Berättelsen om skruff, del 2/3

Plötsligt, som från ingenstans, hörde skruff ett dovt ljud. Åter igen kunde skruff inte tro sina ögon när han fick bevittna någonting så fantastiskt. Framför honom såg han hur vattnet rörde sig på ett sätt som han aldrig sett förut. Det såg ut som om vattnet kämpade mot sig själv, som om vattnen kämpade mot vatten. Det såg nästan ut som om vattnet försökte klämma ihop sig till ett er kompakt ämne. Snart insåg skruff att det var precis det som hände. Framför honom bildades en väg av is, lika blank som silverberlocken. Skruff placerade en darrande fot på isen. Han lutade sig mot den för att ta reda på om isen höll att stå på. Till skruffs stora förvåning höll isen hans egen tyngd och skruff placerade prövande den andra foten på isen. Vid det här laget hade isvägen blivit så lång att skruff inte längre kunde se om vägen ledde någonstans. Utan att tänka började skruff springa. Han sprang så fort han egna små ben bar. Aldrig hade han varit så ivrig. Han sprang och sprang och sprang.
    Mitt i allt, när skruff hade sprungit väldigt länge, bromsade han hastigt upp. Han hade fått syn på någonting som han aldrig hade vågat drömma om. Vägen av is hade lett honom till Skrufflandet. Han såg hundratals skruffar stå längs stranden och alla stirrade på honom med förväntande blickar. Plötsligt kunde skruff höra någon utbrista: Han är här! Han är äntligen här!

Fortsättning följer.

Rebecca

Livet som glutenallergiker

När man lever ett liv där man måste avstå från gluten, dvs. de inhemska sädeslagen vete, råg och korn (och i mitt fall även (ren)havre) lär man sig lätt att inte förvänta sig så mycket när det kommer till livsmedel. Låt mig förklara med ett exempel. Du går på en födelsedagsmiddag med ett gäng vänner. Du har på förhand meddelat om din allergi, så kökspersonalen vet att en av matgästerna bör få glutenfri kost. När det kommer till efterrätten, i detta fall födelsedagstårtan, meddelar kocken att du med glutenallergi kommer att få en portion glass istället, eftersom tårtan inte har bakats med tanke på din glutenallergi. Tänk dig att detta upprepar sig regelbundet. Varje gång får du den där portionen med glass istället för tårta. Tänk dig att du är som jag, dvs. inte gillar glass så mycket men älskar tårta. Du blir så klart besviken, gång på gång.

    Jag skriver inte detta för att hacka ner på någon, läxa upp någon eller för att få människor att sluta servera mig glass. Jag skriver bara om hur det faktiskt är, vare sig man som glutenallergiker gillar glass eller inte. Det här har fått mig att uppskatta de gången någon har tagit sig tid att verkligen baka glutenfritt. Och jag vill meddela er en sak: Glutenfria bakverk är inte alls så jobbiga att baka som du tror och de smakar inte heller så annorlunda. Tro mig, jag har inte ätit glutenfritt hela mitt liv, jag vet hur "vanliga" bakverk smakar. 

Med detta vill jag be er att släppa de fördomar ni har om glutenfri kost. Våga prova och bilda inte en åsikt av bara ett enda test. Det finns absolut dåliga glutenfria produkter som bara faller sönder och smakar som papper, men de är långt i från alla. Ni som inte har vågat baka glutenfritt, testa! Det är minsann inte hela världen om det misslyckas. Alla misslyckas med bakning ibland, vare sig det är glutenfritt eller inte. Jag kan med 100-procentig säkerhet säga att vi glutenallergiker uppskattar era försök, vare sig det blir bra eller inte. 

Rebecca

P.S: Det är lika enkelt att baka en tårtbotten med potatismjöl som med vetemjöl. Den blir minst lika god och dessutom en pytteliten smula hälsosammare. 

Berättelsen om skruff, del 1/3

Det var en gång en liten skruff som bodde på en avlägsen ö ute i det stora havet. Skruff var väldigt ensam eftersom ön var obebodd bortsätt från honom själv. Skruff kunde inte heller ta sig bort från ön, eftersom han inte var händig nog att bygga sig en flotte.
   Dag ut och dag in satt skruff och tittade ut över havet med ögon som utstrålade en längtan likt ingen annan. Han brukade fantisera om stora fartyg fyllda med skruffar som honom själv och drömde om att ett sådant fartyg skulle plocka upp honom och föra honom bort från den avlägsna ön. Skruff hade dock aldrig fått fånga ett enda fartyg med blicken. Trots detta besatt skruff ett evigt hopp om att framtiden skulle vara ljus. Hoppet var någonting han aldrig någonsin hade tappat.
    En kväll när skruff som vanligt satt på stranden och blickade ut över det oändliga havet fick han syn på någonting blänkande på havsbotten ett par meter bort från stranden. Skruff, som var en mycket försiktig och ängslig liten varelse, steg upp och kikade försiktigt mot det som blänkte i havet. Han tog små och försiktiga steg framåt tills han bara var några centimeter från vattnet. Då sträckte han på sig, gnuggade sig i ögonen och stirrade på blänket.
    Skruff kunde inte tro sina ögon. Blänket kom från en öppen mussla, men musslan bar inte på en pärla som andra musslor. Den här musslan bar på en glänsande silverberlock. Skruff vadade ut i vattnet tills han stod framför den öppna musslan. Han böjde sig ner och sträckte sig efter berlocken. Precis när hans lilla finger nuddade den glänsande silverberlocken sken hela havet upp i ett silverblått sken. Skruff blev så rädd att han genast släppte berlocken och med ens blev vattnet lika mörkt som innan. Nyfikenheten hos skruff övervann den annars väldigt vardagliga rädsla han bar på och han sträckte sig efter berlocken en gång till. När han hade fått tag på berlocken igen sken vattnet upp i samma silverblåa sken. Den här gången tog skruff ett fastare tag om berlocken och lyfte upp den ovanför vattenytan. Han tittade på den med stora ögon. Berlocken var det vackraste föremål som någonsin legat i skruffs hand. Försiktigt tog han tag i berlockens silverband och hängde det om nacken.
   
Fortsättning följer. 

Rebecca

Post-trip blues

Först av allt vill jag be om ursäkt för min oväntade frånvaro. Jag har varit på semester i Spaniens härliga värme och tog därför en ordentlig paus från verkligheten – dit även bloggen tillhör. Nu är jag hemkommen och har landat med en duns tillbaka i min verklighet och min vardag.
   Jag har legat i sängen i princip hela dagen. Jag har känt mig trött, orkeslös och nedstämd. Jag vände mig till internet, googlade lite och insåg att det faktiskt finns någonting som heter "post-trip blues" eller "post travel depression" (PTD). Även om min semester bara pågick i en vecka så har jag väldigt starka symptom av just PTD. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte och resan är värd lite PTD, men det var verkligen mycket tyngre än jag trodde att komma hem. Redan under någon av de första dagarna i Spanien skrev jag till en vän att det är så mycket enklare att vara glad och uppåt i sol och värme. Det är säkert en bidragande orsak till den starka nedstämdhet jag känner av nu här hemma i kalla Finland.

Rebecca

Att skriva är en gåva

Då ja gick hem från hvc så så ja en katt som sku spy å då tänkte ja att de säkert e en hårboll an kämpar me. Men ja hadd fel å de va så synd men sen så ja en katt igen å då lockade ja på den å saa kss kss å sträckte fram handen å när ja va nästan hemma igen så så ja då postiljonen tryckte ner posten i postlådan å så tänkte ja att hoppas min bok ha komi.

När du läser ovanstående text tänker du säkert att det är en ensidig konversation på någon blanddialekt. När vi pratar så pratar vi ofta utan punkter som vi säkert skulle sätta ut ifall vi skulle skriva ner vår konversation. Sanningen är att det här är en berättelse. Men är den inte lite osammanhängande? Känns det inte som om någonting fattas? Vad hände till exempel med den första katten? Vågade den andra katten komma fram och nosa på min utsträckta hand? Fick jag boken som jag hoppades på?
   Jag älskar att sitta och fundera på ord, meningar och uppbyggnad av berättelser. Jag älskar att sitta och fundera ut hur jag i mina texter uttrycker mig på bästa sätt. Sanningen är att jag är mycket bättre på att skriva än att prata. Jag har märkt att jag blir bättre förstådd i textform än när jag klumpigt försöker få fram meningar i sociala situationer. Det sägs att texter är opålitliga, eftersom de är så lätta att tolka. Jag tycker dock att det är fruktansvärt fel att säga så och inkludera all text. Det finns faktiskt människor som har betydligt lättare för att bli förstådda i text än i tal. Jag är en av dem.
    Jag tror på riktigt att det är mer sannolikt att jag hoppar från en sak till en annan när jag pratar än när jag skriver. Berättelsen här ovan är nedskriven så som jag berättade den, muntligt då alltså. Jag skulle antagligen inte glömma bort slutklämmen på alla händelser om jag fick skriva istället för att berätta. I text skulle min berättelse se ut så här:

Jag såg en katt när jag vandrade hemåt från hälsovårdscentralen. 
Katten stirrade ner i marken och kämpade med kväljningar.
Hårboll, tänkte jag men insåg att jag gissade fel.
Katten spydde upp vätska och jag kunde inte låta bli att tycka synd om den.

Jag såg en till katt lite längre fram på min väg hemåt.
Katten vände sig om och stirrade på mig innan jag hann passera.
Kss kss, lockade jag och sträckte fram handen.
Katten var sällskapssjuk. Hon strök sig mot min hand och njöt av uppmärksamheten.

När jag närmade mitt hem fick jag syn på postiljonen.
Postiljonen tryckte ner dagens post i vår postlåda.
Hoppas min bok kom nu, tänkte jag och ökade takten.
Mitt hoppfulla ansiktsuttryck byttes ut till besvikelse när jag öppnade postlådan och inte fann det paket jag hade hoppats på.

Jag tycker personligen att det finns betydligt mera känslor i den skrivna berättelsen. Sammanhanget är betydligt lättare att hänga med i och jag glömmer inte bort att avsluta en mening innan jag börjar på en ny. Så förbanna inte texten utan att tänka dig för. Den skrivna texten är en gåva.

Rebecca

Jag har en dröm...

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal."

Utdrag ur Martin Luther King's tal "I have a dream"

Rebecca

Natten är ännu ung

Tårarna tryckte på bakom ögonlocken, dels för att jag visste vad som komma skulle, dels för att det var så fruktansvärt känsloladdat. Sedan grät han och då svämmade tårarna över. Egentligen hade jag velat ropa ut min gråt, men jag kunde ju inte göra så. Jag applåderade med de andra, för de andra, lite starkare än alla andra. Bara för att släppa ut känslorna så diskret som möjligt.

Det är sant som det sägs.

Natten är ännu ung.

Rebecca

Att leva med tiden

En moped, en lättviktare, en fyrhjuling och en bil styrde mot sommarstugan på Ålands röda berg på påsksöndagen. Chaufförerna till samtliga fordon var yngre än 19 år gamla. De vuxna pratade i bitterljuv ton om hur dagens läge såg ut. Förut var det leksaker som gällde. Nu var det fordon.
   Tiden rinner i väg likt vattnet i ett vattenfall. Samma kväll satt vi alla ihoptryckta i soffan och tittade på gamla filmer som filmades mellan åren 1998-2004. Många minnen och känslor väcktes och vi skrattade hjärtligt till oss själva när vi spexade framför kameran som små barn.
    När vi på måndagen skulle åka hem från Åland pratade vi om hur snabbt dagarna hade gått sedan vi kom dit. Vi påminde oss om att det alltid är så. Tiden bara flyger iväg och gör det svårt för oss att fånga dagen, leva i nuet och och inte stressa. Men jag antar att det är det som är livet; att helt enkelt leva med tiden som existerar just nu. Vi kan heller inte så mycket annat. Det är okej.

Rebecca

Påsksöndag

Kristus är uppstånden!

Jag kunde ingenting annat än le under dagens påskdagsmässa i Sanktgörans kyrka i Geta. Den glada stämningen gick nästan att ta på. Prästen strålade av glädje över att så många hade kommit till kyrkan i den lilla byn. Påskkören, som bestod av både gamla och unga, sjöng av hjärtans lust och församlingen sjöng psalmerna med glädje. Vi fick ta del av en fin och tankeväckande predikan och en nattvard i härlig gemenskap.

Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Efter mässan blev vi bjudna på ett ljuvligt kyrkkaffe och hemgjorda bakelser. Det var så många som stannade för att dricka kaffe så att prästen fick fundera om kaffet skulle räcka till. Men det gjorde det. Vi åkte alla hem med en härlig känsla och ett léende på läpparna.

Glad påsk till er alla,

Rebecca