Plötsligt, som från ingenstans, hörde skruff ett dovt ljud. Åter igen kunde skruff inte tro sina ögon när han fick bevittna någonting så fantastiskt. Framför honom såg han hur vattnet rörde sig på ett sätt som han aldrig sett förut. Det såg ut som om vattnet kämpade mot sig själv, som om vattnen kämpade mot vatten. Det såg nästan ut som om vattnet försökte klämma ihop sig till ett er kompakt ämne. Snart insåg skruff att det var precis det som hände. Framför honom bildades en väg av is, lika blank som silverberlocken. Skruff placerade en darrande fot på isen. Han lutade sig mot den för att ta reda på om isen höll att stå på. Till skruffs stora förvåning höll isen hans egen tyngd och skruff placerade prövande den andra foten på isen. Vid det här laget hade isvägen blivit så lång att skruff inte längre kunde se om vägen ledde någonstans. Utan att tänka började skruff springa. Han sprang så fort han egna små ben bar. Aldrig hade han varit så ivrig. Han sprang och sprang och sprang.
Mitt i allt, när skruff hade sprungit väldigt länge, bromsade han hastigt upp. Han hade fått syn på någonting som han aldrig hade vågat drömma om. Vägen av is hade lett honom till Skrufflandet. Han såg hundratals skruffar stå längs stranden och alla stirrade på honom med förväntande blickar. Plötsligt kunde skruff höra någon utbrista: Han är här! Han är äntligen här!
Fortsättning följer.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar