Rebeccas flummerier

Du behärskar skrivandet, brukar mina lärare säga. Men du har tendens att bli väldigt flummig. Jag vet. Jag är fullt medveten om att jag har lätt för att flumma iväg, använda metaforer och ibland bara skrapa på ytan utan att direkt dyka ner i ämnet. Jag jobbar på det, men ibland tillåter jag mig själv att skriva och låta folk läsa mellan raderna. Jag tillåter mig själv att inte konkretisera. Det gör jag speciellt här på bloggen. 

    Jag tycker det är fantastiskt hur en riktigt hemsk stund plötsligt kan förvandlas till en underbar stund som man minns livet ut. Jag har varit med om några sådana. Jag upplevde en sådan stund så sent som idag. OBS! Det är nu jag inte kommer att konkretisera. Jag tänker inte berätta mer än att jag fick hjälp av en fin person i en tung stund och att den tunga stunden så småningom förvandlades till en fin stund. Den här stunden kom att betyda så mycket för mig och jag är säker på att den kommer att etsa sig fast i mitt minne. 

     På det här sättet kommer jag än en gång in på temat hur en så liten och "obetydlig" händelse eller god gärning kan betyda så mycket för en själv och samtidigt vara så självklar eller obetydlig för den andra parten. Jag kan bara inte låta bli att återkomma till detta tema. Jag tycker det är ett så otroligt fascinerande fenomen. Ändå skrapar jag det bara på ytan. Jag är ju trots allt bra på att göra så. Men jag har kommit fram till att det kanske inte gör någonting. Kanske mina flummerier får er läsare att tänka vidare. I så fall har jag nått ett av mina mål. 

Rebecca

Estonia

Jag levde inte under tiden för Estonia-tregedin för 20 år sedan. En 49 minuters dokumentär ger givetvis en inblick i det hela, men inte mycket mera. Jag kände inga offer. Jag känner inga anhöriga. Jag har inte på något sätt en verklig kontakt med händelsen. Bara en verklighetsbaserad berättelse.

    Trots detta är det tungt att se bilder och filmer från olyckan. Jag lider med de överlevande som inte bara idag, utan gång på gång, ser bilder från dagen för 20 år sedan flyga förbi i huvudet. Jag kan inte på något sett förstå hur förfärligt det måste ha varit. Jag lyssnar och skapar egna bilder i mitt huvud. Det tar ont, men inte på lång väg lika ont som det måste ta för de som faktiskt varit med. Jag kan därmed egentligen inte känna sorgen på samma sätt som de som varit med kan göra. Jag har alltid känt av den i form av vad andra känner, men det enda jag själv besitter är påminnelser om någonting tragiskt som hände före min tid. Någonting jag inte varit med om. 

    Vad jag däremot verkligen kan göra är att se smärtan i de överlevandes ögon när de berättar sin historia framför en kamera. Jag kan känna med dem och jag kan sända dem varma tankar. Jag kan bidra med att minnas berättelsen. 

    Det är alltid någonting som jag och alla andra som inte levde den 28.9.1994 kan göra. 

Rebecca

En höstkväll

Jag sitter hopsjunken i soffan. Nacken värker och ryggen tar stryk. Ändå orkar jag inte räta upp mig.

I kakelugnen brinner en eld och en svag röklukt har spridit sig i rummet sedan ett vedträ föll för nära öppningen.

Stickasockorna värmer mina frusna fötter. Jag har dragit fram de tjockare tröjorna från längst bak i klädskåpet och nu värmer en av dem mig i höstkylan.

Hela dagen har jag varit trött. Ännu är det för tidigt att söka sig till sängs. Det enda jag kommer mig för att göra är att skriva. Jag har inte ro att göra någonting annat.

Det är tyst i huset bortsätt från den sprakade elden, de enstaka bilarna som kör utanför och datorns svaga surrande.

Mina ögon svider. Jag vill sluta mina ögonlock och besöka drömmarnas land. Jag vill fly från verkligheten, gömma och glömma.

Elden i kakelugnen har övergått till en vilande glöd.

Rebecca

Ingenting

Regnet öser ner där ute. Lika så gör det inuti mig för stunden. Ingenting går som jag har planerat. Ingenting blir så bra som jag har tänkt det och ingenting flyter på smidigt. Den svåra biten är att acceptera det.

Rebecca

En hösteftermiddag

Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe på min högra sida, sådär passligt nära till hands när tankarna stannar upp i skrivandets stund.

I ugnen ligger ett bakverk och gör sig färdigt för att avnjutas senare på eftermiddagen, förhoppningsvis i någon trevlig persons sällskap. 13 minuter kvar av tiden i ugnen.

Utomhus rusar bilarna förbi. Skolelever kommer cyklande och ser sig noggrant för i korsningen. Skoldagen har slutat för de flesta, därav den livliga trafiken. Det icke upphörande regnet har hållit mig inomhus, men nu tittar solens strålar fram. Jag borde gå ut, men den handlingen lockar mig inte.

Hösten är vacker, men det är någonting som händer med mig under hösten. Jag påverkas starkt av årstiderna. Hösten hör inte till mina favoriter.

Från ugnen sprids en ljuvlig doft. Det doftar hemtrevligt. 5 minuter till, sen ska bakverket ut ur ugnen.

Nu är min kaffekopp tom.

Rebecca

Hoppet dör aldrig, säger de

Sällan är den förutsägbar. Sällan vet vi precis när den ska komma. Vi kan ana den, känna på oss att den är nära, men sällan vet vi exakt vad som kommer att resultera i dess påhopp. När den kommer slutar det allt för ofta i kaos. Jag pratar om droppen som får bägaren att rinna över.
    Allt för många erfarenheter har jag av just den där eländiga droppen.
    Allt för ofta har jag varit den där bägaren som blivit för full och tvingas släppa ut allt för mycket på en gång. Då töms min kropp på all energi och glädjen rinner ut genom mina ögon i form av stora tårar. I den stunden vill jag lämnas ensam och ha någon nära på samma gång. De mest paradoxala tankarna och känslorna uppstår i just det ögonblicket.
    Allt för ofta har jag även fått stå under den där bägaren och tvingats ta emot det tunga och hårda vattnet som öser ner som ett enormt vattenfall. Det är inte det att jag inte klarar av vattenfall, för det göra jag, men när valet att ta emot vattnet inte är mitt eget är det tungt. Ofta hinner jag inte ens undan och har sedan heller ingen kraft att stå emot trycket. Då drar vattnet mig med sig och jag hamnar att kämpa i havsstormen i hopp om att så snabbt som möjligt nå land.
     Hittills har jag alltid kunnat ropa land i sikte. Trots de viskningar jag tvingas stå ut med, dag ut och dag in, planerar jag inte att mista mitt rop. Hoppet dör aldrig, säger de som tror sig veta. Jag är tyvärr inte en av dem, men vad jag vet är att mitt rop är sprängfullt med hopp.

Rebecca

Jag är värd det

Tröttheten efter spänningarna som studentskrivningarna förde med sig slog till som en blixt från en klarblå himmel, bortsätt från att den var väntad. Både igår och idag har jag tampats med en psykiskt trötthet som hindrat mig från att orka vara på alerten. Jag har dock låtit mig vara trött och spenderar denna lediga måndag med att göra saker som jag vill göra, sådant som får mig att må bra. Jag har till exempel njutit av en liten marsipanbakelse och ett par koppar kaffe medan jag sett på en gammal favoritserie. Nu planerar jag att rigga upp min ministudio och spendera ett par timmar i musikens tecken.

Bara för att jag är värd det.

Rebecca

Viljestyrka

Höstens sista skrivning är avlagd för min del. Finskan kändes inte lika bra som engelskan, även om jag satsade betydligt mer på vårt inhemska språk. Det fina med höstskrivningarna är ju dock att det går att skriva om ämnen på våren om man vill. Vi får se var jag landar med finskan. Jag är i alla fall beredd på att göra ett nytt försök i vår om resultatet inte gör mig nöjd.
   Jag känner att känslan av lättnad så småningom kommer att infinna sig. Jag har klarat det! Jag har kommit genom höstens studentskrivningar. Än en gång förundras jag över min enorma viljestyrka. Den har en stor roll i kampen min. Utan den skulle jag inte vara där jag är idag. Jag är tacksam.

Rebecca

Som om det vore mellan liv och död

Gårdagens studentskrivning i hälsokunskap tog mycket av den energi jag egentligen inte besitter. Jag var alldeles slut hela dagen, fysiskt trött och tom i huvudet. Det enda som kom ur mig under resten av dagen var klagomål på hur trött jag var samt dåliga skämt. Däremellan satt jag och stirrade ut i tomma intet eller låg på golvet och kände mig platt. När jag steg upp i morse vinglade världen så mycket att jag nästan blev orolig. Efter att ett lätt morgonmål hade nått min magsäck lugnade vinglandet i sig, men ännu dyker det upp nu som då. Idag gäller det att ladda batterierna tillräckligt mycket för att orka med veckans andra skrivning som går av stapeln i morgon, denna gång engelska. 

   Trots den trötthet som hemsökte mig igår satte jag mig ner med min far och diskuterade studentskrivningarna efter att jag hade kommit hem. Han berättade att han aldrig hade behövt visa upp sin examen för någon. Det som var viktigt var att den var avlagd. Än en gång gled vi in på ämnet - studentskrivningarna är egentligen en ytterst liten del av våra liv, men där och då i stundens hetta förstoras de upp som om det vore mellan liv och död. 

    På grund av min sjukskrivning har jag inte haft kraften att ta studentskrivningarna på så stort allvar jag annars antagligen skulle ha gjort, men kanske det inte gör någonting? Kanske det rent ut av visar sig vara rätt så hälsosamt. Jag antar att den som lever får se. 

Rebecca

Små små (o)betydelsefulla händelser

Jag har många gånger förundrats över hur enkelt det kan vara att göra någon glad. Det krävs ju egentligen så väldigt lite, inte sant?
    Vad jag den senaste tiden förundrats över ännu mera är de gånger någon säger eller gör någonting vackert och dessa ord eller handlingar börjar betyda så mycket för en själv, medan givaren inte har någon aning om hur mycket det kom att betyda. Jag tänker tillbaka på tiden i lågstadiet när jag blev kallad välsjungande tös av en person jag beundrade. Jag tänker tillbaka på tiden i högstadiet när en lärare satte sig bredvid mig en rast och berömde mina insatser i skolan. Jag tänker tillbaka på förra hösten när en person, som kom att bli en mycket god vän till mig, avslutade ett meddelande med kram.
     Dessa små små händelser är jag helt säker på att personerna i fråga inte vet hur mycket just de ord eller handlingarna betydde för mig och hur varm jag blir när jag tänker tillbaka på det. Jag kan bara önska och hoppas att jag har bidragit till någons lycka på det sättet dessa personer har gjort till min. Det är i alla fall någonting jag strävar efter.

Rebecca

Sånger väcker känslor

Jag har fastnat för en sång. Det i sig är inte så ovanligt, men den här sången är inte riktigt en sådan som jag brukar fastna så för. Den här sången talade till mig på ett mystiskt sätt. En alldeles underbar melodi och en väl genomtänkt text i kombination med en duktig sångerska får mig att rysa.
Gammal fäbodspsalm sjungen av Carola.

Rebecca

Time-out

Världen snurrade för snabbt och för länge.
När balansen inte är den starka sidan är det lätt att tappa balansen i farten. Då gäller det att intala sig själv om att det är okej med en time-out. Det är okej att inte alltid vara på topp. Det är okej att släppa allt ett tag och bara vara. Det är inte lätt, men ack så hälsosamt. Det är i alla fall vad de brukar säga, de som vet. Så jag tar en time-out. Jag jobbar på att känna att det är okej, men det är inte så lätt att tillåta sig att känna att man inte orkar. Vi vill ju vara starka. Kanske det faktiskt kan vara så att starkhet kan ligga i modet att visa sig själv svag…
Hur som helst. Time-out.

Rebecca

5.9.2014

Dagarna blir lätt långtråkiga nu när jag har tvingats stanna hemma för att inte gå helt sönder. En förkylning som får en att svettas bara på grund av en promenad uppför trapporna är inte riktigt trevligt, speciellt inte när du kommer ner och märker att det du egentligen skulle ha uppifrån fortfarande ligger där uppe. Ett utmärkt tillfälle att läsa på studenten kunde man ju tänka sig, men den energin och den motivationen ligger redan på minussidan. Istället försöker jag studera de önskade låtarna inför den kommande keikkan. Ungefär så långt räcker energin, alltid någonting. Ett rätt så meningslöst blogginlägg lyckas jag ju också åstadkomma. En vacker låt av Krista Siegfrids får sätta pricken på i:et.

Rebecca

Take me river, carry me far...

Rebecca