Rebecca
8/31/2016
8/30/2016
Mitt fysiska jag – Del 7
Jag vaknade av att jag slängde mitt huvud från sida till sida. Jag har ingen aning om varför. En sköterska kom och frågade mig hur jag mådde och om jag hade värk. Det hade jag och fick medicin för det. I knappt tre timmar låg jag på uppvaket med ögonlock tunga som bly. Sedan fördes jag till avdelningen där jag fick träffa mamma, men jag var fortfarande så trött att jag slumrade till mellan samtalsämnena. Jag meddelade de närmaste att jag hade vaknat och att operationen hade gått bra. När mamma åkte tillät jag mig själv att somna på riktigt, men vaknade många gånger den natten. Jag hade nämligen en blodtrycksmätare som mätte blodtrycket varje halvtimme. Därtill kom sköterskor med jämna mellanrum och frågade hur jag mådde. Jag hade väldigt lågt blodtryck den natten.
När jag vaknade morgonen därpå fick jag morgonmediciner och morgonmål. Jag tog det försiktigt, eftersom jag inte hade ätit någonting annat än en liten yoghurt på ett dygn och nio timmar. Sedan kom kirurgerna. De berättade att operationen hade gått bra, att de var nöjda och att de hoppades att jag också skulle vara det. De tog bort bandaget, granskade såren och berättade hur jag skulle sköta dem. De berättade även att jag hade förlorat en del blod under operationen och att jag därför hade onödigt lågt Hb, därav det låga blodtrycket.
Efteråt kom en sköterska och hjälpte mig att prova ut en stöd-bh. När jag fick den på mig kändes det som om brösten stabiliserades och värken avtog.
Vanligtvis stannar man bara en natt på sjukhuset efter en bröstförminskning, men på grund av anemin rekommenderade de att jag skulle stanna en natt till, vilket jag gjorde. Innan jag åkte hem drog de ut de två dränerna som hade satts in för att leda ut vätska från operationsområdet. Jag fick mycket information, bland annat detta: Jag fick inte träna eller bli svettig och inte lyfta mer än två kilo på en månad, fram till återbesöket. Stöd-bh:n skulle jag ha på mig 24/7 i en månad. Stygnen skulle tas bort 10 dagar efter operationen.
Jag fick recept på två värkmediciner och en medicin för att höja Hb. Jag fick ett sjukintyg för en månad framåt, men jag behövde inte använda det om det kändes okej att börja studera en och en halv vecka efter operationen.
Ni som har räknat vet redan att det inte ens är nära en månad sedan jag blev opererad. Nästa del kommer att innehålla tankar och funderingar nu efter operationen.
Rebecca
När jag vaknade morgonen därpå fick jag morgonmediciner och morgonmål. Jag tog det försiktigt, eftersom jag inte hade ätit någonting annat än en liten yoghurt på ett dygn och nio timmar. Sedan kom kirurgerna. De berättade att operationen hade gått bra, att de var nöjda och att de hoppades att jag också skulle vara det. De tog bort bandaget, granskade såren och berättade hur jag skulle sköta dem. De berättade även att jag hade förlorat en del blod under operationen och att jag därför hade onödigt lågt Hb, därav det låga blodtrycket.
Efteråt kom en sköterska och hjälpte mig att prova ut en stöd-bh. När jag fick den på mig kändes det som om brösten stabiliserades och värken avtog.
Vanligtvis stannar man bara en natt på sjukhuset efter en bröstförminskning, men på grund av anemin rekommenderade de att jag skulle stanna en natt till, vilket jag gjorde. Innan jag åkte hem drog de ut de två dränerna som hade satts in för att leda ut vätska från operationsområdet. Jag fick mycket information, bland annat detta: Jag fick inte träna eller bli svettig och inte lyfta mer än två kilo på en månad, fram till återbesöket. Stöd-bh:n skulle jag ha på mig 24/7 i en månad. Stygnen skulle tas bort 10 dagar efter operationen.
Jag fick recept på två värkmediciner och en medicin för att höja Hb. Jag fick ett sjukintyg för en månad framåt, men jag behövde inte använda det om det kändes okej att börja studera en och en halv vecka efter operationen.
Ni som har räknat vet redan att det inte ens är nära en månad sedan jag blev opererad. Nästa del kommer att innehålla tankar och funderingar nu efter operationen.
Rebecca
8/29/2016
Mitt fysiska jag – Del 6
Dagarna gick. Dagen före operationen var jag ett vrak. Jag hade hemsk ångest, jag var nervös och velande. Min mor blandade bort mina tankar genom att hjälpa mig städa mitt rum och packa ner saker inför den kommande flytten.
Den 18.8.2016 kl. 10:30 skulle jag befinna mig på Dagkirurgin i Vasa. Där anmälde jag mig och strax därpå tog en sjukskötare emot mig i ett kontor. Där bytte jag om inför operationen, fick nödvändig information och fördes sen vidare till väntrummet i väntan på kirurgen. Jag blev hämtad när kirurgen kommit till kontoret för att träffa mig. Det visade sig att kirurgen som skulle operera mig var kirurgpedagog, vilket innebar att han hade med sig en lärling. Ni som har sett Grey's Anatomy förstår vad jag menar när jag säger att det plötsligt kändes som om jag hade Dr. Sloan och Dr. Avery framför mig. Tack vare detta fick jag en väldigt grundlig förklaring av hela operationsplanen. Läraren ritade på mig och berättade precis vad han skulle göra och hur han skulle göra det.
Efter att ha fått träffa kirurgerna blev jag alldeles lugn. Det kändes som om jag var i verkligt goda händer. Jag fick vänta ytterligare en stund innan jag till sist fick vandra iväg med en sköterska till operationssalen. Där fick jag själv hoppa upp på bordet och lägga mig tillrätta medan en hel hop av människor samlades runtomkring mig. En gjorde någonting med den ena handen, en annan försökte sätta en kanyl i den andra. Ytterligare en började placera ut elektroder på min panna och därtill kom ännu en sköterska, eftersom den andra sköterskan hade problem att hitta ett blodkärl i min hand. De förklarade vad de gjorde, men det hände så snabbt att jag hade svårt att hinna med. Sedan kom anestesiläkaren och meddelade att han skulle söva ner mig. Han sprutade in någonting i kanylen, som de till sist hade fått på plats, och jag blev alldeles varm i kroppen. Någon satte en syremask framför mitt ansikte och i nästa ögonblick var allting svart.
Fortsättning följer.
Rebecca
Den 18.8.2016 kl. 10:30 skulle jag befinna mig på Dagkirurgin i Vasa. Där anmälde jag mig och strax därpå tog en sjukskötare emot mig i ett kontor. Där bytte jag om inför operationen, fick nödvändig information och fördes sen vidare till väntrummet i väntan på kirurgen. Jag blev hämtad när kirurgen kommit till kontoret för att träffa mig. Det visade sig att kirurgen som skulle operera mig var kirurgpedagog, vilket innebar att han hade med sig en lärling. Ni som har sett Grey's Anatomy förstår vad jag menar när jag säger att det plötsligt kändes som om jag hade Dr. Sloan och Dr. Avery framför mig. Tack vare detta fick jag en väldigt grundlig förklaring av hela operationsplanen. Läraren ritade på mig och berättade precis vad han skulle göra och hur han skulle göra det.
Efter att ha fått träffa kirurgerna blev jag alldeles lugn. Det kändes som om jag var i verkligt goda händer. Jag fick vänta ytterligare en stund innan jag till sist fick vandra iväg med en sköterska till operationssalen. Där fick jag själv hoppa upp på bordet och lägga mig tillrätta medan en hel hop av människor samlades runtomkring mig. En gjorde någonting med den ena handen, en annan försökte sätta en kanyl i den andra. Ytterligare en började placera ut elektroder på min panna och därtill kom ännu en sköterska, eftersom den andra sköterskan hade problem att hitta ett blodkärl i min hand. De förklarade vad de gjorde, men det hände så snabbt att jag hade svårt att hinna med. Sedan kom anestesiläkaren och meddelade att han skulle söva ner mig. Han sprutade in någonting i kanylen, som de till sist hade fått på plats, och jag blev alldeles varm i kroppen. Någon satte en syremask framför mitt ansikte och i nästa ögonblick var allting svart.
Fortsättning följer.
Rebecca
8/28/2016
Mitt fysiska jag – Del 5
Så småningom damp ett tjockt kuvert från Vasa centralsjukhus ner i postlådan.
Kallelse till operation
I brevet fick jag en hel del information om tiden före, under och efter operationsdagen. Jag fick fyra olika datum att pricka in i kalendern. Först skulle jag till HVC för blodprovstagning. En vecka före operationsdagen ringde de från avdelningen för en telefonintervju, främst angående min hälsa. Dagen före operationen ringde de mig på nytt för att informera mig om när jag skulle befinna mig på sjukhuset, vad jag skulle/inte skulle göra 12 timmar före operationen samt vem som skulle utföra operationen. Det fjärde och sista datumet var operationsdagen.
Det här brevet fick jag drygt två månader före den planerade operationsdagen. Även om tankarna låg alltför ofta på operationen var det efter telefonintervjun som det verkligen slog mig vad som skulle hända. Veckan efter den blev lång och ytterst spännande...
