Stunden är kommen. Stunden vi alla visste skulle komma, men som vi ändå inte var beredda på. Idag vet vi att det inte heller går att förbereda sig inför den där stunden, inte helt och hållet. Det är nog inte meningen heller. Det ska ta ont. Det ska vara jobbigt. Det visar vår enorma kärlek.
Jag minns med värme de två sista orden jag sade till honom. Jag minns med värme hur han bröt sig loss från det som han höll på att glida in i och tittade mot mig en kort stund. Han hörde. Han visste. Han kände detsamma.
För alltid moffas flicka,
Becca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar