Det här visste jag när jag innan min avfärd till lägret i Pieksämäki:
– Jag skulle dit! Det var egentligen inte ett val. Det var en känsla, som om någonting drog mig dit.
– Jag skulle träffa någon där. Högst troligt en man, men jag visste inte vem eller varför.
Känslan av att jag skulle dit kunde jag sätta fingret på, men känslan av att jag skulle träffa någon där var väldigt diffus. Det kunde vara en vän som jag senare skulle inse att jag verkligen behövde träffa just där och just då. Det kunde vara en ny bekantskap, kanske t.o.m en partner. Det kunde vara Jesus. Det kunde vara en annan förebild. Det kunde i princip vara vem som helst.
När jag gick omkring där på lägerområdet funderade jag ganska mycket på den där känslan. Idag vet jag vem det var jag skulle träffa och varför, men det insåg jag först när jag kom hem och började skriva. Ni ska få ta del av den upplevelsen, men inte idag. Den behöver få smälta in ordentligt först.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar