Hoppet dör aldrig, säger de

Sällan är den förutsägbar. Sällan vet vi precis när den ska komma. Vi kan ana den, känna på oss att den är nära, men sällan vet vi exakt vad som kommer att resultera i dess påhopp. När den kommer slutar det allt för ofta i kaos. Jag pratar om droppen som får bägaren att rinna över.
    Allt för många erfarenheter har jag av just den där eländiga droppen.
    Allt för ofta har jag varit den där bägaren som blivit för full och tvingas släppa ut allt för mycket på en gång. Då töms min kropp på all energi och glädjen rinner ut genom mina ögon i form av stora tårar. I den stunden vill jag lämnas ensam och ha någon nära på samma gång. De mest paradoxala tankarna och känslorna uppstår i just det ögonblicket.
    Allt för ofta har jag även fått stå under den där bägaren och tvingats ta emot det tunga och hårda vattnet som öser ner som ett enormt vattenfall. Det är inte det att jag inte klarar av vattenfall, för det göra jag, men när valet att ta emot vattnet inte är mitt eget är det tungt. Ofta hinner jag inte ens undan och har sedan heller ingen kraft att stå emot trycket. Då drar vattnet mig med sig och jag hamnar att kämpa i havsstormen i hopp om att så snabbt som möjligt nå land.
     Hittills har jag alltid kunnat ropa land i sikte. Trots de viskningar jag tvingas stå ut med, dag ut och dag in, planerar jag inte att mista mitt rop. Hoppet dör aldrig, säger de som tror sig veta. Jag är tyvärr inte en av dem, men vad jag vet är att mitt rop är sprängfullt med hopp.

Rebecca