Du äger!

En stor del av gårdagskvällen spenderade jag med en bok. Jag kan knappt minnas senaste gången jag lyckades hålla fokus på läsning så länge som jag gjorde igår. Jag älskar att läsa, men den senaste tiden har jag helt enkelt inte klarat av det. Jag har inte kunnat fokusera. Men igår hände det och boken jag läste var Mia Törnbloms bok Du äger! Den bjöd verkligen på en inspirerande läsupplevelse och många fina tips och tankar om hur man tränar upp sin självkänsla. 

Såhär skriver Mia Törnblom i Du äger! (sidan. 74)

"När vi har tränat upp vår självkänsla kommer vi på riktigt att känna inom oss att vi har samma värde vid såväl floppar som framgångar. För ingen skulle väl komma på tanken att påstå att Zlatan Ibrahimovic ät en sämre människa bara för att han missade ett mål i en match? Okej, kanske ur form eller ofokuserad, men inte dålig som människa. Eller tänk om det stod i en tidningsrecension: "Beyoncé var verkligen en usel person när hon råkade sjunga falskt igår i Globen."

  När vi har gjort fel är det viktigt att vi försöker ställa skadan till rätta och be om ursäkt till dem som blivit drabbade, men minst lika viktigt är att vi förlåter oss själva. Den sista bilden är lätt att glömma när man skäms och bara vill radera händelsen ur sitt minne för att gå vidare"

Det är en klok kvinna som vet vad hon pratar om som skrivit den här boken. Den är verkligen läsvärd!

Rebecca

Här är jag!

Jag dämpar efterverkningarna av en kort men tung skoldag med dundrande popmusik i mina öron. Jag låter musiken föra bort mig till en värd full av dans, sång och medryckande melodier. Jag tillåter mig själv att leva fullt ut i någon annans musik för en stund. Jag flyr verkligheten och låter mig fyllas av enbart de känslor som musiken för med sig. Jag har själv ingen talan. Jag överlämnar mig till musiken. Här är jag, ta mig!

Rebecca

Borta

Det har varit ganska tyst här på bloggen den senaste tiden. Få inlägg och korta sådana. Orsaken till det är att jag har känt mig väldigt förvirrad den senaste tiden. Jag har inte riktigt vetat hur jag ska vara, vad jag ska göra, vad jag borde/inte borde göra och så vidare. Jag har helt enkelt känt att jag inte riktigt vet vem jag är. Då är det ganska svårt att skriva. När jag inte vet vem jag är, är det ganska svårt att lägga fingret på vad jag tycker och tänker. Jag har alltid haft återkommande perioder i mitt liv då jag känt mig på det här sättet, så ni som redan började oroa er kan pusta ut. Det är ingenting nytt. Jag resonerar som så att det sker en hel del förändringar i mitt liv just nu. Då är det lätt att tappa greppet om sig själv. Hela jag är lite upp och ner vänd för tillfället, allt från mage till huvud. Jag försöker bara ta en dag i taget och inte fundera så mycket. Tro det eller ej, men det senare är betydligt svårare att följa.

Rebecca

Att lida

Det är alltid tungt att lida. Lida av sjukdom; Lida av ångest, lida av cancer, lida av depression, lida av obehag. Det ligger någonting ytterst obehagligt över ordet lida. Synonymerna med lida är minst lika obehagliga: pinas, plågas, våndas, ha ont, känna smärta; utstå, få genomgå, vara drabbad av.

    Även om det är tungt att själv lida upplever jag att det emellanåt kan vara ännu tyngre att lida med någon. Att se någon lida, och inte besitta makten att göra någonting åt det, kan driva en till vansinne. Vid sådana tillfällen söker jag tröst hos Gud. När jag själv upplever att jag inte kan göra någonting för personen som lider, vet jag att han ser alla oss lidande. Vi är inte ensamma, även om det känns så. 

"Var inte rädd, jag är med dig. 

Ängslas inte, jag är din Gud.

Jag ger dig styrka och hjälper dig,

stöder och räddar dig med min hand"

(Jes. 41:10)

Rebecca

 

Skräckfilm

Jag kan inte räkna alla de gånger någon har utbrustit: Va!? Tycker du om skräckfilmer?? Nej, usch då! Det är ytterst få av mina bekantskaper som frivilligt vill titta på en skräckfilm med mig. Men jag klandrar ingen. Vi kan tyckas vara ganska konstiga, vi som finner nöje i att sitta i soffan eller biostolen och gång på gång rycka till av skräck eller obehag. Men tänker man efter så kanske vi inte är så konstiga trots allt. Vi är precis som de människor som ständigt söker efter spänning och äventyr i livet. På samma sätt strävar vi skräckfilmsfantaster efter det där ruset i kroppen och spänningen som fyller en till brädden.
    Skräckfilmer fungerar som terapi för mig. Låt mig förklara innan ni dömer mig.
    När jag tittar på skräckfilm förflyttas all min fokus på handlingen, det som jag ser framför mina ögon och det som jag hör genom mina öron. Mina egna tankar och känslor byts ut mot en spänning, rädsla eller ångest som jag faktist kan sätta mitt finger på. Jag vet varför jag är rädd eller varför mitt hjärta slår lite snabbare. Mina vardagliga tankar och känslor sätts åt sidan och det kan bringa en otroligt befriande känsla. I mitt fall är det bara skräckfilmer som har denna funktion. Ingen annan genre fångar upp mitt fokus lika bra som skräckfilmer. Det är därför jag ser på dem. För mig är skräckfilmer tankebefriande. För dig kanske det är någonting annat.
   

Rebecca

Helg

Firar helgen genom att citera från en av mina favoritböcker, Duktighetsfällan, som jag för tillfället läser för andra gången.

"Att motverka stressen... Helger. Ta igen dig efter en tung vecka, kom ihåg att i alla kulturer finns det inskrivet att helgerna är för att vila sig. I ett av vår kristna kulturs viktigaste dokument - Bibeln - säger det tredje av Guds tio budord: "Tänk på att hålla sabbatsdagen helig... Då skall du inte utföra något arbete." De som tröttar ut sig lika mycket på helgen som på veckodagarna är säkra kandidater för ett hälsosammanbrott på grund av stress. Vi kallar dem för "pre-burnouts"'.

Duktighetsfällan (2008), Johanna Rose & Aleksander Perski


Rebecca

Balans

Det går för långt, för snabbt, för mycket.
Det går för kort, för långsamt, för lite.



Jag testar aldrig linans kapacitet. Jag testar aldrig att försiktigt pressa min tåspets mot den för att se om den överhuvudtaget håller. Varenda eviga gång tar jag ett dumdristigt språng direkt ut. Jag tänker mig aldrig för och jag ser mig inte om. Varje gång tvingas jag att stå ut med konsekvenserna av att linan går sönder eller av att jag stiger snett i all min hast och tappar balansen.
   Jag känner mig som ett litet barn som försöker lära sig gå. Barnet faller omkull otaliga gånger innan det tar sina första steg. Det första steget är inte heller mållinjen. Ännu krävs det träning, ännu väntar otaliga fall. Men att ge upp är inte ett alternativ. Barnet försöker gång på gång och så vill jag också göra. Även när det känns som om det vore enklast att bara ge upp vill jag besitta viljan att inte ge upp. Jag vill vara barnet som lär sig gå. Därför skriver jag för min egen hjärnas skull: Jag kommer att vara barnet som lär sig att gå.

Rebecca

Text, text och åter text

I kväll har jag skrivit textkompetens, bearbetat resereportage, påbörjat en kolumn, skrivit två uppsatser på tyska och studerat material till ytterligare en textkompetens. Mitt huvud är alldeles tomt. Jag har inga vettiga ord kvar. Nu tillsist vänder jag mitt fokus hit. Här i mitt eget lilla krypin får jag skriva utan regler, utan material och utan egentlig genre. Det är befriande. Det är ett perfekt slut på en kväll full av text.

Musik är text. När jag själv skriver musik funderar jag aldrig på några regler. Jag bara skriver och låter inspirationen flöda. I kväll delar jag med mig av en låt som gör mig glad och förser mig med inspiration.

Compass med Lady Antebellum

Rebecca

Ser-hör-känner

Jag sitter ensam i ett rum i skolan. Eftersom jag är en av få treor som skriver prov idag och eftersom att jag skrev mitt prov snabbt har jag ingen att umgås med ännu. Jag tar till ser-hör-känner.

Jag ser en liten julgran i plast med lysande små lampor i. Varför den står här i rummet har jag ingen aning om, men jag kan meddela att den står här året om.
Jag ser en gammal datorskärm som står intryckt i ett hörn. Jag kan inte minnas senast jag såg någon använda den.
Jag ser min underbara ryggsäck som är prydd av söta ugglor med stora ögon.

Jag hör ett fåtal elever som skrivit färdigt sina prov. De pratar, skrattar och funderar med varandra.
Jag hör ett ständigt brus, antagligen från skolans ventilationssystem.
Jag hör hur datorn jobbar medans jag sitter med den i famnen och skriver.

Jag känner en obehaglig smärta från mitt vänstra skulderblad och undrar om jag någonsin kommer att ha en rygg som inte är så besvärlig.
Jag känner hur bekväm läderfåtöljen jag sitter i är och hur varmt det blir av att sitta i den.
Jag känner hur det plötsligt börjar klia på min vänstra arm under min finstickade tröja som jag stulit av min mor. Hon får den inte tillbaka. Jag gillar den för mycket.


Rebecca

31.10.14

"En tröst i sorgen Gud oss ger. 

Den vi älskar lider ej mer. 

Din själ har fått ro efter hård strid. 

Vila nu i evig frid"

Rebecca