Tårarna tryckte på bakom ögonlocken, dels för att jag visste vad som komma skulle, dels för att det var så fruktansvärt känsloladdat. Sedan grät han och då svämmade tårarna över. Egentligen hade jag velat ropa ut min gråt, men jag kunde ju inte göra så. Jag applåderade med de andra, för de andra, lite starkare än alla andra. Bara för att släppa ut känslorna så diskret som möjligt.
Det är sant som det sägs.
Natten är ännu ung.
Rebecca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar