Underbara medmänniskor

För ett tag sedan satte jag mig i bilen och styrde mot skolan, en sträcka på ca. 50 km eftersom jag övernattat hos mormor. Halvvägs till skolan blev jag tvungen att stanna och tanka. Jag tankade bilen, satte mig bakom ratten och vred om nyckeln. Ingenting hände. Bilen var så gott som död. Jag blev därmed tvungen att gå in till caféet och berätta att min bil inte gick att starta. Damen bakom kassan sade med bekymrad ton att ingen servicepersonal var på plats. Hon tillade däremot att hon kunde fråga en av herrarna som satt i caféet om han kunde hjälpa mig. Mannen steg glatt upp och följde mig ut till bilen. Strax därpå dök även en annan man upp. Efter många om och men hade vi fått igång bilen igen.
    Jag är så tacksam över att just dessa två underbara medmänniskor fanns där när jag behövde hjälp. Deras vänliga bemötande och deras hjälpande händer betydde extra mycket för mig den där morgonen. För vad dessa två män inte visste var nämligen att de nyss hade hjälpt en 18-åring som under natten mist sin älskade morfar.
   
Efter den här händelsen kom jag att tänka på ett citat som lyder "Everyone is fighting a battle you know nothing about, so be kind". Det är så sant.

Jag tror som tidigare sagt att allting har en mening. Jag har minsann inte ändrat min åsikt.


Rebecca

I din himmel

Rebecca

Utmaningarna hopar sig

Den senaste tiden har jag funderat på hur mycket en människa klarar av. Tillsammans med en vän konstaterade jag för ett tag sedan att de dåliga nyheterna har en tendens att hopa sig. Allting kommer på en och samma gång. Det känns verkligen så nu. Därav tankarna på hur mycket man som människa faktiskt klarar av. Med tanke på hur mycket jag går och bär på för tillfället måste det vara en hel del.
Ibland känns det som om jag snart ska gå sönder.

Vad skulle hända då?


Rebecca

Logiken är som bortblåst

Mitt huvud är tomt. Jag har inga ord. Jag har tappat dem alla. Jag greppar pennan, spelar ett förspel eller öppnar min mun, men orden är som bortblåsta. Trots det genomsyras mina icke-existerande tankar av minnen, bilder och låttexter. Logiken är lika bortblåst som orden.

Genom kroppen rusar blandade känslor. En del kan jag namnge, andra är okända. Jag hemsöks av ett lugn och en oro som tillsammans förklarar krig och gör mig förlamad. Jag ser. Jag hör. Jag förstår. Men det är allt.

Jag har tappat bort förmågan att producera. Det enda jag producerar nu är ord som hamnat på efterkälken. Ord som egentligen redan finns, men som inte hunnit med förrän nu. Det är ingenting nyskapande. Det är små, arma eftersläntrare. Jag vet inte om de har någon betydelse, för dessa eftersläntrare är för mig okända. Jag vet inte vad det är jag producerar längre och jag orkar inte läsa det när det väl funnit sin väg ut.

Vad händer när alla eftersläntrare har anlänt? Vad händer då?


