Mitt huvud är tomt. Jag har inga ord. Jag har tappat dem alla. Jag greppar pennan, spelar ett förspel eller öppnar min mun, men orden är som bortblåsta. Trots det genomsyras mina icke-existerande tankar av minnen, bilder och låttexter. Logiken är lika bortblåst som orden.
Genom kroppen rusar blandade känslor. En del kan jag namnge, andra är okända. Jag hemsöks av ett lugn och en oro som tillsammans förklarar krig och gör mig förlamad. Jag ser. Jag hör. Jag förstår. Men det är allt.
Jag har tappat bort förmågan att producera. Det enda jag producerar nu är ord som hamnat på efterkälken. Ord som egentligen redan finns, men som inte hunnit med förrän nu. Det är ingenting nyskapande. Det är små, arma eftersläntrare. Jag vet inte om de har någon betydelse, för dessa eftersläntrare är för mig okända. Jag vet inte vad det är jag producerar längre och jag orkar inte läsa det när det väl funnit sin väg ut.
Vad händer när alla eftersläntrare har anlänt? Vad händer då?
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar