Estonia

Jag levde inte under tiden för Estonia-tregedin för 20 år sedan. En 49 minuters dokumentär ger givetvis en inblick i det hela, men inte mycket mera. Jag kände inga offer. Jag känner inga anhöriga. Jag har inte på något sätt en verklig kontakt med händelsen. Bara en verklighetsbaserad berättelse.

    Trots detta är det tungt att se bilder och filmer från olyckan. Jag lider med de överlevande som inte bara idag, utan gång på gång, ser bilder från dagen för 20 år sedan flyga förbi i huvudet. Jag kan inte på något sett förstå hur förfärligt det måste ha varit. Jag lyssnar och skapar egna bilder i mitt huvud. Det tar ont, men inte på lång väg lika ont som det måste ta för de som faktiskt varit med. Jag kan därmed egentligen inte känna sorgen på samma sätt som de som varit med kan göra. Jag har alltid känt av den i form av vad andra känner, men det enda jag själv besitter är påminnelser om någonting tragiskt som hände före min tid. Någonting jag inte varit med om. 

    Vad jag däremot verkligen kan göra är att se smärtan i de överlevandes ögon när de berättar sin historia framför en kamera. Jag kan känna med dem och jag kan sända dem varma tankar. Jag kan bidra med att minnas berättelsen. 

    Det är alltid någonting som jag och alla andra som inte levde den 28.9.1994 kan göra. 

Rebecca