Fortsättning följer.
Rebecca
Kallelse till operation
I brevet fick jag en hel del information om tiden före, under och efter operationsdagen. Jag fick fyra olika datum att pricka in i kalendern. Först skulle jag till HVC för blodprovstagning. En vecka före operationsdagen ringde de från avdelningen för en telefonintervju, främst angående min hälsa. Dagen före operationen ringde de mig på nytt för att informera mig om när jag skulle befinna mig på sjukhuset, vad jag skulle/inte skulle göra 12 timmar före operationen samt vem som skulle utföra operationen. Det fjärde och sista datumet var operationsdagen.
Det här brevet fick jag drygt två månader före den planerade operationsdagen. Även om tankarna låg alltför ofta på operationen var det efter telefonintervjun som det verkligen slog mig vad som skulle hända. Veckan efter den blev lång och ytterst spännande...
Fortsättning följer.
Rebecca
8/27/2016
Mitt fysiska jag – Del 4
När jag hade fått ett operationsdatum började tankarna snurra. Ibland lugnare, ibland likt en tornado.
Jag har ett stort kontrollbehov. Jag vill veta vad som ska ske, vad jag ska göra eller gå igenom och när saker och ting äger rum. Jag googlar mycket, men när jag hade fått mitt datum kunde jag inte få nog med information. Jag läste allt jag kom över, allt från läkares rekommendationer till människor som berättade deras erfarenheter av bröstförminskning. Till er mindre känsliga läsare kan jag meddela att man kan se hela operationen på Youtube. Jag klarade inte av att se hela, men jag såg delar av videon.
Sedan kom jag till det stadiet då jag började berätta för släkt och vänner utanför den närmaste kretsen att jag skulle genomgå en bröstförminskning. Jag förundrades över hur mycket stöd och glädje för min skull jag fick. Jag fick ytterst få skeptiska miner och det gjorde mig så klart lugn på ett helt annat sätt än tidigare.
Det lugnet räckte dock inte hela vägen fram. Så småningom började jag inse vad en bröstförminskning verkligen innebär. Nu pratar jag om det faktum att jag ändrar på mitt utseende. Jag började tänka på att den kropp jag har är en gåva av Gud och att det skulle vara fel att ändra på den. När dessa tankar kom sökte jag mig till kunniga personer i området; en ungdomsledare, en teologistuderande och en blivande präst. Jag fick i princip samma svar av dem alla: Gud vill att jag ska må bra. Han har gett oss vårt intellekt att uppfinna mediciner och operationer för att kunna ta hand om vår kropp när vi blir sjuka. Jag skulle ju inte genomgå en bröstförminskning i skönhetssyfte, jag gjorde helt och enbart i medicinskt syfte.
Min faster Camilla, som drabbats av bröstcancer, var ett viktigt bollplank för mig. Så här skrev hon till mig när jag velade:
Jag har ett stort kontrollbehov. Jag vill veta vad som ska ske, vad jag ska göra eller gå igenom och när saker och ting äger rum. Jag googlar mycket, men när jag hade fått mitt datum kunde jag inte få nog med information. Jag läste allt jag kom över, allt från läkares rekommendationer till människor som berättade deras erfarenheter av bröstförminskning. Till er mindre känsliga läsare kan jag meddela att man kan se hela operationen på Youtube. Jag klarade inte av att se hela, men jag såg delar av videon.
Sedan kom jag till det stadiet då jag började berätta för släkt och vänner utanför den närmaste kretsen att jag skulle genomgå en bröstförminskning. Jag förundrades över hur mycket stöd och glädje för min skull jag fick. Jag fick ytterst få skeptiska miner och det gjorde mig så klart lugn på ett helt annat sätt än tidigare.
Det lugnet räckte dock inte hela vägen fram. Så småningom började jag inse vad en bröstförminskning verkligen innebär. Nu pratar jag om det faktum att jag ändrar på mitt utseende. Jag började tänka på att den kropp jag har är en gåva av Gud och att det skulle vara fel att ändra på den. När dessa tankar kom sökte jag mig till kunniga personer i området; en ungdomsledare, en teologistuderande och en blivande präst. Jag fick i princip samma svar av dem alla: Gud vill att jag ska må bra. Han har gett oss vårt intellekt att uppfinna mediciner och operationer för att kunna ta hand om vår kropp när vi blir sjuka. Jag skulle ju inte genomgå en bröstförminskning i skönhetssyfte, jag gjorde helt och enbart i medicinskt syfte.
Min faster Camilla, som drabbats av bröstcancer, var ett viktigt bollplank för mig. Så här skrev hon till mig när jag velade:
Du ändrar inte på Guds skapelse för att du ska se bättre ut. Du ber om hjälp för att få smärtlindring.
Bibeln talar om att kroppen är den heliga Andens tempel och att vi ska ära Gud med våra kroppar (läs 1 Kor 6:19). Vi ska ta hand om oss själva så att vi inte förstör den kropp som vi fått av Gud som gåva. Jag tror att mediciner och operationer är ett sätt att ta hand om kroppen så att du har ork att "ära Gud".
Jag tror nog att du ska försöka tänka så att du genom att känna efter hur du mår som bäst, både fysiskt och mentalt, på bästa sätt kan ge den heliga Anden rum i HELA dig. Vi kristna borde det egentligen fullkomligen stråla om eftersom det borde få synas att Gud bor i oss. Strålar du inte månne mera om du slipper smärtorna som brösten ger dig?
Dessa rader skänkte mig ännu mer lugn.
Dessutom visar forskning att en bröstförminskning kan minska risken för bröstcancer med så mycket som 60%.
Rebecca
Dessa rader skänkte mig ännu mer lugn.
Dessutom visar forskning att en bröstförminskning kan minska risken för bröstcancer med så mycket som 60%.
Rebecca
8/26/2016
Mitt fysiska jag – Del 3
Efter att ha blivit en godkänd kandidat för en bröstförminskning följde ytterligare en lång väntan. Jag hade kontakt med sjukhuset tre gånger. Första gången jag ringde för att få reda på hur kösituationen såg ut fick jag en tid till ultraljud av bysten, för att man skulle kunna försäkra sig om att där inte fanns någon cysta eller tumör som skulle kunna förhindra en operation. Andra gången jag ringde sattes jag på en "kort varsel"-lista, vilket innebar att jag kunde ta emot en tid på kort varsel ifall en operation skulle bli avbokad. Den 7.6, tredje gången jag ringde, sade sköterskan i andra änden av luren att jag inte kommer att få en tid förrän i september. Vid det här laget visste jag inte om jag hade sluppit in till universitetet eller inte, men jag berättade för sköterskan att jag kommer att flytta till Helsingfors i september och att jag skulle behöva få en operationstid före det.
– Ja, då skulle du ju nog behöva få en tid tidigare... Vänta så ska jag se... Jo, 18.8 skulle du få komma hit.
– Okej, va bra! Tack! sade jag en aning chockad.
– Bra. Tack! Hej då!
Luren lades på. Jag satt och stirrade på telefonen i handen med munnen vidöppen. Vad hade just hänt? Det slutade med att jag ringde upp på nytt.
– Hej, det är Rebecca igen. Alltså, jag måste bara fråga för att vara säker. Blir det operation den 18.8?
Sköterskan skrattade.
– Ja, du har operationstid den 18.8. Du kommer att få mera info senare. Du kommer att gå till labben för blodprov och bli intervjuad innan. Vi skickar mer info per post.
– Okej! svarade jag. Tack så mycket!
Fortsättning följer.
Rebecca
– Ja, då skulle du ju nog behöva få en tid tidigare... Vänta så ska jag se... Jo, 18.8 skulle du få komma hit.
– Okej, va bra! Tack! sade jag en aning chockad.
– Bra. Tack! Hej då!
Luren lades på. Jag satt och stirrade på telefonen i handen med munnen vidöppen. Vad hade just hänt? Det slutade med att jag ringde upp på nytt.
– Hej, det är Rebecca igen. Alltså, jag måste bara fråga för att vara säker. Blir det operation den 18.8?
Sköterskan skrattade.
– Ja, du har operationstid den 18.8. Du kommer att få mera info senare. Du kommer att gå till labben för blodprov och bli intervjuad innan. Vi skickar mer info per post.
– Okej! svarade jag. Tack så mycket!
Fortsättning följer.
Rebecca
8/25/2016
Mitt fysiska jag – Del 2
Den 6.4.2016 åkte jag till Vasa för att träffa en plastikkirurg. Det var nervöst, riktigt nervöst. Jag hade ju äntligen tagit ett beslut, men det fanns fortfarande en risk att jag inte skulle bli beviljad en operation.
Jag gick in till en avdelning jag aldrig hade besökt tidigare, anmälde mig och satte mig i en soffa och väntade på att få höra mitt namn uppropas. Jag behövde inte vänta länge innan jag slapp in till läkaren. I rummet fanns två skrivbord som satt ihop med varandra. Ett av dem var läkarens och vid det andra satt en sjukskötare. Läkaren presenterade sig på knagglig svenska och bad mig att klä av mig. Hon tittade, kände, mätte och frågade mig på vilket sätt min byst störde min vardag. Sköterskan skrev upp alla mått och antecknade allt som läkaren konstaterade när hon undersökte mig. Undersökningen tog högst tre minuter, sedan bad hon mig att klä på mig igen och sätta mig på en stol bredvid hennes bord.
– Vi vill operera dig, sade hon.
Det kändes som om en stor sten föll från mina axlar. Jag hade klarat det. Jag var godkänd! Läkaren gick snabbt igenom hur operationen går till, vilka risker som finns och hur jag kunde förbereda mig. Hon kunde inte säga hur länge jag skulle behöva vänta på att få en operationsdag, eftersom kön var väldigt lång, men det visste jag redan. Sedan bad hon mig fylla i en blankett med uppgifter om mig själv.
Hela besöket tog ca. sju minuter. Jag hade väntat, funderat och varit nervös i nästan ett halvt år för att bli godkänd efter en undersökning på sju minuter. Det kändes rätt fånigt, men egentligen spelade det inte så stor roll. Jag hade kommit ett steg längre i processen. En bröstförminskning var nu ett faktum.
Fortsättning följer.
Rebecca
Jag gick in till en avdelning jag aldrig hade besökt tidigare, anmälde mig och satte mig i en soffa och väntade på att få höra mitt namn uppropas. Jag behövde inte vänta länge innan jag slapp in till läkaren. I rummet fanns två skrivbord som satt ihop med varandra. Ett av dem var läkarens och vid det andra satt en sjukskötare. Läkaren presenterade sig på knagglig svenska och bad mig att klä av mig. Hon tittade, kände, mätte och frågade mig på vilket sätt min byst störde min vardag. Sköterskan skrev upp alla mått och antecknade allt som läkaren konstaterade när hon undersökte mig. Undersökningen tog högst tre minuter, sedan bad hon mig att klä på mig igen och sätta mig på en stol bredvid hennes bord.
– Vi vill operera dig, sade hon.
Det kändes som om en stor sten föll från mina axlar. Jag hade klarat det. Jag var godkänd! Läkaren gick snabbt igenom hur operationen går till, vilka risker som finns och hur jag kunde förbereda mig. Hon kunde inte säga hur länge jag skulle behöva vänta på att få en operationsdag, eftersom kön var väldigt lång, men det visste jag redan. Sedan bad hon mig fylla i en blankett med uppgifter om mig själv.
Hela besöket tog ca. sju minuter. Jag hade väntat, funderat och varit nervös i nästan ett halvt år för att bli godkänd efter en undersökning på sju minuter. Det kändes rätt fånigt, men egentligen spelade det inte så stor roll. Jag hade kommit ett steg längre i processen. En bröstförminskning var nu ett faktum.
Fortsättning följer.
Rebecca
8/24/2016
Mitt fysiska jag – Del 1
Jag följde osynligt med debatterna kring skönhetsoperationerna som pågick för ett tag sedan. Jag läste folks åsikter och funderade på mina egna utan att lägga mig i, även om jag ville göra det ibland. I det skedet stod jag nämligen i en korsning på livets väg och visste varken ut eller in. Jag väntade på en undersökning och ett beslut. Jag väntade på en tid till en plastikkirurg.
Min kropp började utvecklas väldigt tidigt. Jag minns fortfarande att jag ville börja använda bh redan i lågstadiet, för redan då var mina bröst i vägen. I början av tonåren jämförde jag min bh-storlek med min åtta år äldre faster och insåg att vi hade samma storlek. Jag såg upp till min faster och ville vara som hon och att ha samma storlek på bh:n tyckte jag var häftigt då. Men jag fortsatte att växa. Ett tag kunde jag och min mor använda samma bh, men även dem växte jag ur.
Någon gång i högstadiet frågade jag mamma när jag skulle få göra en bröstförminskning. Redan då hade jag blivit trött på att inte kunna göra allt jag ville göra, hitta passliga bh eller kläder i rätt storlek. När du blir 18, fick jag till svar. Man ska inte förminska brösten innan de växt färdigt.
Min bröst fortsatte att växa och snart började de orsaka ytterligare problem. Jag fick regelbundna ryggskott. Jag hade jämt spänd nacke och spända axlar. Jag kunde inte springa. Jag tvingades träna 3-5 gånger i veckan föra att hålla kroppen i skick, men det fanns ändå mycket jag inte kunde göra på gymemt. Jag tvingades köpa två storlekar större kläder bara för att få dem runt bysten. Jag tvingades köpa dyra bh via nätet, eftersom "vanliga butiker" inte säljer så stora storlekar som jag behövde.
Efter mitt femte ryggskott fick jag nog och tog beslutet att genomgå en bröstförminskning. Jag hade försökt göra allt för att må bra. Jag hade varit till massör, naprapat, läkare och fysioterapeut. Jag hade tränat och inte tränat. Jag hade vilat och hållit igång. Jag hade stretchat och inte stretchat. Jag hade använt värkmedicin, muskelavslappnande tabletter och krämer. Ingenting gav önskat resultat.
Jag tog kontakt med läkare på närmaste hälsovårdscentral och via henne och en fysioterapeut fick jag remiss till en kirurg för att se om jag överhuvudtaget skulle bli godkänd för en bröstförminskning. Vid det här laget hade jag – Rebecca, 19 år, 163 cm lång – en bh med måtten 85H/I. Jag tränade för att inte få ryggskott, men hade ändå dagligen smärtor i antingen rygg, axlar eller huvud.
Det tog en dryg månad innan jag blev beviljad en remiss till en plastikkirurg och ytterligare fyra och en halv månad innan jag fick en tid till kirurgiska polikliniken i Vasa. Då hade jag turen att få en tid på kort varsel. I vanliga fall skulle jag antagligen ha väntat minst en månad till på en tid. Vid det här laget hade jag alltså väntat i nästan ett halvt år, då räknar jag från att jag tog beslutet till att få träffa en kirurg.
Fortsättning följer.
Rebecca
Det tog en dryg månad innan jag blev beviljad en remiss till en plastikkirurg och ytterligare fyra och en halv månad innan jag fick en tid till kirurgiska polikliniken i Vasa. Då hade jag turen att få en tid på kort varsel. I vanliga fall skulle jag antagligen ha väntat minst en månad till på en tid. Vid det här laget hade jag alltså väntat i nästan ett halvt år, då räknar jag från att jag tog beslutet till att få träffa en kirurg.
Fortsättning följer.
Rebecca
8/23/2016
En sann berättelse
Jag har gått igenom en stor fysisk förändring det senaste året. Den största förändringen skedde förra veckan. Jag vill dela den biten av mitt liv med er och har därför börjat skriva ner min berättelse, som fått rubriken Mitt fysiska jag. Det är fortfarande oklart i hur många delar jag lägger upp min den, men det blir åtminstone fyra delar. Så häng med i svängarna och kika efter de kommande inläggen, Mitt fysiska jag.
Rebecca
Rebecca
8/22/2016
8/21/2016
Hallihallå!
Jag ser att mina regelbundna läsare väntar på blogguppdatering. En vecka har gått sedan jag skrev om min avskedstårta. Sedan dess har det varit tyst. Men nu är jag tillbaka med fler funderingar. Klockan har dock tickat iväg och mina ögonlock faller tungt ner och skymmer tangentbordet, så en större uppdatering får ni ännu vänta lite på. Jag återkommer!
Rebecca
Rebecca
8/14/2016
Avskedstårta
Ni som troget läser min blogg får läsa om allt mellan himmel och jord. Jag har inget tema, ofta filosoferar jag bara eller berättar om någonting som jag tycker är intressant. Idag tänker jag gå in på temat bakning. Jag hade nämligen mitt sista skift på jobbet idag, så då ville jag bjuda på någonting gott. Jag älskar tårtor, men hade aldrig gjort en på egen hand förrän idag. Jag är inte en erfaren bagare och ställde in mig på att tårtan inte kunde bli mer än medelmåttig, om ens det. Redan efter morgonmålet började jag på och blev färdig två timmar senare. (Då gjorde jag nog en del annat mellan varven).
Både klienter och kollegan som kom till kvällsskiftet åt med god aptit och även jag tyckte att den var förvånansvärt god. När vi städade undan avslöjade jag min lilla hemlighet, dvs. att jag aldrig bakat en tårta förut, och fick häpnade reaktioner. He va no 10 poäng! fick jag som kommentar.
Tårtan gjorde jag naturligtvis glutenfri och därför jag känner att jag inte kan ta åt mig hela äran, eftersom jag hittade ett toppenbra recept på tårtbotten på glutenfria muminmammans blogg. HÄR hittar du hennes blogg och receptet.
Jag är annars väldigt dålig på att följa recept. Jag kan snegla på det emellanåt, men ofta går jag på känsla. Och nej, det går inte alltid så bra. Det är väl därför jag annars inte är så duktig på att baka. Jag är i alla fall glad att dagens tårta blev så bra som den blev. Det var blandade känslor som uppstod när jag lämnade nyckeln till jobbet. Jag jobbade där förra sommaren, jobbade där av och an fram till denna sommar och har nu jobbat halvtid i princip hela sommaren. Jag har trivts bra med både klienter och kolleger och jag har lärt mig en hel del om allt möjligt.
Nu siktar jag mot nya kapitel i livet.
Rebecca
Både klienter och kollegan som kom till kvällsskiftet åt med god aptit och även jag tyckte att den var förvånansvärt god. När vi städade undan avslöjade jag min lilla hemlighet, dvs. att jag aldrig bakat en tårta förut, och fick häpnade reaktioner. He va no 10 poäng! fick jag som kommentar.
Tårtan gjorde jag naturligtvis glutenfri och därför jag känner att jag inte kan ta åt mig hela äran, eftersom jag hittade ett toppenbra recept på tårtbotten på glutenfria muminmammans blogg. HÄR hittar du hennes blogg och receptet.
Jag är annars väldigt dålig på att följa recept. Jag kan snegla på det emellanåt, men ofta går jag på känsla. Och nej, det går inte alltid så bra. Det är väl därför jag annars inte är så duktig på att baka. Jag är i alla fall glad att dagens tårta blev så bra som den blev. Det var blandade känslor som uppstod när jag lämnade nyckeln till jobbet. Jag jobbade där förra sommaren, jobbade där av och an fram till denna sommar och har nu jobbat halvtid i princip hela sommaren. Jag har trivts bra med både klienter och kolleger och jag har lärt mig en hel del om allt möjligt.
Nu siktar jag mot nya kapitel i livet.
Rebecca
8/12/2016
Flytt-tankar
Tystnaden är alltid lika påtaglig varje gång jag förflyttar mig från mitt röda hem till mitt gula hem. I mitt röda hem bor min yngre lillebror och ju äldre han blir, desto mer livlig blir han. Ibland är tystnaden en lättnad, t.ex de dagar jag mår sämre. Ibland är tystnaden en pina.
Snart är det dags för mig att lämna både rött och gult bakom mig för att flytta till en egen liten lya. Rött och gult kommer visserligen att finnas kvar, men jag kommer att ha ett tredje hem. I mitt tredje hem bor ingen av mina bröder. I mitt tredje hem bor varken mamma eller pappa. I mitt tredje hem bor bara jag.
Som ni märker så börjar det bli rätt påtagligt för mig nu. Om drygt två veckor börjar skolan. Om knappt tre veckor får jag nycklarna till lägenheten. Efter det går flyttlasset. Det blir nog bra på ett eller annat sätt. Det vet jag. Det är bara en stor förändring och jag är inte den mest bekväma när det kommer till förändringar.
Tystnaden kommer att förändras. Den kommer antagligen att blir både tyngre och lättare. Att lämna familjen kommer att vara jobbigt och att lämna den livliga minstingen som växer i racerfart kommer antagligen att vara riktigt jobbigt. Jag borde nog börja lära honom att använda skype och facetime redan nu...
Rebecca
Snart är det dags för mig att lämna både rött och gult bakom mig för att flytta till en egen liten lya. Rött och gult kommer visserligen att finnas kvar, men jag kommer att ha ett tredje hem. I mitt tredje hem bor ingen av mina bröder. I mitt tredje hem bor varken mamma eller pappa. I mitt tredje hem bor bara jag.
Som ni märker så börjar det bli rätt påtagligt för mig nu. Om drygt två veckor börjar skolan. Om knappt tre veckor får jag nycklarna till lägenheten. Efter det går flyttlasset. Det blir nog bra på ett eller annat sätt. Det vet jag. Det är bara en stor förändring och jag är inte den mest bekväma när det kommer till förändringar.
Tystnaden kommer att förändras. Den kommer antagligen att blir både tyngre och lättare. Att lämna familjen kommer att vara jobbigt och att lämna den livliga minstingen som växer i racerfart kommer antagligen att vara riktigt jobbigt. Jag borde nog börja lära honom att använda skype och facetime redan nu...
Rebecca
8/10/2016
8/08/2016
Lagadejaan!
En förkylning ligger och lurar. Jag kämpar tappert för att skrämma bort den innan den bryter ut. Ingefära-citronvatten, vitamintillskott, stickasockor, vila och regelbundna måltider. Är det någonting jag har missat?
Rebecca
Rebecca
8/07/2016
Höstens pussel
Dagarna bara susar förbi. Snart kommer hösten och därmed påbörjar jag många nya kapitel i mitt liv. En del av bitarna har fallit på plats. Jag har fått mycket nyttig information angående studier och livet som studerande. Jag har fått mitt studieintyg. Jag har skrivit på ett hyreskontrakt och kan härmed meddela att jag har en studielya som väntar på mig. Jag har en soffa att sova på innan jag får min lägenhetsnyckel. Jag har träffat flera nya människor som varmt välkomnat mig till huvudstaden.
