Trumps USA

Jag vet att Trump inte är den enda token i den här världen, men det går inte att bortse från det faktum att han blivit ansiktet utåt för sådant som kan kallas islamofobiskt, rasistiskt och orättvisa. Speciellt inte nu när han fått en - enligt mig - alldeles för stor makt och använder den på det sätt han gör.
   Det är givetvis inreseförbudet jag pratar om. I nuläget är det alltså förbjudet för människor från Irak, Iran, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien och Jemen att resa till USA inom de tre kommande månaderna. Detta på grund av att länderna i fråga har stora problem med terrorism för tillfället. Visst, inget land vill ta emot terrorister, men jag slår vad om att inte ens hälften av t.ex Somalias befolkning är terrorister. Det är som att förbjuda alla finländare att åka till Sverige, för "alla dricker så mycket öl och blir våldsamma" eller för att "alla är blonda med blå ögon". Det strömmar in nyheter om personer med green cards eller personer med dubbla medborgarskap som inte slipper in till USA längre. Tänk dig att du en dag blir nekad att åka tillbaka till din familj eller till ditt jobb/studier bara för att du föddes i Syrien.
   Frågar du mig så är jag inte så säker på att Trump gör det här för att "make America great again". Jag tror att han håller på att bli rädd. Han har så många motståndare och får en hel del anklagelser och hot riktat emot sig. Jag skulle vara rädd om jag skulle vara i hans sits, men jag har fruktansvärt svårt att tycka synd om honom. Han har ju trots allt placerat sig själv i den sits han befinner i.
   Om det är så att han inte är rädd så vet jag inte vad jag ska säga. Det är någonting skumt med den där mannen och hans ageranden. Jag hoppas bara att världen inte skadas så mycket som den ser ut att göra i längden med Trump som Amerikas president.

Rebecca

Klarhet i det trygga

En sak är säker. När dagen kommer då jag ska börja skriva min bok så kan jag inte befinna mig i Helsingfors. Redan på tåget hem skrev jag en låttext, vilket jag inte har gjort på länge. När jag senare anlände till Österbotten fick jag inspiration till blogginlägg igen. Så sent som ikväll har tankar på att skriva en andakt börjat dyka upp.
   Jag vet inte om det här är en slump eller ej, men jag skulle inte var förvånad om det faktiskt skulle ligga nånting i det här. Som jag tidigare skrivit så är Österbotten fortfarande min trygghet. Det är inte konstigt att jag finner inspiration av att återvända till min trygghet och befinna mig i en miljö som jag verkligen älskar. Inget illa om Helsingfors, men do kan ta pojtchin ur byin men itt byin ur pojtchin som KAJ så riktigt uttrycker det. I mitt fall kanske det skulle bli do kan ta flickon ur småstaan men itt småstaan ut flickon.

Rebecca

Vad säger bilen?

"Jag tror inte E har en enda bil som han inte fått av Becca"

Ända sedan jag var liten har jag varit fascinerad och intresserad av bilar. När jag var riktigt liten satt jag på gräset bredvid bilen som pappa fixade. Ibland när jag och mina kusiner var till butiken med mommo gick vi till leksaksavdelningen och tittade på Hotwheels-bilarna. Jag minns en gång när jag fick lov att köpa en. Den var guldfärgad och jag tog väl hand om den. Jag hade även en röd Chrysler PT Cruiser och en lila Mercedes-Benz, möjligtvis W168. Senare väcktes ett intresse för radiostyrda fordon, också det tack vare pappa.

   Nu låter det som om jag vore ett bil-freak eller att jag skulle vara väldigt kunnig när det kommer till fordon. Så är tyvärr inte fallet, men jag gillar dem. Därför tycker jag att det är så roligt med en ny liten lillebror som jag kan ge bilar åt. Han har nyss lärt sig hur bilen låter och är duktig på att köra dem på golvet. Idag när jag skulle komma hem från studiestaden kunde jag inte låta bli att ha med mig en charmig liten polisbil åt honom. Det var spännade tyckte vi båda två. 

   E's mamma står för citatet ovan och jag tror faktiskt också att det är helt sant. Det gör mig lite smått stolt. Vem vet när han får sin första bil av någon annan än sin storasyster, men oberoende när den dagen kommer så lär jag inte sluta förse honom med coola bilar.

Rebecca

Uppdatering x3

Innan natten kommer vill jag uppdatera läget.

Post-op:

Innan jag åkte ner till studiestaden sprang jag för första gången post-op. Det var en underlig känsla. Jag har inte kunnat springa på så länge och nu var det plötsligt ingenting som tog emot, förutom konditionen som försämrats avsevärt under mina träningsfria månader.
   I fredags var jag för första gången post-op på gym. Det var också en spännande upplevelse. Det blev kanske inte ett riktigt effektivt pass, eftersom jag mest fjollade omkring mellan maskinerna för att testa mig fram och se vad min kropp klarar av efter en fem månader lång gympaus. Idag har jag sjukt sjuka armar, men det är trots allt en positiv smärta. Det är ju träningsvärk!

Studiestaden:

Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig med saker och ting. Jag har flera dagar tänkt på ett gammalt inlägg som jag skrev i höstas. Jag listade upp saker och ting som jag hade lärt mig om huvudstaden. En av lärdomarna var att jag inte kunde sitta i varken metro eller spårvagn med ryggen mot färdmålet. Det här stämmer inte längre. Jag har blivit van med att åka baklänges. Jag föredrar det inte, men jag klarar det bra.
   Jag hade extrem ångest över att åka tillbaka hit efter jul, men det har gått över förväntat bra. Jag kom snabbt in i rullorna igen. Jag ser däremot väldigt mycket fram emot att få åka hem en sväng snart. Det är en viss liten kille jag saknar något otroligt.

Studierna:

Om jag är på rätt har jag ingen aning om. Men än så länge trivs jag väldigt bra och har inga större tankar på att byta studieinriktning. Vad jag däremot ser fram emot är att välja biämne. Biämnesstudierna påbörjas högst antaligen i höst, vilket ger mig ännu lite tid att fundera över det. Jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill "bli", därför har jag lite svårt att välja biämne. Men jag ser som sagt ändå fram emot det.


Rebecca

Jag återvänder

Den 15 december åkte jag från studieorten. Den 15 januari återvänder jag. Snart stiger jag alltså ut ur bekvämlighetszonen igen. Jag känner mig allt annat än beredd, men det beror högst antagligen på att jag varit hemhemma så länge. Helsingfors är inte en trygghet på samma sätt som Österbotten. Jag tvivlar på att det någonsin kommer att ändra fullt ut, men jag hoppas att storstaden med tiden ska kunna erbjuda mig lite mer trygghetskänsla. När jag kom hem inför jul och människor frågade om jag trivs på ny ort med nya studier kunde jag glatt berätta att jag trivs bra. Jag tror nog jag gör det fortfarande, men jag ser faktiskt inte fram emot att åka tillbaka. Studierna ska väl nog gå bra, jag gillar min lägenhet och har fina studiekompisar, men ändå lyckas jag inte fly från ensamhetskänslan som hemsöker mig. Jag vet att jag återvänder till en tom lägenhet och för tillfället känns det inte alls trevligt.

I mitt huvud hör jag nära och kära säga: He bliir noo braa.
Låt oss hoppas på det!

Rebecca

2017

Jag har haft ordentligt problem med sömnen ett bra tag nu. Eller, när jag väl somnar sover jag ofta bra. Det är vid insomningen som problemet ligger. Jag somnar inte. Det spelar ingen roll om jag känner mig trött eller inte. Det spelar ingen roll när jag går och lägger mig. Det spelar ingen roll vad jag gör på dagarna. Somnar jag före kl 2 är jag nöjd, men många nätter ser jag klockan slå 2, 2:30, 3, 3:30, 4:00 och till och med 4:30.
   Jag avlägger inte nyårslöften, men jag har börjat lista saker och ting som jag önskar att jag uppnår under det kommande året. Jag önskar att 2017 ska innehålla bättre sömn, bättre politik och mer fred i världen. Jag hoppas att jag ska lära känna mig själv ännu bättre och jag önskar att jag ska få må bra både psykiskt och fysiskt. Jag önskar att jag ska få vara med om nya spännande saker.
   Jag önskar mig och alla andra ett riktigt gott nytt år!

Rebecca