Att skriva är en gåva

Då ja gick hem från hvc så så ja en katt som sku spy å då tänkte ja att de säkert e en hårboll an kämpar me. Men ja hadd fel å de va så synd men sen så ja en katt igen å då lockade ja på den å saa kss kss å sträckte fram handen å när ja va nästan hemma igen så så ja då postiljonen tryckte ner posten i postlådan å så tänkte ja att hoppas min bok ha komi.

När du läser ovanstående text tänker du säkert att det är en ensidig konversation på någon blanddialekt. När vi pratar så pratar vi ofta utan punkter som vi säkert skulle sätta ut ifall vi skulle skriva ner vår konversation. Sanningen är att det här är en berättelse. Men är den inte lite osammanhängande? Känns det inte som om någonting fattas? Vad hände till exempel med den första katten? Vågade den andra katten komma fram och nosa på min utsträckta hand? Fick jag boken som jag hoppades på?
   Jag älskar att sitta och fundera på ord, meningar och uppbyggnad av berättelser. Jag älskar att sitta och fundera ut hur jag i mina texter uttrycker mig på bästa sätt. Sanningen är att jag är mycket bättre på att skriva än att prata. Jag har märkt att jag blir bättre förstådd i textform än när jag klumpigt försöker få fram meningar i sociala situationer. Det sägs att texter är opålitliga, eftersom de är så lätta att tolka. Jag tycker dock att det är fruktansvärt fel att säga så och inkludera all text. Det finns faktiskt människor som har betydligt lättare för att bli förstådda i text än i tal. Jag är en av dem.
    Jag tror på riktigt att det är mer sannolikt att jag hoppar från en sak till en annan när jag pratar än när jag skriver. Berättelsen här ovan är nedskriven så som jag berättade den, muntligt då alltså. Jag skulle antagligen inte glömma bort slutklämmen på alla händelser om jag fick skriva istället för att berätta. I text skulle min berättelse se ut så här:

Jag såg en katt när jag vandrade hemåt från hälsovårdscentralen. 
Katten stirrade ner i marken och kämpade med kväljningar.
Hårboll, tänkte jag men insåg att jag gissade fel.
Katten spydde upp vätska och jag kunde inte låta bli att tycka synd om den.

Jag såg en till katt lite längre fram på min väg hemåt.
Katten vände sig om och stirrade på mig innan jag hann passera.
Kss kss, lockade jag och sträckte fram handen.
Katten var sällskapssjuk. Hon strök sig mot min hand och njöt av uppmärksamheten.

När jag närmade mitt hem fick jag syn på postiljonen.
Postiljonen tryckte ner dagens post i vår postlåda.
Hoppas min bok kom nu, tänkte jag och ökade takten.
Mitt hoppfulla ansiktsuttryck byttes ut till besvikelse när jag öppnade postlådan och inte fann det paket jag hade hoppats på.

Jag tycker personligen att det finns betydligt mera känslor i den skrivna berättelsen. Sammanhanget är betydligt lättare att hänga med i och jag glömmer inte bort att avsluta en mening innan jag börjar på en ny. Så förbanna inte texten utan att tänka dig för. Den skrivna texten är en gåva.

Rebecca