I två veckor har allting suttit i ett. Har jag inte jobbat så har jag varit på läger. Däremellan har jag funderat på allting som jag har framför mig. Jag har väldigt låg tröskel när det kommer till stress och jag stressar omedvetet. Det märker jag nu när jag fick långledigt från jobbet och när de ovanstående bitarna fallit på plats. Rättare sagt: min mage märker att jag har stressat. Min kropp har nämligen två favoritsätt att meddela om att jag har/har haft för mycket på gång. Antingen får jag "stress-feber" eller så får jag magkatarr. Den här gången fick jag magkatarr. Igen.
Nu gör jag allt för att hålla mig i skick, för jag har inte råd att bli sjuk. Jag äter någonting varje timme, dubblar dosen på min magmedicin samt dricker gefilus och ingefäravatten. Jag försöker ta det lugnt och inte tänka för mycket, vilket är lättare sagt än gjort.
Jag vill passa på att tacka för alla knäppta händer, hållna tummar och varma tankar. De är guld värda.
Rebecca
I två veckor har allting suttit i ett. Har jag inte jobbat så har jag varit på läger. Däremellan har jag funderat på allting som jag har framför mig. Jag har väldigt låg tröskel när det kommer till stress och jag stressar omedvetet. Det märker jag nu när jag fick långledigt från jobbet och när de ovanstående bitarna fallit på plats. Rättare sagt: min mage märker att jag har stressat. Min kropp har nämligen två favoritsätt att meddela om att jag har/har haft för mycket på gång. Antingen får jag "stress-feber" eller så får jag magkatarr. Den här gången fick jag magkatarr. Igen.
Nu gör jag allt för att hålla mig i skick, för jag har inte råd att bli sjuk. Jag äter någonting varje timme, dubblar dosen på min magmedicin samt dricker gefilus och ingefäravatten. Jag försöker ta det lugnt och inte tänka för mycket, vilket är lättare sagt än gjort.
Jag vill passa på att tacka för alla knäppta händer, hållna tummar och varma tankar. De är guld värda.
Rebecca
8/02/2016
Love Remains - Hillary Scott & The Scott Family
Love Remains är här! Köp ditt exemplar på iTunes eller lyssna på albumet på spotify!
Här kan du lyssna på albumets andra spår, Still:
Rebecca
Här kan du lyssna på albumets andra spår, Still:
Rebecca
8/01/2016
Veta och inte veta på samma gång
Det här visste jag när jag innan min avfärd till lägret i Pieksämäki:
– Jag skulle dit! Det var egentligen inte ett val. Det var en känsla, som om någonting drog mig dit.
– Jag skulle träffa någon där. Högst troligt en man, men jag visste inte vem eller varför.
Känslan av att jag skulle dit kunde jag sätta fingret på, men känslan av att jag skulle träffa någon där var väldigt diffus. Det kunde vara en vän som jag senare skulle inse att jag verkligen behövde träffa just där och just då. Det kunde vara en ny bekantskap, kanske t.o.m en partner. Det kunde vara Jesus. Det kunde vara en annan förebild. Det kunde i princip vara vem som helst.
När jag gick omkring där på lägerområdet funderade jag ganska mycket på den där känslan. Idag vet jag vem det var jag skulle träffa och varför, men det insåg jag först när jag kom hem och började skriva. Ni ska få ta del av den upplevelsen, men inte idag. Den behöver få smälta in ordentligt först.
Rebecca
– Jag skulle dit! Det var egentligen inte ett val. Det var en känsla, som om någonting drog mig dit.
– Jag skulle träffa någon där. Högst troligt en man, men jag visste inte vem eller varför.
Känslan av att jag skulle dit kunde jag sätta fingret på, men känslan av att jag skulle träffa någon där var väldigt diffus. Det kunde vara en vän som jag senare skulle inse att jag verkligen behövde träffa just där och just då. Det kunde vara en ny bekantskap, kanske t.o.m en partner. Det kunde vara Jesus. Det kunde vara en annan förebild. Det kunde i princip vara vem som helst.
När jag gick omkring där på lägerområdet funderade jag ganska mycket på den där känslan. Idag vet jag vem det var jag skulle träffa och varför, men det insåg jag först när jag kom hem och började skriva. Ni ska få ta del av den upplevelsen, men inte idag. Den behöver få smälta in ordentligt först.
Rebecca
Låt elden brinna
Idag går jag omkring på jobbet och nynnar på den här låten som sjöngs flera gånger på lägret i Pieksämäki i år:
Rebecca
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)