Jag har upplevt många olika slags smärtor i mitt 18-åriga liv. Jag har tampats med fysiska smärtor så som magont, illamående, inflammationer, infektioner, stukningar och andra värkar. Jag har även genomlidit många olika psykiska smärtor som rädsla, oro, ångest, ensamhet, värdelöshet och hjälplöshet kan föra med sig. Jag har även tampats med sorg, men idag har jag insett att sorgens träd har många grenar i olika former.
Sorgen som uppstår vid en närståendes död har jag aldrig riktigt upplevt förrän nu. Den sorgen är inte enbart fysisk eller psykisk. Det är en blandning av dem båda med många obehagliga tilläggskryddor. Jag har under de senaste dagarna vandrat i en dimma med en molande värk i bröstet. Jag har inte kunnat förstå vad som hänt, jag gör det inte ännu heller.
Vad jag däremot vet är att vi alla kommer att tvingas att tampas med den här sortens sorg i livet. Inte bara en eller två gånger. Jag vet också att jag inte vore här idag om inte människan kunde klara av att bära sorg. Min existens blir på så sätt ett bevis för mig att det går att leva med sorg. Den är tung och det måste jag också få låta den vara, men mitt och allas våra egna liv går vidare. Det kan vara tungt att acceptera det, men det är sant och det är möjligt. Det måste det vara.
Jag vet som sagt allt detta, men det är svårt att minnas. Just nu försöker jag bara intala mig själv att det är tid för sorg. Jag behöver inte vara anständig. Jag behöver inte se glad ut. Jag behöver inte vara förnuftig. Jag måste få sörja. Och jag sörjer.
Rebecca
Ingen kan veta hur sorgen känns förrän man själv hamnar att ta itu med sin sorg. Och ingen sörjer på samma sätt. Att veta att sorgen kommer betyder inte att man helt kan förbereda sig på hur den kommer att kännas. Huvudsaken nu är att du sörjer. Allt har sin tid - nu är det sorgens tid. Och minns att så stor som din sorg är, så stor var också er kärlek till varandra. Din sorg är ett bevis på er kärlek. Är inte det en vacker tanke mitt i sorgens overklighet? Sköt om dig, Becca! Kram, Camilla
SvaraRadera