man aktivt för att psykiskt börja må bättre. Det finns ingen som mår psykiskt bra hela tiden. Nu som då drabbas vi alla av motgångar i livet som vi kan behöva bearbeta genom att prata om det, så varför ska vi skämmas över någonting så mänskligt som att prata?
Vi människor fungerar på olika sätt. En del av oss är duktiga på att visa sina egna känslor och erkänna sina problem, medan andra tycker det är fruktansvärt svårt. Hur man än fungerar så är det okej, men jag tycker inte att det ska vara skämmigt att gå till en psykolog. Därför ställer jag mig i fören och berättar om hur mina onsdagsförmiddagar ser ut för tillfället.
Rebecca
Det är många som skäms när de tvingas berätta att de regelbundet besöker en psykolog. Jag kan ibland tycka att det är jobbigt att till exempel meddela frånvaro på grund av en tid till psykologen, men egentligen är det inte någonting att skämmas över. Alla behöver få prata om sina tankar, funderingar och problem ibland. Människan är ju trots allt skapad till att leva tillsammans med andra. Genom att besöka en psykolog eller kurator så tar man hand om sig själv. Då jobbar man aktivt för att psykiskt börja må bättre. Det finns ingen som mår psykiskt bra hela tiden. Nu som då drabbas vi alla av motgångar i livet som vi kan behöva bearbeta genom att prata om det, så varför ska vi skämmas över någonting så mänskligt som att prata?
Vi människor fungerar på olika sätt. En del av oss är duktiga på att visa sina egna känslor och erkänna sina problem, medan andra tycker det är fruktansvärt svårt. Hur man än fungerar så är det okej, men jag tycker inte att det ska vara skämmigt att gå till en psykolog. Därför ställer jag mig i fören och berättar om hur mina onsdagsförmiddagar ser ut för tillfället.
Rebecca
6/08/2015
En stund i taget
Ibland går det många dagar utan att jag överhuvudtaget tänker på bloggen. Nu som då går det flera dagar utan att jag ens har datorn påslagen. Jag unnar mig att inte tänka på att ständigt vara uppkopplad, att inte ständigt vara nåbar via internet. Jag tror att vi alla mår bra av sådana dagar, speciellt nu när sommaren står för dörren.
Jag har aldrig varit en regelbunden bloggare. Redan när jag startade upp den här bloggen så hade jag som regel att inte skriva "onödiga inlägg", sådana som egentligen inte är så intressanta att läsa och sådana som jag skriver för att jag tycker att jag borde. Jag skriver när jag skriver och när jag har någonting jag vill berätta. Jag försöker lämna bort allt annat. Därför bloggar jag sporadiskt.
Lovet är i full gång och jag pustar ut efter tre intensiva år i gymnasiet. Ännu har jag inget jobb att gå till och ännu har jag ingen studieplats. Jag har ärenden och "måsten" varje vecka för att inte bara lämna och sitta, men annars är jag ledig på riktigt nu. Tröttheten har kommit i kapp och jag sover mycket och länge. Jag tränar och äter gott efter den dryga månaden av godisstrejk. Jag försöker unna mig vila och jag försöker att inte tänka så mycket. Jag tar en stund i taget.
Rebecca
Jag har aldrig varit en regelbunden bloggare. Redan när jag startade upp den här bloggen så hade jag som regel att inte skriva "onödiga inlägg", sådana som egentligen inte är så intressanta att läsa och sådana som jag skriver för att jag tycker att jag borde. Jag skriver när jag skriver och när jag har någonting jag vill berätta. Jag försöker lämna bort allt annat. Därför bloggar jag sporadiskt.
Lovet är i full gång och jag pustar ut efter tre intensiva år i gymnasiet. Ännu har jag inget jobb att gå till och ännu har jag ingen studieplats. Jag har ärenden och "måsten" varje vecka för att inte bara lämna och sitta, men annars är jag ledig på riktigt nu. Tröttheten har kommit i kapp och jag sover mycket och länge. Jag tränar och äter gott efter den dryga månaden av godisstrejk. Jag försöker unna mig vila och jag försöker att inte tänka så mycket. Jag tar en stund i taget.
Rebecca
6/01/2015
Tusen tack!
En trött men nöjd och glad student försöker ta igen sig efter helgens festligheter. Nu står rosorna i stora glasburkar runt om i huset och jag blir så glad av att titta på dem. Sakerna som kommer till hands när jag flyttar hemifrån är sorterade i lådor. Alla kort är samlade på ett ställe. Runt halsen hänger en skyddsängel och i bokhyllan finns nu ett flertal nya böcker. Jag är alldeles överväldigad och rörd av alla lyckönskningar, kramar och tankar som jag har fått. Jag hade en underbar studenthelg och jag bara fortsätter att tacka alla underbara människor som förgyllt dessa dagar på ett eller annat sätt – tusen tack!
Rebecca
Rebecca
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)