Rebecca

Sorgens träd

Jag har upplevt många olika slags smärtor i mitt 18-åriga liv. Jag har tampats med fysiska smärtor så som magont, illamående, inflammationer, infektioner, stukningar och andra värkar. Jag har även genomlidit många olika psykiska smärtor som rädsla, oro, ångest, ensamhet, värdelöshet och hjälplöshet kan föra med sig. Jag har även tampats med sorg, men idag har jag insett att sorgens träd har många grenar i olika former.
   Sorgen som uppstår vid en närståendes död har jag aldrig riktigt upplevt förrän nu. Den sorgen är inte enbart fysisk eller psykisk. Det är en blandning av dem båda med många obehagliga tilläggskryddor. Jag har under de senaste dagarna vandrat i en dimma med en molande värk i bröstet. Jag har inte kunnat förstå vad som hänt, jag gör det inte ännu heller.
   Vad jag däremot vet är att vi alla kommer att tvingas att tampas med den här sortens sorg i livet. Inte bara en eller två gånger. Jag vet också att jag inte vore här idag om inte människan kunde klara av att bära sorg. Min existens blir på så sätt ett bevis för mig att det går att leva med sorg. Den är tung och det måste jag också få låta den vara, men mitt och allas våra egna liv går vidare. Det kan vara tungt att acceptera det, men det är sant och det är möjligt. Det måste det vara.
    Jag vet som sagt allt detta, men det är svårt att minnas. Just nu försöker jag bara intala mig själv att det är tid för sorg. Jag behöver inte vara anständig. Jag behöver inte se glad ut. Jag behöver inte vara förnuftig. Jag måste få sörja. Och jag sörjer.

Rebecca

Sorg

Stunden är kommen. Stunden vi alla visste skulle komma, men som vi ändå inte var beredda på. Idag vet vi att det inte heller går att förbereda sig inför den där stunden, inte helt och hållet. Det är nog inte meningen heller. Det ska ta ont. Det ska vara jobbigt. Det visar vår enorma kärlek.
   Jag minns med värme de två sista orden jag sade till honom. Jag minns med värme hur han bröt sig loss från det som han höll på att glida in i och tittade mot mig en kort stund. Han hörde. Han visste. Han kände detsamma.

För alltid moffas flicka,

Becca

Ryggproblem och däckbyte

Jag undrar var felet ligger när en 18-åring går omkring med ryggproblem. Skolios, ryggskott eller överbelastning kan jag väl förstå, men det här som jag lider av nu för tredje gången i år förstår jag mig inte på. Idag trotsade jag dock min onda rygg och gick ut för att byta däcken på bilarna. Konsekvenserna får jag tampas med senare i kväll. Det som måste göras, måste göras. Bra gick det i alla fall, båda bilarna är nu redo för vintern och jag fick användning av min fysiska styrka. Kvinnor kan!

Rebecca

Förlorade sömntimmar

Efter natten med ca 2-3 timmars sömn började det ena förkylningssymptomet efter det andra att dyka upp. Jag har en stor och sjuk blåsa i munnen som skaver när jag pratar och tuggar. Halsen börjar bli sträv och ett lätt illamående har förföljt mig hela dagen. Men jag har ju höstlov. Till det brukar höstens ena förkylning höra. Kroppen slappnar av och immunförsvaret vacklar till. Det gäller bara att gilla läget. Nu har jag ju all anledning till att bädda ner mig i soffan och se en bra film eller någonting annat mysigt. Förhoppningsvis får jag ta igen de förlorade sömntimmarna nästa natt.

Rebecca

Sömn överskattat?

Jag brukar undvika att lägga upp texter jag skriver mitt i natten. Jag upplever att jag aldrig kan vara riktigt säker på hur väl mina nattliga funderingar slutligen passar sig på bloggen. I natt gör jag dock ett undantag. Här ligger jag, klarvaken mitt i natten. Jag antar att jag har slumrat till en stund någon gång eftersom jag verkligen är fullständigt klarvaken. Jag är inte ens trött längre. I bilskolan fick vi lära oss att en natts vaka kan jämföras med alkoholpåverkan. Om detta är fallet ligger jag risigt till i morgon. Därför försöker jag intala mig själv att sömn är överskattat, men jag har alltid varit en dålig lögnare. Jag tror inte ens på mig själv i det här fallet.

Rebecca

En av många trasiga själar

Att skapa musik har under en rätt lång tid varit ett sätt för mig att fly verkligheten och dyka ner i någonting som verkligen kräver all min fokus. Jag mår bra när jag skriver musik. Då om någon gång känner jag mig kreativ. Bäst går det förstås när inspirationen flödar, men även de gånger jag tvingas jobba extra hårt är givande stunder.
   Min vilja att skapa musik har varit väldigt stark den senaste tiden. Men samtidigt har jag länge befunnit mig i en sådan situation där skapandet gått väldigt trögt. Jag har inte funnit den njutning jag annars brukar finna i att skapa. Men i kväll återfann jag den och skrev "Just Another Song" och hoppas att någon fångar mig om jag faller, även om det bara är en sång skriven av en av många trasiga själar.

