Dagarna gick. Dagen före operationen var jag ett vrak. Jag hade hemsk ångest, jag var nervös och velande. Min mor blandade bort mina tankar genom att hjälpa mig städa mitt rum och packa ner saker inför den kommande flytten.
Den 18.8.2016 kl. 10:30 skulle jag befinna mig på Dagkirurgin i Vasa. Där anmälde jag mig och strax därpå tog en sjukskötare emot mig i ett kontor. Där bytte jag om inför operationen, fick nödvändig information och fördes sen vidare till väntrummet i väntan på kirurgen. Jag blev hämtad när kirurgen kommit till kontoret för att träffa mig. Det visade sig att kirurgen som skulle operera mig var kirurgpedagog, vilket innebar att han hade med sig en lärling. Ni som har sett Grey's Anatomy förstår vad jag menar när jag säger att det plötsligt kändes som om jag hade Dr. Sloan och Dr. Avery framför mig. Tack vare detta fick jag en väldigt grundlig förklaring av hela operationsplanen. Läraren ritade på mig och berättade precis vad han skulle göra och hur han skulle göra det.
Efter att ha fått träffa kirurgerna blev jag alldeles lugn. Det kändes som om jag var i verkligt goda händer. Jag fick vänta ytterligare en stund innan jag till sist fick vandra iväg med en sköterska till operationssalen. Där fick jag själv hoppa upp på bordet och lägga mig tillrätta medan en hel hop av människor samlades runtomkring mig. En gjorde någonting med den ena handen, en annan försökte sätta en kanyl i den andra. Ytterligare en började placera ut elektroder på min panna och därtill kom ännu en sköterska, eftersom den andra sköterskan hade problem att hitta ett blodkärl i min hand. De förklarade vad de gjorde, men det hände så snabbt att jag hade svårt att hinna med. Sedan kom anestesiläkaren och meddelade att han skulle söva ner mig. Han sprutade in någonting i kanylen, som de till sist hade fått på plats, och jag blev alldeles varm i kroppen. Någon satte en syremask framför mitt ansikte och i nästa ögonblick var allting svart.
Fortsättning följer.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar