Sådant som hör sommaren till

En stor suck strax före jag begav mig hemåt från skolavslutningen symboliserade språnget jag tog när jag slängde mig över mållinjen. Nu är den nådd. Det känns, även om det fortfarande känns lite overkligt. Det är med delade känslor jag nu tar sommarlov. På det sättet sticker jag antagligen ut ur mängden.
   De vemodiga känslorna beror för det första på det enorma kontrollbehov jag besitter. En vanlig vardagsmorgon vaknar jag upp och vet i stora drag hur dagen kommer att se ut. Nu när jag är ledig kan vad som helst hända. För det andra kommer jag inte att se alla fina ansikten, som tillhör mina vänner, varje dag på ett tag. Vi kommer alla att flänga omkring på allt möjligt annat och inte ha lika mycket tid till vårt annars dagliga umgänge i skolan. Men det är sådant som hör sommaren till.
   Som tur är finns även de glädjefyllda känslorna kvar och så småningom tror jag att de kan ta över nästan helt. Nu har jag äntligen tid att varva ner, ta det lugnt och göra sådant som jag vill. Jag ska sommarjobba och tjäna egna pengar. Jag ska träffa människor jag träffar alldeles för sällan. Jag ska göra sådant som hör sommaren till. Framför allt ska jag vila upp mig och samla krafter efter det tunga skolåret.

Till alla studenter, studerande, elever och lärare som idag har fått ett välförtjänt sommarlov önskar jag en riktigt fin och skön sommar.


Rebecca

Jag är nästan där

Idag skrev jag det sista provet för mitt andra år i gymnasiet. Om inte förr så har min hjärna kopplat av nu och lär inte åstadkomma några underverk under de kommande veckorna. Mållinjen är för nära.
   Jag kan se det utmärkta avstampet, punkten där jag kan ta sats och slänga mig i mål. Jag kan se platsen där jag kommer att landa med en duns. Där kommer jag sedan att ligga med hela min utbrända kropp tryckt mot marken. Då ligger jag där och känner ingenting samtidigt som jag avkyls, programmerar och startar om.
   Så är det att leva ett obalanserat liv. Omställning är tufft och tar tid.

Jag kommer, jag kommer, jag är nästan där. Orka lite till… Det blir nog bra.


Rebecca

Kvalitetstid

Lite kvalitetstid med mamma en fredagskväll kan vara precis det man behöver, även om man själv inte vet om det före. Jag och min mor körde ut till min favoritplats och fotograferade i kväll. Den nya headern på bloggen är plåtad av henne. Det var så härligt att sitta där vid havet och känna solen smeka huden. Det är länge sedan jag njutit så mycket av att bara sitta och titta. Mammas sällskap gjorde det ännu trevligare. Det var precis det där jag behövde idag.

Rebecca

Tudelad

Jag har nu officiellt övergått till min reservenergi. Batteriet inuti mig har tagit slut och kroppen har automatiskt kopplat på reservbehållaren. Tack och lov har det finländska sommarvädret infunnit sig. Utan det vet jag inte hur jag skulle klara av morgondagen och den återstående veckan innan sommarlovet. Jag är glad att våren är förbi. För mig var våren ganska tung. Snart får jag dock slänga mig över mållinjen och påbörja ledigheten. Den känslan är tudelad. Jag känner mig ganska tudelad för tillfället. Jag antar att det får kännas så ibland. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv.


Rebecca

Bort bok, bort!

Becca borde börja bedriva bokens beskrivningar.
Becca börjar böla.
Bota bördan boken bär!
Bort bok, bort!
Buhuu… Becca bara bölar.
Byt bort boken!
Boken bär bara besvär.
Becca burar boken.
Billiga böckers blad brukar blekna.
Blekna blad, blekna!
Bokens bläck består.
Becca blänger bittert.

Becca bryter bedrövat bokens bur.
Becca börjar bedriva bokens beskrivningar.


Becca

Tänk på oss med ormfobi

Som många andra lider jag av en stark rädsla för ormar. Det är i princip omöjligt att dra mig till skogen när ormarna har vaknat upp. Jag minns knappt senast jag plockade lingon. Jo, det gör jag visst. Det var den gången jag träffade på en stor huggorm bara några meter från mina oskyddade fötter. Då var det hastigt slut på mitt lingonplockande.
   På grund av min rädsla för ormar har jag utvecklat en väldigt god syn som upptäcker slingrande rörelser bättre än många andra. Det är nästan alltid jag som får syn på ormarna först. Även bilder påverkar mig. Efter att jag sett en bild eller film på en orm, ser och känner jag ormar under minst en timme efteråt.
   Dessa tider, när rackarna vaknar upp till liv efter vintern, kommer det nu som då upp bilder på Instagram och Facebook. "Den här krabaten mötte jag på min morgonlänk", följt av en bild på en huggorm. Tack, men det ville jag inte veta. Än mindre se. Bilderna får mig att rysa, de väcker rent ut sagt obehag.
   Det finns ingen regel som säger att obehagliga bilder, som ormbilder, inte får postas på Facebook. Men snälla ni, tänk på oss med ormfobi nästa gång ni lägger upp era bilder på de sociala medierna.


Rebecca

17 maj, Rebecca

Två dagar efter Sofia och en dag före Erik är det Rebecc/kas tur att stå listad i kalendern som dagens namn. Enkelt att komma ihåg eftersom Norge firar sin nationaldag samma dag. Idag kommer dessutom två fina människor, som jag har förmånen att kalla vänner, säga ja till varandra i kyrkan. 17 maj är alltså en dag att fira, särskilt i år.

Gratulerar alla som bär namnet Rebecca!


Rebecca

En känsla svår att placera

Jag går omkring med en känsla jag inte kan placera. Jag kan inte sätta fingret på vad jag egentligen känner. Jag brukar kalla det förvirring, men det är inte riktigt ett bra namn det heller. Förvirrande är det minsann att gå omkring så här, men enbart förvirring räcker inte för att beskriva känslan. Den är lite mörkare, lite obehagligare och mycket svårare att förklara. Jag tycker inte om det eftersom jag inte vet vad jag skall göra åt det. 

Rebecca

Dagens citat

"Ditt värde minskar inte bara för att någon inte inser hur värdefull du är"

- Okänd

Rebecca

Fairytale

Fylls för tillfället av nostalgi. Jag sitter och lyssnar på låtar av Alexander Rybak, hans födelsedag till ära. (Grattis!) Det känns som evigheter sedan han placerade sig på alla topplistor efter vinsten i eurovisionen (2009) med Fairytale, låten han lyckades vinna Europas hjärtan med. Året därpå satt jag på en av hans många konserter och fick till och med träffa honom efteråt. Gissa om den då nyblivna tonåringen var i extas? Det var en dröm som blev sann. Jag minns det så väl.


Rebecca

Energikrävande skrivning

Man blir minst sagt trött och tung i huvudet av att skriva. Två långa texter skulle produceras idag. Med mycket möda och stort besvär är nu båda texterna inskickade. Jag kan luta mig tillbaka en stund i väntan på att de kommer tillbaka. Då påbörjas bearbetningen. Jag brinner för skrivning, men det betyder inte att jag kan tycka att det är otroligt energikrävande och tungt ibland. Speciellt en dag som denna när det finns en hel del annat att tänka på och tankeverksamheten redan går på det sista.


Rebecca

Ensamheten tog över

“Ensamhet är att vara utan mänskligt sällskap eller känna sig utan stöd”

Det är wikipedias förklaring till ensamhet. Ytterst träffande om du frågar mig.
   För ett tag sedan överrumplades jag av en enorm ensamhetskänsla. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam som jag gjorde då. Min dag hade varit jobbig redan från morgonen och den ovälkomnade känslan av ensamhet blev droppen som fick bägaren att rinna över. Det slutade med att jag inte kunde sluta gråta. Jag körde bil när detta hände. Jag blev tvungen att vika av vägen och köra in på en villaväg där jag kunde stanna. Vägen försvann bakom tårarna. Jag är en sådan människa som lätt tänker att jag borde hålla mina jobbiga känslor för mig själv, även om jag vet att det inte är rätt. För en gångs skull kunde jag dock inte hålla dessa känslor för mig själv utan messade en fin människa som i sin tur bjöd mig hem till sig. I den stunden räddade hon mig den dagen. Jag samlade mig, torkade tårarna och körde hem till henne. Dagen bestod av betydligt mindre känslor av ensamhet efter det.

    Om inte förr så märkte jag den dagen hur viktigt det är för oss människor att ha sociala relationer. Vi är inte skapade att leva ensamma. Vi behöver varandra. Både i lätta och svåra stunder.

    Du vet vem du är, tusen tack!


Rebecca

Jag är törstig

Jag vandrar i en öken full av sand.
Den heta sanden bränner mina bara fötter.
Jag är törstig.
Jag kan se vatten,
men vågar inte sträcka mig efter det.
Vattnet kan vara smutsigt
och därmed skapa ytterligare törst.
Det ljuvliga vattnet
kan visa sig vara en synvilla.
En dröm för bra för att vara sann.
Det klarar inte min trasiga själ av.
Inte en gång till.
Jag är törstig,
men rädd för att dricka. 
Jag behöver tid som inte finns. 

Rebecca

Alla historier är viktiga, även de jobbiga

Jag vaknade med ett starkt illamående en fredagsmorgon den andra provveckan i mitt första år som gymnasieelev. Jag tog en lång dusch, valde kläder med omsorg och borstade tänderna betydligt längre än två minuter. Jag fick tvinga i mig några skedar yoghurt, men till slut insåg jag att jag inte kunde dra ut på tiden längre. Nu skulle jag bli tvungen att springa till skolan för att hinna i tid till dagens fysikprov. Jag hade läst som en galning kvällen innan utan att känna att jag behärskade ämnet. Fysik hade aldrig tillhört min starka sida, men för mig spelade det ingen roll. Vitsord under 8 var under denna tid inte acceptablet i min lilla bubbla till värld.
   Med en djup suck satte jag mig ner på en ledig plats i klassrummet. Efter en stund hade jag provet framför mig. Jag läste den första uppgiften. Jag fattade ingenting. Samma var det med den andra uppgiften. Mitt illamående tilltog. Jag sneglade mot dörren. Allt jag ville var att lämna allting och storma ut ur rummet. Jag hade lyckats lösa två av sex uppgifter. Jag frågade lärarinnan om jag fick lov att gå ut på toaletten. Det fick jag. Jag svettades, darrade och mådde så otroligt illa. När jag kom tillbaka till klassrummet förklarade jag hur dåligt jag mådde och lämnade upp mitt halvfärdiga prov. Jag kunde inte för någonting i världen tänka mig att stanna kvar i skolan. Jag fick lov att gå hem av lärarinnan och jag gick hem med gråten i halsen. Jag hade nyss upplevt min första panikattack.

Rebecca

Vinnare i mitt eget liv

Jag satt inklämd på bussens säte mellan min vän och en fullpackad resväska. Bussens chaufför hade antagligen en dålig dag för jag hade aldrig varit så rädd att agera passagerare på en buss förut. Hög hastighet och hastiga inbromsningar fick mig att uppfatta vår busschaufför som väldigt oansvarig.
  Det var dock inte detta som var den huvudsakliga orsaken till att ångesten sakta men säkert smög sig på mig bakifrån. För varje meter vi lade bakom oss blev avståndet till flygfältet allt kortare. Plötsligt fick jag ögonen på en skylt som meddelade att vi skulle svänga vänster för att komma till terminal två. Jag tog ögonkontakt med min vän som tog tag i min hand. “Det blir nog bra” sade hon. Jag försökte le. Om jag lyckades kan det inte ha sett trovärdigt ut. Jag började fingra på handtaget till min resväska och lyckades därmed undvika min kropp att börja skaka hejdlöst.
   Ångesten orsakades inte av flygfältet eller den kommande flygresan, det var hela resan i sig självt som var boven i dramat. Jag har rest mycket i mina dagar, men jag har aldrig slängt ut mig själv ur trygghetszonen på detta sätt förut. Mitt i mina stormiga dagar lättade jag på ankaret och hade världen som min destination. Bort från mitt trygga hem, mina trygga rutiner och mina trygga människor.
   Det var ett stort steg för lilla mig, men idag är jag starkare än innan. Idag inser jag att det gick. Jag är hemma från en fin resa. Jag lever och kan därmed känna mig stolt över mig själv. Jag klarade det. Jag är en vinnare i mitt eget liv. Det är någonting vi alla borde få känna.

Rebecca

Glutenfritt

Det är inte lätt att vara allergisk mot gluten, speciellt inte när man söker sig till länder utanför norden. Glutenallergi är nämligen inte särskilt vanligt utanför de nordiska länderna. Visst förekommer det, men inte alls med samma utbredning som hos oss nordbor. Jag var väl medveten om detta när jag bestämde mig för att åka till Berlin, så jag packade ner en påse hembakat bröd i resväskan. Bättre att vara på den säkra sidan, tänkte jag. Idag är jag tacksam över att jag gjorde det. 

Vår tredje dag i Berlin skulle vi besöka en tysk skola. Där skulle vi äta lunch tillsammans innan vi fortsatte med resten av programmet för dagen. Skolmaten såg bra ut. Det fanns mycket att välja på. Däremot fanns det ingenting som passade min mage som kräver glutenfri kost. Det enda som serverades glutenfritt var sallad. Jag skulle alltså bli tvungen att leva på sallad, vilket jag redan hade gjort hela dagen innan. Sallad tredje gången gilt. Jag tänkte dock inte desto mera på det utan åt min sallad med god min. Problemet kom senare på dagen. Då hade jag varit utan ordentlig mat en hel dag. Jag blev trött och tung i kroppen. Tankeverksamheten avtog och tillsist gick jag bara omkring och vinglade. Jag orkade knappt lyfta på benen. Det var synd eftersom jag inte kunde ta till mig någonting mera den dag. Jag vandrade omkring på det berömda Pergamonmuseet utan att kunna ta till mig någonting av de fascinerande föremålen som finns där. Inte heller kunde jag njuta av det vackra vädret. 

Senare på kvällen tog jag mig på ren viljestyrka till MacDonalds. Gissa om en Big Mac, utan bröd, smakade gott efter en dag med enbart sallad i magen. Jag som inte ens är så förtjust i mat från McDonalds…

Rebecca

Livet har sin gång

Det tar lång tid för istidens is att smälta. 
När den väl smultit ser världen annorlunda ut 
och det tar tid innan den återhämtat sig. 
Det tar även länge för ett träd att växa, 
men dess prakt som fullfjädrad är värd att vänta på.

Lika så är det för oss människor,
att överkomma våra rädslor eller
återhämta oss från sjukdom.
Det tar länge,
men det måste få ta sin tid.
Vi måste också få tid att anpassa oss till
det nya liv vi får, dvs. ett liv utan
rädslor eller sjukdom.

Allting har sin tid,
livet har sin gång.
Låt oss inte förhasta oss.


Rebecca

Nattligt skrivande

Världen snurrar. Önskar jag hade vingar. Tänker på allt och inget. Jagar sömn. Ingen jaktlycka. Ögonen svider.

Jag har legat i sängen i två och en halv timme. Jag har vridit och vänt på mig utan att få tag på sömn. Klarvaken bestämde jag mig för att skriva när jag upptäckte att jag hade lämnat på datorn. Kanske det hjälper mig hitta sömnen, kanske inte. Jag har i alla fall ingenting att förlora. Jag lär ändå tappa för många sömntimmar igen. Jag har blivit van med det på sista tiden. Detta på grund av okänd orsak. Jag har slutat fundera på det.

Igår kom jag hem från Berlin, en underbar europeisk stad jag med stor sannolikhet kommer att återvända till någon gång i livet. Jag börjar ha en hel del städer jag vill besöka igen på min lista. Jag förälskar mig så lätt i platser jag besöker. Alltid finner jag någonting jag fastnar för. Berlin var inget undantag. Ett fascinerade språk, intressanta människor och en spännande historia är bara en liten del av vad Berlin har att bjuda på.


Rebecca