Rebecca

Ljuset i mörkret

Jag tycker om att ha tända ljus i rummet jag befinner mig i. Speciellt nu när hösten är kommen är det så mysigt att tända ljus och krypa upp någonstans med en bra bok eller någon annan trevlig sysselsättning. Tyvärr är jag på tok för glömsk för att kunna ha tända ljus i mitt eget rum. Jag skulle med all säkerhet glömma bort att jag tände ett ljus och sedan lämna det oövervakat, vilket skulle kunna leda till en riktig katastrof.
    När jag kom hem från skolan idag berättade min mor att hon hade köpt ett ljus till mig att ha i rummet. Det var inte vilket ljus som helst, utan ett LED-ljus med flammande låga. Det var dessutom ett av dem som faktiskt ser relativt verkliga ut. Så nu sitter jag i mitt rum med ett "brinnande" ljus i min vackra lykta och myser en helt vanlig sketen måndag. Sämre kunde man ha det.

Rebecca

Ett par förändringar senare...

Äntligen kom dagen då jag fick bege mig till frisören. En trevlig salong med en trevlig frisör mötte mig i dörren och jag fick snabbt en plats i en stol framför en enorm spegel. Vi diskuterade, funderade och gjorde ett beslut. Tyvärr blev resultatet inte alls som planerat. Mitt hår lyste rött knallrött från hårbotten. (Du hade rätt, Camilla). Först tänkte jag att det bara krävdes lite anpassnig till min nya hårfärg, men senare på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag kände mig så obekväm och onaturlig. Jag hade önskat en kopparnyans av brunt, men mitt hår lyste verkligen rött. Det såg allt annat än naturligt ut och var minsann inte den naturligt vackra färgen jag hade pekat på hos frisören.
   Med hjälp av min mor har jag idag "bättrat på" frisörens jobb. Nu har mitt hår en betydligt naturligare färg. En relativt mörkbrun nyans där den röda färgen lyser igenom precis lagom mycket. Nu kan jag känna mig nöjd och bekväm igen, för nu har jag fått den förändring jag letade efter.

Rebecca

She Is

She can't stand anything that she can't change

Although she can change

She is - Lady Antebellum

Rebecca

Besvikelse

Jag såg verkligen fram emot att få gå till frisören idag, skämma bort mig lite och bara njuta av att bli ompysslad. Igår kväll ringde dock min telefon och damen i luren bad att få flytta fram min frisörtid till slutet på veckan på grund av sjukdom. Förkylningar och feber kommer och går, det finns ingenting vi kan göra åt det, men jag blev verkligen besviken. Nu får jag vänta till fredag innan jag får min efterlängtade förändring. Jag vet, det kunde ha varit värre, men även de små besvikelserna känns. Speciellt i mitt nuläge. Flummeriet tar vid.

Rebecca

Omedvetenhet

Nu som då drömmer jag att jag är gravid. Alla gånger har jag i drömmen funderat över hur det är möjligt. Ska jag bli den andra kvinnan på jorden som varit med om en jungfrufödelse? Jag har aldrig hunnit föda mitt barn i mina drömmar, men jag har kunnat känna sparkar och har till och med varit med om att vattnet gått. Ganska intressant eftersom jag aldrig varit gravid.
    Jag har länge funderat över varför dessa drömmar är ständigt återkommande. Jag älskar barn och kan ibland komma på mig själv att längta tills den dag någon kommer att kalla mig mamma, men inte är det så att jag går omkring och tänker på det så väldigt ofta. Eller gör jag det?
    Googlar du på ordet omedvetenhet och klickar dig fram till wikipedia kan du läsa detta:

"Omedvetet eller det omedvetna kallas all verksamhet i hjärnan som medvetandet inte kan nå eller som det för tillfället inte väljer att kontrollera. ... Den andel av hjärnans verksamhet som är omedveten är överväldigande. Av informationen från sinnesorganen är vi bara medvetna om cirka en miljondel"

Tänk alltså hur mycket som sker omedvetet i vår hjärna! Vi har antagligen en hel del som vi går omkring och tänker på helt omedvetet. Graviditet verkar i så fall vara en av de mera omedvetna tankarna i min hjärna. Jag brukar nämligen, som många andra, drömma om sådant jag går och tänker på om dagarna. Varför vet jag inte, men jag tycker det är ett ganska intressant mysterium. :)

Rebecca

In need of a change

Det händer mycket i mitt liv just nu. Jag har på känn att jag har skrivit det ganska många gånger förut, men det är när det händer som jag har som mest att skriva om. Än en gång hinner jag inte riktigt med i vardagen. Jag kan snart börja kalla mig professionell eftersläntrare.
    Ett bra tag nu har jag känt ett stort behov av förändring. Jag är, som tidigare nämnt, en person som alltid haft svårt med förändringar. Ibland får jag dock ett enormt behov av att förändra någonting i mitt liv. Den här gången kommer det bli mitt hår. Jag har det typiska ljusa, lockiga hår som många i min släkt också har. Det är inte så att jag inte tycker om det, för det gör jag nog. Men just nu vill jag testa på någonting nytt. Jag har därför bestämt mig för att färga mitt hår för första gången i mitt liv. Jag tänker välja en färg som inte liknar min naturliga, så att jag och alla runt omkring mig faktiskt märker en skillnad. Jag tror jag behöver testa det nu, jag har gått med samma tanke väldigt länge redan. Så på tisdag händer det. Då kommer jag att stiga in hos frisören och förändra.

Rebecca

747

Denna fredagsafton låter jag Lady Antebellums nysläppta album 747 rädda mig från mörkret. Den amerikanska countrytrion har alltid spridit lite ljus över mina allra mörkaste stunder. Den alltid lika underbara musiken av de tre talangfulla musikerna har sedan många år tillbaka haft en speciell plats i mitt musikhjärta. Musiken är äkta och härligt skön och jag finner en Lady A-låt till varje situation i livet. Här kan du lyssna på en av de nya låtarna från 747 som släpptes i Finland idag:

För mer info om Lady Antebellum: www.ladyantebellum.com
747 och samtliga album av trion finner du på iTunes.

Rebecca

Arg idag

Ibland vill jag skrika, ropa, kasta saker, söndra saker, riva sönder papper, smälla i dörrar, riva av mig håret, slå, sparka, härja och slåss. Men det göra jag inte. Skulle jag göra det och någon skulle se på skulle de antagligen tro att jag håller på att bli galen. Vi ska behärska oss och visa upp oss som civiliserade och behärskade individer. Nej. Det ligger ett outtalat tabu över att bli arg och på ett lite våldsamt sätt visa det. Vi kan förvänta oss det av ett litet barn, men visst gör föräldern allt för att få barnet att sluta ropa mitt i affären. Vi lär oss i tidigt ålder att det är fel att bli arg och börja härja i offentliga sammanhang. Skulle en vuxen människa flippa ur i affären skulle vi med all sannolikhet tro att människan har problem. Men varför skulle man inte få vara arg och visa det? Det är ju en känsla som vi inte kan göra någonting åt! Den kommer alltid att existera, så varför skulle det inte vara okej att bli arg bara det inte skadar någon?
   Jag tror det är barnen som har rätt i den här frågan. De släpper ut sina känslor, de visar vad de tycker och känner. Jag är själv väldigt dålig på det. Om det beror på att jag lärt mig att "man inte ska göra det" vet jag ej. Men vore det inte en rätt möjlig orsak?

En arg Rebecca