Den 6.4.2016 åkte jag till Vasa för att träffa en plastikkirurg. Det var nervöst, riktigt nervöst. Jag hade ju äntligen tagit ett beslut, men det fanns fortfarande en risk att jag inte skulle bli beviljad en operation.
Jag gick in till en avdelning jag aldrig hade besökt tidigare, anmälde mig och satte mig i en soffa och väntade på att få höra mitt namn uppropas. Jag behövde inte vänta länge innan jag slapp in till läkaren. I rummet fanns två skrivbord som satt ihop med varandra. Ett av dem var läkarens och vid det andra satt en sjukskötare. Läkaren presenterade sig på knagglig svenska och bad mig att klä av mig. Hon tittade, kände, mätte och frågade mig på vilket sätt min byst störde min vardag. Sköterskan skrev upp alla mått och antecknade allt som läkaren konstaterade när hon undersökte mig. Undersökningen tog högst tre minuter, sedan bad hon mig att klä på mig igen och sätta mig på en stol bredvid hennes bord.
– Vi vill operera dig, sade hon.
Det kändes som om en stor sten föll från mina axlar. Jag hade klarat det. Jag var godkänd! Läkaren gick snabbt igenom hur operationen går till, vilka risker som finns och hur jag kunde förbereda mig. Hon kunde inte säga hur länge jag skulle behöva vänta på att få en operationsdag, eftersom kön var väldigt lång, men det visste jag redan. Sedan bad hon mig fylla i en blankett med uppgifter om mig själv.
Hela besöket tog ca. sju minuter. Jag hade väntat, funderat och varit nervös i nästan ett halvt år för att bli godkänd efter en undersökning på sju minuter. Det kändes rätt fånigt, men egentligen spelade det inte så stor roll. Jag hade kommit ett steg längre i processen. En bröstförminskning var nu ett faktum.
Fortsättning följer.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar